Vi dödade en räv

För några veckor sedan då jag satt och halvslumrade i bussen, vaknade jag med ett ryck när bussen tvärnitade. Vi hade krockat med en räv. Vi blev stående i en halvtimme - jag vet inte om chauffören försökte kontakta rävens anhöriga eller vad han gjorde. Det var inte chaufförens fel att vi krockade och inte rävens heller för den delen. Chauffören såg inte räven förrän i sista sekunden. Han var helt omedveten ända till sekunderna innan krocken. Det var de omedvetna delarna i busschaufförens hjärna som höll i ratten. Det medvetna var avstängd och gick på sparlåga som alltid då man kör en bekant väg. Så kan man köra i flera mil. Så är det när jag kör till och från jobbet. Man är en zombie. Tills man krockar med en räv.

Det urgamla limbiska systemet i hjärnan är blixtsnabbt, alltid redo att varna för faror som lurar i skuggorna. Det limbiska systemet kastade snabbt upp en bild - med låg upplösning - av ett djur som tog sig ut på vägen. Det går blixtsnabbt. En högupplöst bild av räven hade tagit för lång tid att tanka över till medvetandet. De gamla systemen bryr sig inte om detaljerna, det får det medvetna leta fram efteråt, ungefär som när en plötslig telefonsignal får hela kroppen att förflytta sig som om en tiger hade vrålat en knapp meter ifrån. Efter en kort stund återtar det medvetna kontrollen och identifierar rytandet som en telefonsignal och vi lugnar ner oss. Men det tar ett tag innan vi är tillbaka till utgångsläget. Det limbiska systemet behöver lugnas ner. Det fanns inga telefoner när det limbiska systemet utvecklades för hundratals miljoner år sedan.

Busschauffören tryckte på bromsen när han blev varse den suddiga bilden av en räv. Men då var det försent. Räven hoppade ut på vägen och tittade med uppspärrade, förvånade ögon på vidundret som kom rusande. En oförstående blick och sedan ... smack! Det var den räven. En buss utförde det naturliga urvalet. Nu när det finns ont om rovdjur i skogarna är kanske människan en av de viktigaste drivkrafterna bakom djurens evolution. Flera upptäckter på senare tid tyder på det.

Tuffa salamandrar
I en ny studie fann man att salamandrar som lever och förökar sig längs vägarna har högre dödlighet, växer i långsammare takt och det är mer än troligt att de utvecklar krökta ryggar och andra vanställdheter. De lever i en farlig och giftig miljö, men dessa tuffa uppväxtvillkor tycks ge dem en överlevnadsfördel gentemot de salamandrar som lever längre in i skogen. Efter några år längs vägarna så konkurrerar de ut lantisarna från skogen. De är tuffa och vanställda. Det som inte dödar, gör dem starkare.

En vanställd tuff salamander. Foto: Steven Brady

Nu väntar jag otåligt på att älgarna, grävlingarna och rävarna som lever längs vägarna också ska anpassa sig. Älgarna är oftast på rätt sida om staketet, men rävar och framför allt grävlingar, ligger utströdda längs motorvägarna. Kråkor och korpar hänger i lyktstolparna och väntar som gamar på dött kött som serveras i skymning och gryning.

Framtidens djur
I Afrika skyddar man noshörningarna mot tjuvjägare genom att såga av hornen på dem. Även elefanternas betar sågas av. Hellre en halv elefant än inga elefanter alls, resonerar djurskyddsmyndigheterna. Men evolutionen är ändå obönhörlig. Elefanternas betar blir allt mindre. Djuren gör allt mindre väsen av sig. Sillarna i havet blir allt mindre och blir könsmogna i allt yngre ålder för att hinna skicka sina gener vidare innan de dras upp i något nät. Det sägs att skallerormarna blivit tystare. De ormar som skvallrar om sin närvaro får ett skott mellan ögonen. De tysta överlever. De finns utan att höras.

Det tog 24 miljoner år för ett djur stort som en mus att bli en elefant. Hur lång tid kommer det att ta för elefanterna att bli tysta små möss? Det kanske går fortare än så. Ju mindre och obetydligare, desto större chans att överleva.

Snart har vi älgar som ser sig för innan de går över vägen och feta, snälla brunbjörnar som sitter på stubbar och vinkar åt bärplockare. Djuren blir disneydjur. Lilla vargen ersätter stora stygga vargen. Snälla, små och harmlösa. Allt för att passa in i människans samhälle.

Faktiskt så har Disneys egna figurer utvecklats till att se allt snällare, trubbigare och barnsligare ut. Musse Piggs evolution visar tydligt hur figurerna gradvis gjorts allt lättare att tycka om. Framför allt verkar ögonen växa. Bebisar är lätta att tycka om och de har stora ögon i förhållande till kroppen. I japanska tecknade filmer är ögonen stora som tefat.

Musse Piggs evolution

Men de riktigt små varelserna anpassar sig inte, inte till oss i alla fall. De blir bara jävligare. Knotten blir ännu mindre, så att de inte syns utan bara känns. Det svider till utan att man ser något. Plötsligt sprutar det blod ur olika kroppsdelar som om man har stigmata. Sniglar förökar sig som amöbor via celldelning och äter upp allt. Fästingar som är proppfulla av farliga parasiter och osynliga virus. Kackerlackor som ligger och lurar under kylskåp och diskmaskiner utan att synas. Löss som klättrar ned från väggarna när man somnar och suger blod och andra löss som sprider sig från barn till barn. Svarta myror som väntar på att ta huset i besittning när man är bortrest.

En del djur klarar sig dock och får se ut som de gör, som pandor och koalabjörnar. Sälar har vädjade ögon och är feta och gulliga som små bebisar. Pingviner går som små barn och med lite uppfostran kanske de kan jobba som butlers. De kanske drog vinstlotten i djurens evolution. De liknar den härskande artens bebisar och vi är ju inte elaka mot något som liknar små barn.

Träningen
På sista tiden har jag tränat ganska hårt. På söndag sprang jag 30 km. Måndag körde jag både core och Nordic Military Training(NMT). Det är rätt kul. Jag vilade på tisdag och sedan blev det ett crossfitpas på förmiddagen idag och därefter 17 km backlöpning från norra berget till södra berget.