GPS vs hippocampus

Jag åkte norrut och hälsade på släkten i helgen och ibland önskar jag att jag hade en GPS i bilen som kunde visa vägen. Jag gillar ju nyttiga prylar men har ännu ingen GPS, och kanske gör jag min hjärna en tjänst tack vare det? Den jobbar hårt, för det är jobbigt att hantera och visualisera mentala kartor. Men hjärnan är gjord för det. Det är därför det fungerar så bra med färdkartor när man använder minnestekniker. Människohjärnan har ett speciellt område som kallas hippocampus (sjöhästen) där minnen och orienteringsförmåga sitter. Det är hippocampus som hittar genvägar och denna förmåga har man användning av i andra sammanhang också.

Den tämjda människan
Den tekniska utvecklingen är på både gott och ont. Teknik gör livet enklare, men samtidigt blir vi mer beroende av den. Människans hjärna har faktiskt blivit lite mindre de senaste hundratusen åren, vilket kanske beror på att livet på sätt och vis har blivit enklare. Att överleva är svårt. Att leva är enklare. Vi har på några tusen år gått från överlevnad till vällevnad. Vargar har större hjärnor än sin genetiska domesticerade avkomma hundarna. Hunden behöver inte lika mycket överlevnadskunskap, den är mer fokuserad på relationen till människan (där är den förvisso överlägsen vargen). Vi brukar ha en räv som smyger omkring mellan husen. Räven är fri men måste kämpa mer för sin överlevnad. Den tycks nästan le åt sina inburade släktingar som skäller som besatta då den stryker förbi. Jag skulle tro att boskap också tappat lite hjärnvolym. En ko ser kanske inte ut som en Einstein direkt. Den ska bara tugga gräs och leverera mjölk, medan dess vilda släktingar måste hålla utkik för och springa undan rovdjur och hålla koll på tjurar och kalvar dagarna i ända. Hur länge skulle en modern ko klara sig i naturen?

Från det att människan utvecklade skrivkonsten minskade behovet av ett internt långtidsminne. Långtidsminnet är ett sätt att lagra erfarenheter på, ett slags släkt-DNA. Erfarenheter som tidigare lagrats i hjärnor skrevs ner i böcker istället. Därmed blev äldres minnen av hur det brukar vara och hur man gjorde mindre värdefulla. En viktig uppgift har blivit mindre viktig och den utvecklingen tycks också accelerera. Mänsklighetens samlade erfarenhet finns numer på internet.

Det som inte används slutar utvecklas. När hjärnan mer och mer kompletteras av externt minne kommer kanske hippocampus att tillbakabildas, den blir ungefär som en blindtarm i hjärnan. Ett rudimentärt organ som en gång hade en uppgift, men som i framtiden kan opereras bort utan funktionsnedsättning. Vi blir till slut beroende av våra hjälphjärnor. När stora delar av hjärnan tagits över av apparater och appar, då kommer vi kanske till slut bli lika hjälplösa som frisläppta minkar den dag som tekniken slutar att fungera. Vi skulle irra runt utan inre kompass, utan riktning. Fast nu överdriver jag nog. :)

Taxichaufförer i London har extra stor hippocampus. Det krävs för att lagra alla vägar och kringelkrokar som finns i London. Ju längre en taxichaufför har arbetat desto större är området i de bakre regionerna av hippocampus. Taxichaufförerna måste utbilda sig i tre år, så krävande är det. Men i takt med att GPS tar plats i bilar och mobiler så kommer deras hjärnor att bli som alla andras. Faktum är att många taxichaufförer i London vägrar installera GPS. De vill inte förlora förmågan att skapa kognitiva kartor och de har en yrkesstolthet. Men en ny generation taxichaufförer vill kanske inte utbilda sig i tre år. 

GPS och Alzheimer
Tre nya studier från McGill University tyder på att användning av GPS kan ha negativa effekter på hjärnan, särskilt på hippocampus. Forskarna utförde magnetröntgen på äldre användare och äldre ickeanvändare av GPS. Ickeanvändarna visade sig ha mer aktivitet och mer grå substans i hippocampus än de som använde GPS. Ickeanvändarna gjorde även bättre ifrån sig i test som mäter graden av mild kognitiv störning, ett tillstånd som ofta föregår Alzheimer. Hippocampus är ett av de första områdena i hjärnan som försämras vid Alzheimer, vilket leder till sämre minne och svårigheter att hitta.

Neuroforskaren Veronique Bohbot vid McGill University säger att resultatet av studien tyder på att man kan skydda hjärnan mot kognitiva störningar genom att använda och utmana hippocampus. Helst borde man bara använda GPS som hjälp när man ska ta sig till en helt ny plats. På vägen hem bör man stänga av den. Att bygga kognitiva kartor tar tid och är kraftödande. Det som är jobbigt och svårt är också krävande för hjärnan, det är många nya kopplingar som ska lödas ihop och nya ledningar som ska dras över okända marker. Detta kan leda till mycket stress, men samtidigt så sköljer en våg av belöningssubstanser genom hjärnan när man svänger rätt och upptäcker att man är på rätt väg.

GPS zombie
Hjärnan är snabb på att omorganisera sig som svar på hur vi använder den. Litar vi för mycket på hjälpmedel som GPS, kommer hippocampus förmåga att göra kartor att försämras, tror Veronique Bohbot. När man slutar vara uppmärksam på var man är och vart man ska - när man blir en passiv passagerare - då ökar risken för atrofi i hippocampus och det är i sin tur kopplat till Alzheimer. Den som är aktiv och kör och själv håller i ratten hittar också oftast mycket bättre än de som sitter som passagerare.

Träningen
Det blev en skidtur på lördagen, men inte någon som kvalificerar som ett träningspass. Vi åkte upp på Nätrafjällen. Otroligt vacker utsikt från Västanåhöjden. Man såg ända ut till havet. Idag tänkte jag springa lite längre. Jag siktade på 20 km och det blev 20 km. Det kändes bra, bortsett från att lilltån blev lite hopklämd och skavde i skorna. Nu längtar jag efter att springa lite friare i Fivefingers.

Någon borde göra en studie på om orienterare drabbas av Alzheimer vid en senare tidpunkt än andra. Det vore en intressant hypotes att undersöka. De orienterare jag känner är dock rätt förvirrade. Men det är ett ganska litet urval.