Andra sidor

torsdag 19 januari 2012

Skickligheten sitter i hjärnan

Var man än är - på en fotbollsplan, golfgreen eller längs ett löparspår - är varje skott, slag eller löpsteg helt och hållet styrt av hjärnan. I hjärnan sitter en liten spratteldocka som kontrollerar varje rörelse vi gör. Den styr komplexa rörelser och ser till att vi förflyttar kroppen mot ett mål. Precis som en schackmästare eller en pianovirtuos, är framgångsrika idrottare bättre än andra på att aktivera just de delar av hjärnan som är relevanta för den önskade uppgiften. Som helhet visar deras hjärnor en lägre aktivitetsnivå eftersom de filtrerar bort ovidkommande information. En skicklig idrottare har helt enkelt en effektiv och intelligent hjärna.
Bild: Ann Arbor News file photo
I en studie skannade man hjärnorna på professionella golfare just innan de skulle slå ett slag och det visade sig att de områden i hjärnan som ansvarar för planering och som utför rörelse i hjärnan hade en förhöjd aktivitet. Däremot visade det sig att nybörjare i samma situation hade en mer utspridd aktivitet i hjärnan, inte minst i de basala ganglierna och det limbiska systemet, regioner av hjärnan som styr känslor och gör människor medvetna om sina rörelser.

Sådana skillnader i hjärnans aktivitet återspeglar spelarnas skicklighet, tror forskarna. Nybörjarna var oroliga för alla möjliga saker - vind, vattenpölar, publik och sandgropar. Proffsen bara slog och slog, de kalkylerade vindarna och var medvetna om sandgropar och publik på ett omedvetet sätt. Men även proffs kan få problem. En del är sämst när det gäller därför att de blir alltför medvetna om vad de gör. Forskning visar att professionella golfare som tänker för länge på sina slag aktiverar delar av hjärnan som de inte har använt sedan de var nybörjare, vilket kastar grus i det finstämda sensomotoriska maskineriet. Deras hjärnor har egentligen redan räknat ut det optimala slaget och varje medveten tanke kan inte göra något annat än att försämra och i värsta fall förstöra det. Det är då som golfare, skidskyttar och straffläggare missar. Den typen av hjärnor är bäst på träning. 


Proffshjärnan till vänster har ett annat aktiveringsmönster än nybörjarens till höger.  J.G. Milton, S.L. Small and A. Solodkin, adapted by Janel Kiley. Källa.
De som kan utföra komplexa motoriska uppgifter automatiskt har en stor fördel i konkurrensen. Men det kräver att man repeterar rörelserna otaliga gånger, så att nervernas anslutningar utvecklas för maximal muskelkontroll. Övning kan inte skapa perfektion, men det ger färdighet. Till viss del styrs detta av gener, som i sin tur styr hur nervceller kopplas till muskler och det varierar mellan människor. Alla kan inte bli en ny Zlatan, Stenmark eller Forsberg. De är resultatet av bra gener och lång repetitiv träning.

Olika typer av brus
Det sätt nervsystemet samverkar med muskler på är långt ifrån felfritt. Överföringsfel på vägen fungerar som ett slags "brus", som hindrar musklerna från att tolka hjärnans budskap. Störningar kan också förvränga meddelanden från ögon, öron och hud så att hjärnan ger en förvrängd bild av verkligheten.

Spelare med mindre brus lyckas bättre. Med färre störningar så kan dessa spelare framkalla starka, snabba och exakta muskelsammandragningar när det krävs. Till skillnad från de flesta människor, behöver proffs inte stanna upp och tänka innan de slår sitt slag. Det är svårt för en nybörjare men alla kan minska på bruset genom träning. Det finns två typer av brus: ett bakgrundsbrus som långsamt blir allt tystare med träning och ett kortsiktigt brus som får de första topspinslagen eller de första löpstegen att kännas klumpiga, innan den del av hjärnan som sitter längst ner - cerebellum - finjusterat rörelsen så att den blir så bra som bakgrundsbruset tillåter. Efter några slag är man inne i matchen. Hjärnan behöver också ”värmas upp” med de rörelser som den ska utföra. Det är en viktig aspekt av uppvärmningen som man kanske inte tänker på.

Hjärnans prognosmodell
För att öka våra möjligheter att överleva bygger hjärnan en virtuell representation av världen så att den kan förutsäga vad som ska hända härnäst. Skickliga idrottsmän är bättre på det också. Jag vet inte hur många gånger jag sett Peter Forsberg sno pucken som om han hade ett sjätte sinne eller som om han hade tur. Men det är inget mystiskt och ”tur” finns inte, utan det handlar om en osedvanligt utvecklad prognosmodell (forward model). Det är en slags mentala kartor som låter idrottare planera i förväg vad de ska åstadkomma och hur de ska göra för att lyckas med det.

Handlingar som vi upprepar, bl a genom träning, ser hjärnan till att förbereda så att vi ska bli effektivare. Hjärnan färdigställer dessa handlingar i den motoriska barken där de ligger laddade som kulor i ett magasin. Dessa fyras av först när idrottarens prognosmodell ger kommando om det och de idrottsutövare som har de bästa modellerna är lite snabbare än alla andra.

