Kartorna i hjärnan

Hur vi använder våra sinnen speglar sig i hjärnan. På engelska säger man brain maps - hjärnkartor. Vi bygger upp våra hjärnkartor hela livet. De första ritas när vi som barn lär oss världen med alla våra sinnen. En ettåring bildar en miljon nya synapser i sekunden! Inte konstigt att det händer så mycket, att barnen nästan förändras från dag till dag. Ett litet barn har nästan dubbelt så många synapser i hjärnan som en vuxen. Från två års ålder börjar synapser försvinna och stundtals är takten hundratusentals förlorade synapser i sekunden. Hjärnan rationaliserar och behåller bara de synapser som används. Det som är kvar utgör våra hjärnkartor. Men de är inte huggna i sten. Nya broar och nya snabbare vägar kan ritas dit. Hjärnan är plastisk.

Stjärnmullvad. Inte särskilt söt, men den har en snabb hjärna.

Man kan faktiskt se hjärnkartorna. Titta på stjärnmullvaden på bilden. Den är helt beroende av känseln, som sitter på dess stjärnformade nos, när den gräver sig fram i mörkret under jorden. Stjärnmullvaden har ögon, men är i praktiken blind. Den "ser" med sin nos och fattar beslut blixtsnabbt. Den är t o m utsedd till världens snabbaste rovdjur och är snabbare än det mänskliga ögat kan uppfatta. Stjärnmullvaden hittar, identifierar och äter sin mat på omkring 230 millisekunder, vilket kan jämföras med att det tar ungefär 650 millisekunder för en människa att reagera på rött ljus i en vägkorsning. 100 000 tjocka, snabba nerver leder direkt in i stjärnmullvadshjärnan. Stjärnmullvadshjärnan är förmodligen så snabb som en hjärna kan bli. Genom att rita stjärnmullvaden så att storleken på varje kroppsdel står i relation till hur stor del av hjärnan som används för att bearbeta information från den, kan man skapa en bild (nedan) av mullvaden och dess sinnen.

Bilden visar hur stor del av hjärnan som används för att bearbeta information från olika delar av stjärnmullvaden. Som synes utgör nosen en stor del.

En sektion ur mullvadens hjärnkarta. Man kan se nosens elva känselspröt som lite ljusare sträck. Så tydlig är hjärnkartan att man alltså kan se den.

Små gubbar i hjärnan
Man kan göra en motsvarande hjärnkarta över människan. Den kallas homunculus, vilket betyder liten man. Vi har två, en motorisk och en sensorisk. De är olika, men snarlika. Båda är svullna karikatyrer av oss själva.

Bilden till vänster motsvarar den sensoriska kartan i hjärnan, medan bilden till höger motsvarar den motoriska. Kroppsdelarna ligger mot motsvarande del i hjärnan.

När vi börjar springa är det den motoriska sprattelgubben som aktiveras, den som visas till höger. Den planerar vilka muskler som ska aktvieras när vi börjar springa. I början kan det kännas lite klumpigt, men efter en stund så har motoriken finjusterats och man får flyt i löpningen.

Den vänstra homocumulus speglar känseln. Fingrar och läppar är stora, de är viktiga när vi känner och smakar på världen. En del kanske reagerar på att könsorganen är små eftersom det är ett känsligt område. Men det är skillnad på att känna och på hur mycket av hjärnans utrymme det upptar. Ögat är också känsligt, men om man får ett skräp i ögat har man svårt att lokalisera var i ögat eländet sitter. Man gnuggar hela ögat och hoppas att skräpet kommer ut. Det är samma med könsorganen. Man har bra känsel, men det är svårt att lokalisera grejerna. Den som vill kan ju försöka läsa blindskrift med grunkerna därhemma när ingen ser på:). Det är inte så lätt. Fingrarna är bättre därvidlag. Ben, armar och bål är nästan obefintlig i hjärnkartan. 


Den kända barnramsan ""bulleribulleribock hur många horn står opp" går ut på att man trycker ett antal fingrar mot ryggen på en annan person som ska gissa hur många fingrar han har i ryggen. Om fingrarna är nära varandra är det omöjligt att avgöra hur många de är. Däremot är det lätt om de trycks mot en handflata.

En annan bild av känsliga homunculus. Händer, läppar, tunga, näsa och öra utgör en stor del av hjärnan.

En av den nya hjärnforskningens pionjärer, Michael Mezernich, hävdar att äldre människor får sämre balans p g a att de burit skor en stor del av livet. Det är ungefär som om vi alltid gick omkring med tjocka boxarhandskar - självklart slutar hjärnan bygga och underhålla hjärnkartor när något inte används. Fötterna blir mindre känsliga och hjärnan får därmed allt mindre information att bearbeta, vilket leder till atrofi i de områden som mappar fötterna, vilket i sin tur leder till sämre balans. När man får sämre balans tittar man på fötterna och försöker vägleda dem med hjälp av synen, vilket ytterligare försämrar hjärnans förmåga att tolka fotintryck. Skorna sluter som gips runt fötter och tår. Man kan säga att homunculus balanserar på styltor istället för på fötter. Hjärnkartan är två punkter, inte två fötter som breder ut sig. Låt någon sätta ett antal fingrar under skosulan och gissa antalet. Det är inte lätt.

Hjärnan är formbar - plastisk. Våra hjärnkartor förändras i takt med hur vi använder kroppen och hjärnan. Om man tittar i mikroskop kan man se hur nervceller skickar ut skott som trevar sig fram och söker nya kopplingar i realtid. Hjärnan är så formbar att om man stänger av ett sinne som ögat kan ett annat sinne ta över hjärnkartan. Det går snabbt. Det handlar om minuter. Ibland kan de vara besvärligt som när en amputerad hands hjärnkarta tas över av ansiktet och personen sedan känner det som om handen berörs när någon stryker han/henne över ansiktet.

Proprioception
Proprioception är ett viktigt begrepp, det är hjärnans förmåga att känna av var kroppen befinner sig i rummet utan att vi är medvetna om det. Proprioception är beroende av ständig återkoppling från receptorer runt om i kroppen. Flest receptorer har vi i fötter, händer och ryggrad. Dessa skapar en bild av rörelse, ungefär som en skådespelare skapar en bild m h a sensorer när de ska återskapa rörelse i en animerad värld. Ju mer vi klär in receptorerna, desto sämre proprioception. Hjärnan får en suddig och otydlig signal, som röster genom en tjock och välisolerad vägg. När jag springer i mina löparskor landar jag på mittfoten, men när jag springer i fivefingers landar jag på framfoten. Det sker automatiskt - proprioception.

Fram till ifjol sprang jag alltid i vanliga dämpade löparskor. Hjärnkartan över mina fötter utgjordes av två suddiga punkter. M h a fivefingers och barfotalöpning håller jag nu långsamt på att rita om hjärnkartan. Dessutom går jag barfota eller i sandaler så mycket jag kan på sommaren. Man måste vara försiktig, risken att skada sig är stor när verklighet och hjärnkarta inte riktigt stämmer överens. Men med gradvis, förståndig träning skapar den formbara hjärnan två fötter med urskiljbara konturer igen.