Södra berget runt 2012

Jag gick i mål på tiden 2,45 och jag tror att det räcker till att kvalificera sig till fjärde startled i vasaloppet, kanske tredje rentav. Jag vet inte riktigt hur beräkningen görs, men segraren gick i mål på 2,08 och det var inte lika bra spår som i fjol. Jag var 14 minuter snabbare i förhållande till segraren jämfört med förra året. Just nu är jag bara nöjd. Extremt nöjd. När man uppnår något som man strävat efter så frigör hjärnan dopamin och just nu badar min hjärna i dopamin. Hela jag ligger i blöt och guppar omkring i dopamin. Jag är nästan lite stolt. För fyra år sedan var jag ju ”klart sämst” i ett gäng som började träna för Stafettvasan. Det var hårda ord, men sant och jag tycker man ska tala klarspråk och vara ärlig. Nu är jag inte längre så värdelös utan ganska bra. Jag är oändligt mycket bättre än Johan anno 2007 och mycket starkare än Johan anno 2011 och jag tror att jag kan bli ännu lite bättre till nästa år.

Betydelsen av att vara rätt förberedd
Det var fyra saker jag gjorde helt rätt den här gången. Det tar några år att bygga upp vanor. En del idrottsmän fastnar nästan i sina vanor och rutiner och kan inte prestera om de inte upprepar allt i minsta detalj. Så långt har jag inte kommit och så långt kommer jag knappast. Men jag är trygg i tävlingssituationer nu.

Stefan Holms klassiska ritual innan hoppet

1. För första gången någonsin laddade jag ordentligt med kolhydrater. Jag ökade gradvis kolhydratintaget tre dagar innan och under lördagen åt jag nästan 10 gram per kg kroppsvikt, vilket blir 750 gram. Enligt den senaste forskningen ska det vara i det närmaste optimalt om man nu vill fylla levern och musklerna med kedjor av brännbart glykogen. Jag pressade in gram efter gram. Eftersom varje gram kolhydrat dessutom binder 3 gram vatten så blev det en liten kula på magen. Jag bar energin i en liten puckel som en kamel. En puckel av socker och vatten.

Jag kände mig nästan som Robert de Niro eller någon annan skådespelare som går upp flera kilo inför någon roll som kräver det. Jag går upp flera kilo inför min biroll som skidåkare. Men skådespelare får leva med sin övervikt efter inspelningens slut, för mig är den borta efter loppet.

2. Jag laddade mentalt. I förordet till Vad jag talar om när jag talar om löpning skriver Haruki Murakami om olika mantran som maratonlöpare använder. Saknar man ett mantra är det svårt att springa ett maratonlopp, skriver han. Murakami fastnade särskilt för mantrat: Pain is inevitable. Suffering is optional. Det är ett mantra som påminner om vad ett maraton handlar om. Smärtan är oundviklig, det är upp till löparen att uthärda den. Själv har jag ett annat, hemligt mantra. Ett mantra skyddar mot negativa tankar som alltid tränger sig före och som bara kan tryckas tillbaka med tankevåld.

3. Jag drack 2-3 dl rödbetsjuice per dag tre dagar innan loppet. Den sista klunken svalde jag en timme innan start. Rödbetsjuice innehåller stora mängder nitrat som i olika steg ombildas till kväveoxid. Kväveoxid är en mångfacetterad gas som bl a spänner ut blodkärlen och ökar arbetsförmågan.

4. Dagen innan gick jag igenom vad som skulle hända på tävlingsdagen. Jag lade på flera omgångar glidvalla för att mätta belaget på skidorna efter stenslipningen. Jag packade allt. Fästvallan väntade jag med att lägga på till morgonen. Även om väderprognosen såg stabil ut, så vet man aldrig med vädret eftersom det styrs av kaotiska lagar.