Prognosmodellerna formas av tidigare erfarenheter. Om t ex tennispelaren Rafael Nadal träffar bollen med tunga topspin mot Roger Federer, så beräknar Federers hjärna studsen från tidigare topspinslag för att avgöra hur högt bollen studsar, så att han kan förbereda sig långt innan bollen slår i marken. Men modellen är flexiblare än så. Det är mycket som kan hända med bollen och Federers hjärna kan inte vara säker på att bollen beter sig som den gjort tidigare och därför måste prognosen justeras med all kunskap som Federer samlat på sig under sin tenniskarriär. Den kunskapen växer för varje match och gör att en äldre spelare kan klara sig mot en yngre, snabbare spelare tack vare en större erfarenhetsbank som gör rörelserna mer effektiva.

Brolins känsliga fötter och Forsbergs känsliga handleder, beror i själva verket på att de,  d v s deras hjärnor, är väldigt bra på att göra prognoser.

Tyst kunskap
Hjärnans förutsägelser uppdateras hela tiden av ny information som våra sinnen förser hjärnan med när kroppen förflyttar sig genom rummet. Det är därför vi har en hjärna. Hjärnan finns för att vi rör oss och det som rör sig måste förutsäga nästa steg, så att vi inte kliver över kanten eller rätt in i ett rovdjursgap. Den bästa prognosen vinner i såväl evolution som Wimbledon. Ju äldre vi blir, desto mer "tyst kunskap" bär vi på som vi inte är medvetna om och den jämförs hela tiden med nya sinnesintryck och det är prognosmodellens uppgift att avgöra om det nya och eventuellt vilseledande intrycket är mer sannolikt än den sedan länge förvärvade tysta kunskapen.

Den lättstörda hjärnan
När stressnivån stiger försöker prefrontala barken - hjärnans centrum för emotionell kontroll, fokusering och planering - kontrollera information som inte bör vara medveten. När vi försöker kontrollera det omedvetna tappar vi flytet som uppstår när vanorna ror av sig själva. Ju mer man tänker på en rörelse, desto mer alienerad blir den - den blir hackig och ryckig som om rörelsen drevs av roddare som ror i otakt.



Hjärnan är plastisk och förändras i realtid för att spegla den verklighet vi lever i för att vi ska överleva. För att undvika brus när det gäller, bör man alltså försätta sig i så stress- och matchliknande situationer som möjligt. Då blir man också bäst när det gäller. Själv tycker jag att jag blir bättre att hantera olika moment för varje tävling jag är med i. I de första tävlingarna missade jag massor av saker, som att komma i tid till starten. Men nu senast på Våffelrännet missade jag bara en sak. Jag försöker vara med på så många tävlingar som jag kan för att bli bättre på att vara med i tävlingar. Det är det som är så bra med vår hjärna. Den blir bra på det den gör och på det den tänker, så tänk på vad du gör och gör det ofta och tänk alltid konstruktivt.

En bloggaward
Jag, eller kanske snarare min blogg Hjärnfysik, fick en bloggaward i veckan. Den delades ut av fantasyförfattaren Jonna Berggren. När jag först såg titeln på en av hennes böcker isporten trodde jag att den hette "i sporten". Sån är hjärnan. Jag var så inriktad på att få en award från en sportnörd att det tog ett tag innan jag såg att det stod is-porten. Tack Jonna och hoppas du kommer igång med löpningen igen :)


4 kommentarer:

  1. "övning ger färdighet" får en helt ny innebörd.

    En viktig aspekt angående brus är också att välja bort/undvika allt onödigt brus som gör att hjärnan förbrukar energi på onödigheter. Ett exempel är ju då man skriver. Om jag hela tiden har möjligheten att logga in på facebook, trots att jag bestämt mig för att inte göra det under en skriv-session, gör jag hela tiden valet att INTE logga in. Det i sig gör att hjärnan förbrukar energi. Bättre då att hjälpa hjärnan på traven, genom att sitta i en internet-fri miljö...

    Tänker att det är på samma sätt med löpning och träning. Om jag vill bli en bra ultralöpare, är det onödigt för både hjärnan och kroppen att träna biceps på ett gym.

    Vill dessutom tipsa om en intressant podsändning, en ultralöpande epileptisk kvinna berättar sin historia: http://www.radiolab.org/blogs/radiolab-blog/2011/apr/05/in-running/

    SvaraRadera
  2. Tänk så fantastisk vår hjärna är. Och håller med om att "övning ger färdighet" får en helt ny innebörd.
    Lär mig alltid så mycket av dina inlägg :)

    SvaraRadera
  3. Mycket intressant läsning. Hit kommer jag att återvända.
    Ha det bra!

    SvaraRadera
  4. JHB: Känner igen det där. Att tvingas tänka INTE är enerigkrävande ...Stora delar av sommaren brukar jag tillbringa i stugan och det är så skönt att inte vara uppkopplad. Jag hinner mycket mer där. En timme går så fort när man sitter och slösurfar. Jag tyckte också att den där kvinnan var fascinerande. Jag skrev t o m ett inlägg om henne i höstas efter att ha lyssnat på den där podsädningen: fantastisk kvinna

    Sara: Jätteroligt att du gillar och lär dig, Sara. Det är ju syftet och jag blir alltid lika glad när någon hör av sig och säger att jag faktiskt når fram även med ganska svåra inlägg. Ibland blir jag lite orolig att jag är lite för krånglig och djup :)

    Kvasthilda: Tack:) Vad kul, välkommen åter:)

    SvaraRadera