Andra sidor

lördag 2 april 2011

127 timmar under en sten

Att titta på film är nog min favoritavkoppling om man bortser från långa löppass. Igår såg jag filmen 127 timmar. Filmen bygger på den sanna berättelsen om Aron Ralston som råkade fastna med armen under ett klippblock mitt i öknen. Jag var rädd att filmen skulle vara seg och långsam, det var trots allt till stora delar en film om en enda person ungefär som Cast Away med Tom Hanks. Men det var bra tempo, vackra bilder och man fick uppleva hallucinationer, smärta och törst på ett väldigt påträngande sätt. 



Situationen blir snart ganska förtvivlad och Aron ser som sin enda chans att karva av armen med sin slöa, kinesiska fickkniv. Det var armen eller döden. Det är inte lätt att skära av sig sin arm. Det kanske tar 127 timmar innan man bestämmer sig för något sådant.

Det var en överraskande bra film, trots att man känner till händelsen och hur det slutar. Det är också en massa tillbakablickar på Arons liv, annars hade nog filmen blivit lite långsam trots alla försök att dramatisera. Otroligt vackert landskap också. Det skulle inte vara fel att ta ett distanspass där. Men i så fall ska man nog skriva en lapp om vart man ska.

Vi kan springa över kontinenter, klättra upp på de högsta bergen och överleva 127 timmar med armen fastkilad under ett stenblock. Man kan fråga sig var gränsen går. Enligt regissören Danny Boyle så är den vanligaste reaktionen till filmen att "jag skulle aldrig kunna göra det". Men det kan man inte veta. Först måste man sitta fast i 127 timmar. Sedan klarar nog alla av att skära av sin arm.

Ryssen som opererade sig själv
Det finns massor av bevis för att människan klarar nästan vad som helst när det gäller att överleva. Ett exempel ur historien är kirurgen Leonid Rogozov som 1961 var stationerad i en nybyggd sovjetisk bas i Antarktis. Mitt under polarvintern, då forskargruppen var helt isolerad från omvärlden, blev Rogozov sjuk. Han kände smärta i övre delen av bålen. Rogozov förstod snart att det rörde sig om akut blindtarmsinflammation. För att inte oroa sina kollegor så försökte han dölja sitt tillstånd i det längsta. Men läget blev snabbt akut. Rogozov skrev i sin dagbok:

“I did not sleep at all last night. It hurts like the devil! A snowstorm whipping through my soul, wailing like a hundred jackals. Still no obvious symptoms that perforation is imminent, but an oppressive feeling of foreboding hangs over me . . . This is it . . . I have to think through the only possible way out: to operate on myself . . . It’s almost impossible . . . but I can’t just fold my arms and give up.

“18.30. I’ve never felt so awful in my entire life. The building is shaking like a small toy in the storm. The guys have found out. They keep coming by to calm me down. And I’m upset with myself—I’ve spoiled everyone’s holiday. Tomorrow is May Day. And now everyone’s running around, preparing the autoclave. We have to sterilise the bedding, because we’re going to operate.

“20.30. I’m getting worse. I’ve told the guys. Now they’ll start taking everything we don’t need out of the room.” 




Vännerna tömde och steriliserade rummet. Gruppens meteorolog och mekaniker utsågs till operationsassistenter. Meterologen skulle hjälpa till med instrumenten, medan mekanikern skulle hålla i spegeln och sköta ljussättningen. Rogozov var alltså tvungen att operera sig spegelvänt. Jag tycker det är nog svårt att knyta en slips framför en spegel. Risken att göra fel måste ha varit otroligt stor, inte minst med tanke på hur utmattad han var. 




När det var som värst kändes händerna som gummi och han var nära att ge upp. Just precis då upptäckte han att det bara återstod att slita ut blindtarmen. Han var räddad. Operationen tog två timmar. Två veckor senare var Rogozov tillbaka på jobbet. Han dog vid 66 års ålder år 2000. Hela historien finns här.

Självbetjäning i Sundsvall
I höstas skulle Jonas i Sundsvall flytta en spis men skadade benet så illa att han blev tvungen att åka in till akuten. Men där fick han vänta på sin tur. Det kom hela tiden in allvarligt skadade människor och Jonas förstod att han inte var prioriterad. Nål och tråd var framtagna och eftersom han hade bråttom hem för att fortsätta med renoveringen så sydde han ihop såret själv och knöt ihop det hela med en blåknut. Sedan blev han polisanmäld för egenmäktigt förfarande.

Jonas tycker det hela är en bagatell. 


– Det var inte så märkvärdigt. 


Hur många stygn blev det?


– Det var bara två stygn, det var inget stort sår.

Har du gjort sånt förut?

– Nej. Men folk har väl sytt sig själva i alla tider.

Gjorde det inte ont?

– Nejdå. De har bra grejer på akuten.

Hur ser du på att du blivit polisanmäld?

– Tja, de måste väl göra sitt jobb. Det är så man gör i Sverige, följer reglerna.

En intervju av Lotta Brome´med Jonas:




Träningen
Det var tre berättelser om två överlevare och om en svensk som hade lite bråttom. Jag känner mig också lite stressad. Det är mindre än två månader kvar till Stockholm Marathon och jag har bara sprungit 20 km som längst. 


Idag blev det ett lugnt löppass. I morgon ska jag springa 17-18 km. Det här är en återhämtningsvecka så det är lite kortare pass än vanligt. Eftersom vi firade ett projektavslut mitt i veckan så passade det dessutom bra. Nästa vecka blir det hårdkörning igen.


3 kommentarer:

  1. Har precis läst boken "Miraklet i Anderna" om rugbylaget som kraschade med flygplanet mitt i Anderna 1972 och överlevde trots kylan, snön och svälten. Läs boken se inte filmen. Helt otroligt, var går vår gräns? (vår=människans)

    SvaraRadera
  2. 127 timmar är en mycket bra film. Var själv lite skeptiskt då man visste hur det skulle sluta man det gjorde inget. De bästa filmerna brukar vara de man inte har så höga förväntningar på.

    Såg den nya Tron för ett tag sen och hade inga förväntningar om den då jag brukar vara lite skeptiskt till uppföljare. Den var faktiskt riktigt bra och musiken i filmen var grym.

    SvaraRadera
  3. Eva: Attans, jag har sett filmen och t o m skrivit ett konstigt inlägg om den
    hjarnfysik.blogspot.com/2010/11/gruvsamheter.html

    Jag har sneglat på boken ett tag. Det går sällan att jämföra bok med film. Det måste finnas så mycket tankar i den situationen som aldrig får plats i filmen.

    Fredrik: Det gäller att ha låga förväntningar. Så är det nog. Det är svårt att tro att det går att göra en film om den händelsen. Hur bra något är beror ofta på vilka förväntnignar man har. Kanske man ska se Tron. Jag ser att Jeff Bridges är med nu igen, han debuterade väl i filmen från 80-talet har jag för mig. Han gillar jag. Kul med tips:)

    SvaraRadera