Låg risk att dö under Stockholm Marathon

Nu är det bara några dagar kvar till Stockholm Marathon och jag ska inte vara med. Loppet låg för nära min ultraloppdebut i slutet av juli så jag sålde min startplats (startplats 4567) till en kille som tränat ett par veckor och springer i mitt namn. Det blir inte lätt men jag hoppas att han klarar det. Han är säkert ute och springer nu. Han är en av tusentals personer drabbade av SMS - Stockholm Marathon Syndrome - och antalet drabbade tycks öka för varje år. De drabbade har en stirrig blick, ser med skräck på folk som hostar, vräker i sig pasta, de springer i alla väder och de kan inte tala om något annat än löpning. Det finns upp till 30 000 symptom så det som jag räknade upp var bara en liten, liten del.

Slump eller nödvändighet?
Studerar man startfälten så ser man att antalet maratonlöpare har ökat de senaste åren. Det har blivit en ny boom, som ett förstärkt eko efter löparboomen på 70-talet. Det är 30 år emellan, eller en generation. Det kan vara en slump, eller så finns det ett mönster. Efter andra världskriget föddes många barn och i svallvågorna efter denna babyboom föddes många barn 30 år senare. Fyrtiotalisterna är inte lika dominerande i samhället längre, men deras avkomlingar är det. Nu när efterkrigstidens barn befinner sig i medelåldern börjar man bry sig mer om sin hälsa och därmed kretsar mycket i samhället runt detta. Jag gissar att det är en delförklaring till uppsvinget för löpning och träning. Den andra är att vi får det allt bättre ställt ekonomiskt och när grundbehoven är tillfredsställda har man råd att efterfråga immateriella värden. Ju mer välmående ett samhälle är, desto större del av BNP utgörs av aktiviteter kopplade till hälsa. Sen finns det mängder av andra delförklaringar och ökningen kanske bara är en slump. Jag bara gissar. Nu när det de facto är fler som springer, kan man tro att dödsrisken också ska öka i takt med att allt fler nybörjare testar sina gränser. Men så är inte fallet.

Risken att dö är närmare noll
Enligt en stor amerikansk studie ligger risken att dö under eller strax efter loppet på 0,75 per 100 000 löpare och det är ett värde som varit stabilt trots att antalet löpare nästan fördubblats på tio år. Om hela Sveriges vuxna befolkning mellan 15 och 74 sprang maraton, skulle man alltså kunna förvänta sig att 45 skulle dö inom 24 timmar efter loppet. Men varje dag dör några hundra människor när de springer, sover, äter eller kör bil. Dessutom är man inte ensam när man springer. Varje lopp omges av medmänniskor och läkare.

När någon segnar ner och dör är det en dramatisk händelse som ger rubriker. Rubrikerna kanske skrämmer en del, men kan inte skymma det faktum att löpning minskar risken att dö, eller snarare skjuter fram döden flera år. Man blir inte immun mot plötslig hjärtdöd som man trodde på 70-talet, men man blir bättre skyddad.

Drick lagom
I studien fann man att av alla löpare som deltog i ett maratonlopp mellan år 2000 och 2009 dog 28 personer under själva loppet eller ett dygn efteråt, de flesta av dem män. Hälften av dem som dog var över 45 år, och alla utom en av de som var äldre än 45 dog av hjärtsjukdom. För yngre löpare, varierade dödsorsaken och inkluderade medfödda hjärtfel och hyponatremi, d v s att man druckit för mycket vatten. Under senare år har antalet fall av hyponatremi ökat, förmodligen för att det blivit sådant fokus på att löpare alltid måste dricka vätska, även om man inte är törstig. En sådan regel kan lätt gå överstyr. När löpare inte längre litar på sin egen törstmekanism, ökar risken att man dricker tills cellerna sväller och därmed har något sa banalt och fundamentalt som vatten tagit livet av helt friska personer.

Forskarna har inte hittat något fall där någon löpare dött av uttorkning, däremot har alltså flera personer dött av hyponatremi. Det är oerhört svårt att torka ut. En människa kan kravla runt i några dagar utan vatten. I en studie fann man att omkring hälften drack för mycket vätska under maratonlopp. Så det bästa rådet är att dricka av törst och ju varmare det är, desto mer behöver man dricka och det vet våra hjärnor om, eftersom människan i huvudsak utvecklats i ett torrt klimat där brist på vätska handlade om liv eller död. 

En klump lera föll från skyn
Ett problem som studien tar upp med maratonlöpning är att skadefrekvensen är mycket hög, ca 90 % av alla maratonlöpare skadas under ett genomsnittligt år. Det är den högsta siffran jag sett publicerad i någon studie och jag har nästan svårt att tro att det är så illa. Om det stämmer betyder det alltså att nio av tio löpare drabbas av någon form av skada som tvingar dem att vila under en längre eller kortare period. Men det är skador som läker. Inte skador som dödar.

Eftersom skadefrekvensen är så pass hög, bör man kanske se skador som en del av livet som löpare. Jag har klarat mig bra, men det finns inga garantier i livet. Jag kan drabbas av en skada. Livet är oförutsägbart och allt som ryms inom fysikens lagar kan inträffa och ibland tycks det som om det finns händelser som trotsar naturlagarna. I veckan fick jag en lerklump i huvudet från ingenstans när jag stod och väntade på en buss. Jag tittade upp, men såg ingenting, inte ens en mås. Himlen var klarblå. Det kunde lika gärna ha varit en sten, ett piano eller en blåval som hade ramlat i skallen, kändes det som. Det var obegripligt och lite jobbigt att åka buss med lera i håret. Någon som har en bra gissning? En mås, ett flygplan, en massa slumpmässiga partiklar som enligt någon bisarr osannolikhetskalkyl formerade sig till en lerklump strax ovanför mitt huvud?

Jag försöker vara försiktig. Min nya löpteknik lindrar stötarna och jag tränar varierat. Det är viktigt att lyssna till sin kropp och se till att den får återhämta sig mellan varven. Man bör variera träningen och se till att risken sprids över kroppens ben och muskler så långt det är möjligt i förhållande till de mål man har.

Just nu har jag bara ett mål och det är att gå i mål i Swiss Alpine. Efter det spelar det inte så stor roll vad som händer med mig. Så känns det nu, men jag vet inte hur det känns då. Jag tror aldrig jag har haft så svårt att se in i framtiden som nu. Jag ser bara två månader framåt. Sen ligger en stor bergskedja i vägen. Vad som finns bakom den, det vet jag inte. Hoppas bara att inte några fler grejer ramlar ner i skallen på mig nu.