Fjädrande hälar var den springande punkten

Antropologer har länge funderat över varför vi moderna människor - Homo Sapiens - levde vidare medan neandertalarna dog ut. En hypotes som jag själv tycker låter rimlig är att vi sprang bättre och mer energieffektivt än neandertalarna. Man vet att neandertalarna var tyngre, att de hade kortare ben och att deras båggångar i innerörat var mindre än våra, vilket påverkade balansen och förmågan att löpa negativt. Men hypotesen har saknat övertygande stöd i benhårda fakta, som ben och fossil. Men i en ny studie som publicerades i Journal of Human Evolution ges nu ytterligare stöd för denna hypotes, kanske det starkaste stödet hittills. 

För en löpare fungerar hälsenorna som en energidepå. Hälsenan sträcker sig som en fjäder i foten och lagrar energi vid nedslaget som sedan frigörs när foten lyfter igen. Ju mer energi som lagras, desto effektivare löpsteg.

I den nya studien undersöktes först nutida löpares fotleder med magnetkamera. Studiens författare, David Raichlen vid University of Arizona, fann att avståndet mellan en punkt på hälbenet precis under fotknölen och en punkt på baksidan av hälbenet där hälsenan fäster, stod i direkt proportion till löparens effektivitet. Ju kortare avstånd, desto större kraft som kunde sträcka senan, vilket lagrar mer energi. Detta innebär att personer med kortare avstånd är mer effektiva löpare, 
d v s de använder mindre energi när de springer.

När Raichlen undersökte neandertalskelett fann han att deras hälben var längre än våra. Därmed var de sämre löpare, särskilt på längre sträckor. Detta fynd stärker hypotesen att den moderna människan konkurrerade ut neandertalarna genom att helt enkelt springa ifrån dem, vi var alltså bättre på att jaga byten. Denna slutsats får stöd av andra som palaeontologen Will Harcourt-Smith, vid City University i New York. "The evidence is convincing", säger Harcourt-Smith.

Forskarna undersökte också fossil av Homo Sapiens som var mellan 30 000 och 100 000 år gamla och dessa var ganska lika nutida människor. I genomsnitt gjorde dessa forntida Homo Sapiens av med 6,9 procent mer energi än dagens löpare, vilket inte är en särskilt stor skillnad. När de däremot jämförde med neandertalarna så var skillnaden i energiförbrukning 11,4 procent.

Hälsena och hälben Bild från Raichlen et al. 

Evolutionen mejslar ut kroppar som är anpassade till sin omgivning och neandertalmänniskan behövde inte vara någon långdistanslöpare, inte till en början i alla fall. När det krävdes var det försent, deras anpassning hade gått för långt och de hängde inte med i klimatsvängningarna. Homo Sapiens utvecklades på den heta och torra savannen där de jagade genom att driva bytet långa sträckor tills djuret kollapsade av värmeslag. Neandertalarna levde i ett kallare klimat där värmeslag inte var något problem, så uthållighetsjakt var aldrig aktuellt för deras del. Deras - och vår - föregångare Homo Erectus hade utvecklat drag som gjorde dem till savannens mest uthålliga löpare, men dessa drag tillbakabildades när de gick norrut till ett klimat där denna nisch inte fanns, där det inte var någon fördel att springa långt. Istället utnyttjade de naturen och överföll byte genom bakhåll och fällor, inte sällan efter en hård kamp. De slanka dragen från savannen avvecklades och ersättes av en mer robust fysik anpassad till kamp och kyla. Till slut var de en helt ny art, neandertalaren. De kunde gå i närkamp med en grottbjörn. 

Antropologerna tror att klimatförändringarna efter den senaste istiden förändrade landskapet så att de stora täta skogarna i norra Europa försvann och ersattes av öppna slätter, mer lika savannerna i Afrika. Det var inte lika lätt att jaga från bakhåll och neandertalarna tog sin tillflykt till små isolerade fickor i södra Europa. Homo Sapiens hade nyligen lämnat savannen och kunde snabbt anpassa sig till den nya miljön. Neandertalare, säger Finlayson, befann sig i otakt med miljöförändringarna medan de moderna människorna var perfekt anpassade till det. "Vi var på rätt plats vid rätt tillfälle", säger han.


Vi är alla löpare
Alla människor härstammar från dessa slanka löpare och därför har vi alla en löpare inom oss någonstans, ibland gömd som ett fossil under många fettlager; men löparen finns inom oss - i varje cell har vår löpande historia ristats in i vår arvsmassa, in i vårt DNA. Det är ett minne som i jämförelse med minnen lagrade i hjärnor är beständigt. Hjärnan är individens minne, men DNA är artens minne. Att springa är vårt naturliga sätt att förflytta oss. Det var först när jag började springa som jag förstod det. 

Neandertalarna och Homo Sapiens fick ihop det på något sätt, enligt vårt DNA

En och annan neandertalare fortplantade sig dock med den nya människan eftersom alla européer har några procent neandertalare i sig, medan afrikanerna aldrig beblandade sig med folket i norr. Vem vet, dessa procent kanske också har betydelse i dag när afrikaner dominerar i löpning?