Jag har fått SMS - Stockholm Marathon Syndrome

Jag har drabbats av SMS - Stockholm Marathon Syndrome. Det har kommit krypande. Första gången jag kände av det var veckan efter Vasaloppet. Man kanske bara kan vara besatt av ett vansinne i taget? När värken och smärtan efter loppet i Mora börjde avta, ersattes det av en diffus, krypande känsla i benen. Det var som om de ropade: Spring med oss. Jag ställde in skidorna och började springa och ju mer jag springer, desto mer tar SMS över mitt liv.

Jag tror att det är tusentals som har drabbats. Jag ser folk som springer längs vägarna med syndromet skrivet i pannan. När man själv är drabbad är det så tydligt. En samtidigt både målmedveten och skräckslagen, blank blick. Jag tror nybörjare är värst utsatta, vi är oförberedda och SMS frodas i ovisshet. Syndromet fyller upp alla kunskapsluckor och osäkerheter.

Det finns olika grader och jag har den allvarligaste sorten av SMS. Allt jag gör ses i relief mot Stockholm Marathon. Livet snurrar runt maratonaxeln i stadigt 5:00-tempo. Det finns en tid före och det kanske finns ett liv efteråt. Nu är det 17 dagar kvar till Stockholm Marathon. Sen räknar man timmar, sedan minuter och till sist sekunder: 3-2-1- GOO!

Jag förstod att jag var drabbad en dag då jag sprang i ösregn. Gatorna var tomma. Alla människor satt inne och myste. Jag mötte några andra löpare. Då förstod jag att jag inte var ensam. De hade också SMS. Jag är ganska säker på det. De hade något beslutsamt i blicken. 

Jag tror att SMS går över i samma stund som man passerar mållinjen. Att springa Stockholm Marathon är en katarsis - en rening - för själen. Det krävs kanske 42 kilometers plåga för att bli fri från stockholmssyndromet. Men är man fri? Eller har man bara börjat utveckla en relation till sin kidnappare, vilket gett namn åt ett annat syndrom? Det kanske är en omedveten del av hjärnan som bli kidnappad. Man säger "aldrig mer", men anmäler sig till nästa år utan att riktigt förstå varför. Så var det med Vasaloppet. Jag anmälde mig så fort jag kunde efter målgången. Trots att jag tänkte "aldrig mer", medan jag åkte.

En del blir beroende av Vasaloppet, andra av Stockholm Marathon. Själv är jag en periodare som både smygspringer under veckorna och tar sig en eller två rejäla löpturer på helgerna. Sen vilar jag på måndagen. Det är veckans vita dag i träningsdagboken.

Träningen
Jag har tagit det väldigt lugnt efter icaloppet. Jag tänkte springa en tur på Åland när vi var där med jobbet tidigare i veckan, men det blev bara en promenad genom Mariehamn. Jag såg några som löptränade uppe på däck tidigt på morgonen. De hade säkert långt gången SMS.

Det var varmt söderut och man blev påmind om att det kan vara varmt när det är dags för Stockholm Marathon. Det kan bli ett problem, eftersom det tar tid att acklimatisera sig till värme. Jag hoppas det blir varmt till helgen också då jag ska springa min andra tremil i livet. Det ska bli intressant att uppleva hur det känns. Förra gången jag sprang blev jag väldigt trött i benen. Men då hade jag inte SMS.


Idag gick jag ännu en promenad. Det blev 9 000 steg runt Sidsjön. Jag är med i en stegtävling. Det är därför jag går så mycket, haha. Men nu ikväll blir det en liten löptur också. Det är så skönt nu. Det är ljust länge och man kan springa sent tillsammans med alla andra SMS-drabbade.