Det finns alltid krafter kvar

Om jag svaldes av en val och sedan kastades upp på en öde söderhavsö skulle jag efter några dagars eufori förmodligen sakta men säkert svälta ihjäl. Efter några veckor skulle jag bestå av skinn och ben. Cellerna skulle först elda upp mina lager av fett och sedan bryta sönder min stomme av protein för att utvinna det kol som finns gömt i aminosyrorna. Mina muskler skulle gradvis brytas ner tills skinnet stramade runt kroppen som en liksvepning. Bara en liten del av mig skulle vara helt intakt in i det sista: min hjärna. Hjärnan består till det bittra slutet av drygt ett kilo fett och vatten och lägger beslag på en femtedel av alla resurser. Hjärnan är huvudsaken, den lämnar den sjunkande kroppen sist. 

Hjärnan - The Central Governor
Ända sedan 1923 har de flesta trott att vi blir trötta därför att musklerna inte får tillräckligt med syre. Denna teori om VO2Max har dock ifrågasatts eftersom den inte involverar hjärnan. Nu har ännu en studie visat på svagheter i den gamla teorin. Den visar att det är vare sig hjärta, muskler eller lungor som sätter gränserna för vår förmåga, utan hjärnan och den gör det långt innan vi egentligen har nått vår gräns, vilket vi ska vara oändligt tacksamma för. Trots detta faktum så handlar det mesta inom idrott om muskler, hjärta och lungor och hjärnan är endast med som en fotnot. 

Begreppet VO2Max myntades av fysiologen A V Hill, som fann att mängden syre som förbrukades av muskler stadigt ökade i takt med att man sprang allt fortare. Så småningom når syreförbrukningen en platå och denna platå kallade han för maximal syreupptagningsförmåga eller VO2Max.

Sedan dess har VO2Max blivit ett standardverktyg för att bedöma kondition. Överallt springer idrottsmän på löpband tills de inte orkar ett steg till, tills de nått sin VO2Max. Det finns just nu tre olika teorier om vad som avgör individens VO2Max: 

1. Hjärtat kan inte pumpa ut mer blod.
2. Musklerna kan inte utvinna mer syre från blodet
3. Lungorna kan inte utvinna mer syre från luften som andas in.

Sitter flaskhalsen i hjärtat, musklerna eller lungorna? Inget av dem, enligt den nya teorin om hjärnan. Det är hjärnan som är flaskhalsen och hjärta, muskler och lungor är alla underställda hjärnan. Det finns ingen absolut fysisk gräns, utan hjärnan bromsar upp för att förhindra att löparen når sina fysiska gränser. Hjärnans viktigaste uppgift är att hålla oss vid liv och då måste den ha proaktiv koll på de fysiska gränserna. Passerar man de fysiska gränserna befinner man sig i dödens gränsland och de hjärnor som låtit kropparna röra sig där har inte varit lika framgångsrika i evolutionens långa ultralopp. De har sprungit in i väggen och dött ut.

Ett smart experiment
I förra månadens nummer av British Journal of Sports Medicine presenteras åtta olika studier som på olika sätt stödjer teorin om en central governor i hjärnan som avgör vår prestationsförmåga. I en av studierna vände man finurligt på de standardiserade maxtesterna. Först sprang försökspersonerna ett vanligt VO2Max- test där man gradvis ökade takten tills de inte orkade springa mer. Därefter sprang hälften av personerna ett omvänt maxtest där man istället sänkte takten. De började i en takt som var högre än den högst uppnådda hastigheten i det vanliga maxtestet. Efter en minut började man sänka takten med en kilometer i timmen varje gång försökspersonen höll på att ramla av löpbandet. Den andra hälften sprang ännu ett maxtest.

I den grupp som gjorde två likadana maxtester var VO2Max samma, men i gruppen som körde ett omvänt test ökade VO2Max med i genomsnitt 4,4 procent! Det var inte muskler, lungor eller hjärta som avgjorde VO2Max, utan hur testet utfördes.