När jag sedan stod vid starten tänkte jag att allt hade gått så bra fram till nu - nu kan det bara bli värre. Negativa tankar är starka, de vill verkligen bryta igenom. Det var tur att jag hade förberett ett positivt mantra att tänka på som överröstade mina tvivel. De negativa tankarna blev efter i starten och de hann aldrig ifatt, inte ens i sista backen.

Loppet
Jag var lite sent ut i starten och trängdes ihop med ovana skidlöpare, spretiga skidor och spetsiga stavar. Jag brukar försöka ställa mig där folk ser ut som jag, men nu hamnade jag bland startande som såg ut som jag såg ut för några år sedan.

Starten gick ändå ganska bra, men det tog någon kilometer innan det var fritt fram. Jag kände att jag hade energi i musklerna och blodkärlen var breda som motorvägar. Efter några kilometer började kulan på magen att glöda och sakta brinna upp. Det gav energi och den brasan räckte nästan hela vägen.

Jag höll tempot och kontrollerade mellantiderna. Jag kände att det gick bra och jag blev inte särskilt överraskad när jag såg de första mellantiderna. De var snabbare - mycket snabbare - än 2011. Självförtroendet svällde och överkroppen började växa. Jag lyfte stavarna ännu högre över huvudet och slog ned dem med kraft i stakningarna.

Alla lagrade kolhydrater brann upp under loppet och vattnet som frigjordes slukades av törstiga celler. Kulmagen bearbetades i glödheta mitokondrier och upplöstes i ett varmt moln av koldioxid och svett. När kolhydraterna tar slut tvingas cellerna att hämta energi ur fettdepåerna. Fett är tätt packad energi, men det krävs mer syre för att packa upp och frigöra denna energi och jag fick svårt att hålla uppe tempot när det var dags för sista backen. Stora delar av mig strejkade när det inte längre fanns tillgång till snabbt bränsle, så jag fick dra fram piskan ur pannbenet och slå mig uppför backen. Det var bara att ta på sig tagelskjortan och förbereda sig för en fyra kilometer lång skärseld uppför backen in i mål. Det började göra ont i armarna också, ungefär där jag fick ont i Vasaloppet 2011. Kanske för att jag slår i stavarna mycket hårdare nu.

Fyra kilometer säger nästan ingenting när man är trött. Det kändes bara som resten. När det var två kilometer kvar kändes det också som om resten var kvar och resten var lika lång som förut. Jag passerade ganska många skidåkare som var ännu tröttare i backarna. När det var en kilometer kvar hörde jag röster från högtalare på avstånd. Vilken underbar känsla att passera mållinjen, tänkte jag kanske. Jag minns inte. Men jag började tänka att jag snart var där. Snart, snart. Jag tänkte i etapper och att jag inte fick tappa tempo. Jag ville vara lika snabb som förra varvet.

Etapperna kortades av allteftersom: jag tänkte att jag skulle köra till backen, till krönet, till granen, till nästa gran ... De blev mindre och mindre och till slut blev de oändligt korta, som i den där paradoxen där man delar och delar en sträcka tills man inte rör sig framåt, man kommer bara oändligt nära. När jag såg målet expanderade etappen och drogs ut ända bort till målet och hjärnan belönade mig med att frigöra de krafter som den av säkerhetsskäl hållit på fram till nu. Jag vet att det bara är en tävling, men hjärnan innehåller urgamla kretsar som inte riktigt förstår syftet med att tävla men den förstår när målet för min strävan är inom räckhåll och då släpper den lös nästan alla krafter.

Jag kände mig hur stark som helst då jag stakade i mål några sekunder före damsegraren. Tiden blev 2,45. Jag var oändligt trött och ganska nöjd med mig själv, med skidorna, med vädret och med tiden. Jag var mest nöjd med att jag kunde skärpa till mig och göra allting rätt för en gångs skull. Hoppas det blir så i fortsättningen och att jag gör allting rätt i andra sammanhang också.