Testpersonerna som sprang med sjunkande fart visste att det skulle bli gradvis lättare och deras hjärnor var därför mindre benägna att bromsa farten i förebyggande syfte. Dessutom visade det sig att när dessa personer sedan sprang ett vanligt maxtest nådde de återigen sin nya högre VO2Max. På något sätt låg alltså VO2Max lagrat i hjärnan. Studien visar att många av de begränsningar som vi möter i själva verket är självuppfyllande profetior. Det viktiga tycks vara att man tror att man själv ska kunna springa lite fortare och lite längre.

Allt är en illusion - fast en ihärdig sådan
När blir vi trötta? Enligt upphovsmannen till teorin om en central governor - Tim Noakes - blir vi trötta i förhållande till hur nära målet vi är. När vi sprungit ungefär 60 % av ett 10 km-lopp eller ett 100 km-lopp börjar vi känna obehag och hjärnan frestar oss att ge upp. Hjärnan gör en plan över loppet innan vi börjar springa så att våra krafter ska räcka hela vägen och därför blir vi trötta i förhållande till hur långt vi har kvar och det är olika på olika distanser. Ju mer vi springer desto bättre blir vi på att hantera illusionerna som skapas av hjärnan.

Tim Noakes

Alla människor upplever denna trötthet på olika sätt. Det finns en kvinna som inte alls upplever dessa symptom eftersom hon har skurit bort en stor del av hjärnan och förmodligen gör det henne till en bättre löpare.

Det är denna illusion av utmattning som står mellan mig med nuvarande fysik och en bättre prestation och det är hjärnan som avgör när jag är utmattad. För varje meter man skjuter upp denna känsla, förbättrar man sin prestation. Hjärnan tar emot indata från olika delar av kroppen. Kroppen är en del av hjärnans fysiska utsträckning i rummet och samlar in information via muskler och sinnesorgan. Den känner av temperatur, glykogendepåer, ansamling av vätejoner, mm, och vid någon tidpunkt fattar hjärnan beslutet att öka känslan av obehag och trötthet för att förhindra att kroppens jämvikt hotas. Denna tidpunkt är olika för alla människor. Ju oftare som vi utsätter oss för samma risk, desto bättre blir hjärnan på att avgöra hur många steg vi har på oss och vi orkar därför lite längre för varje gång vi pressar oss till det yttersta. Det är förmodligen därför som man bara efter några intervallpass uppnår en så dramatisk effekt på prestanda.

Spurten
När hjärnan anser att vi bör sluta springa, då blir vi trötta. Det är en mer töjbar trötthet jämfört med de gamla teorierna som sa att när den och den resursen tog slut, då var det slut - det fanns inte ens krafter till en spurt. Enligt teorin som inbegriper hjärnan finns alltid krafter till en spurt, eftersom det alltid finns krafter kvar. Dessutom visar nya studier att det finns en liten del av hjärnan som på sätt och vis kan sätta sig över den centrala beslutsenheten. Det är ett område som kallas anterior cingulate cortex (ACC). Det är det område i hjärnan som gör ”ekonomiska kalkyler ”genom att väga för och emot, en slags kostnads- och intäktsanalys.

Om det väntar en belöning har det visat sig att man orkar lite mer än annars. Detta system har förmodligen utvecklats för att hålla oss från att i onödan slösa energi i jakten på mat när utsikterna till lyckad fångst var små. Men om vi ser målet - hjorten - då kan vi tillfälligt bortse från smärtan och tröttheten för att uppnå målet. Den sista kilometern är alltid snabbast och den blir extra snabb om vi förväntar oss en belöning.

För övrigt
Nu har jag återhämtat mig från besvikelsen över att Medelpad Classic blev inställt. Jag tyckte inte det då, men det är rätt att ställa in när temperaturen är under 30 grader. Dessutom ska man inte ödsla energi på sådant man inte kan påverka, men nu blev det ett halvbittert inlägg och lite suckande under två dagar. Fast alla skrattade åt mig och efter ett tag skrattade jag med dem och gjorde en parodi på Rainman som tjatade om ööh, ööh, fjärde startled, fjärde startled ... Nu blir det inga fler kvallopp i år eftersom jag är bortrest vid nästa tillfälle. Igår sprang jag 8 km, för det kändes som om skidorna hade fastnat i halsen. Nu ska jag dock ta en liten skidtur med pannlampa i mörket.

Hoppsan, bloggen passerade just 200 000 sidvisningar! Otroligt! Vad kul:)