Den blodtörstiga hjärnan

Jag körde hårda stakintervaller igår och pulsen steg lika brant som backen. Intervaller är plågsamt och det krävs självdisciplin för att tvinga sig själv att göra en till och en till och sedan ytterligare en till. Hjärtat slår hårt och skickar en puls av blod ut i kroppen och cellernas mitokondrier suger upp syret. Det mesta syret sugs upp av hjärnan. Hjärnan slukar mängder av blod. Inget annat organ är så blodtörstigt. Det går flera rör upp till hjärnan och ut från hjärnan. Hjärnan förbrukar en ansenlig del av kroppens energi, omkring 20 procent. Med tanke på hjärnans storlek är det en väldig mängd. Varje gång en tanke rör sig eller kastar sig över synapsklyftan förbrukas energi. Det behöver inte ens vara en tanke. Det räcker med att ett neuron kommunicerar med ett annat, vilket sker hela tiden, t o m när vi sover. Det krävs energi för att förflytta impulser, de rör sig inte av sig själva.

Blod-hjärnbarriären
Hjärnan är törstig och dyr och blodrören är trånga. Hjärnan vill bara ha energi, näring och syre från blodflödet, inget annat. Därför finns blod-hjärnbarriären - en förtätning av kapillärerna som förhindrar att gifter, bakterier, läkemedel och parasiter som ibland cirkulerar i kroppen, tar sig in till hjärnan. Syre, koldioxid och vissa hormoner släpps in utan kontroll, medan energi i form av glukos tas in bakvägen eskorterade av ett transportprotein. Det som kommer in måste också släppas ut och stora vener leder ut syrefattigt blod, cerebralvätska och slaggprodukter. Även överskottsvärme släpps ut via huvudet. Huvudet är människans svettigaste kroppsdel och det är tack vare förmågan att svettas som människan kunde utvecklas som en löpare med stor hjärna.

När vi springer eller åker skidor gläntar hjärnan också lite på dörren. Man tror nu att tillväxtfaktorn IGF1 slinker in genom blod-hjärnbarriären i samband med träning. I normalfallet är de utestängda från hjärnan. IGF1 ökar blodflödet i hjärnan och formar nya stamceller till neuroner (neurogenes). Detta sker särskilt i hippocampus där minnen tar form. Så genom att springa får man faktiskt sin hjärna att växa och bli mer plastisk och formbar.

Hjärnan ligger skyddad bakom flera skyddslager. Första försvarsmuren är kraniet eller skallen. Den skyddar mot stötar och slag. Under skallbenet finns ett antal hinnor som ger skydd och näring: det är den hårda hjärnhinnan, spindelvävshinnan och den mjuka hjärnhinnan. Den hårda hjärnhinnan ligger ytterst närmast skallen och är kraftigast. Den täcker skallens insida. Den mjuka hjärnhinnan ligger längst in och följer hjärnans veckade yta. Spindelvävshinnan ligger mellan dessa två. Den har fått sitt namn för att den är tunn som en spindelväv. Mellan hinnorna finns cerebralvätska som hjärnan ligger och skvalpar i därinne i mörkret. Vi styrs av ett drygt kilo tänkande flytande fett.

Hjärnan är den enda delen av människan som har skelettet runt om mjukdelarna - som insekterna - istället för tvärtom. Resten av vår kropp har däremot skelettet på insidan, som om evolutionen tagit en skalbagge och vänt ut och in på den. Det hade varit jobbigt att springa med ett skelett utanpå kroppen. Å andra sidan hade man varit rejält skyddad och sluppit använda hjälm när man åker rullskidor.

Kriget i hjärnan
Hjärnan badar i saltvatten, men resten av kroppen badar i blod. Hjärnan hålls isolerad från kroppen bakom tjocka murar och vattengravar. Den har t o m ett eget immunförsvar, en specialiserad privatarmé. Hjärnan litar inte på det allmänna försvaret. I hjärnan finns istället mikroglia, små celler som tillhör den lite förbisedda gruppen gliaceller. För varje neuron - och vi har 100 miljarder - finns det en mikroglia; man kan säga att varje neuron har en egen personlig livvakt och butler. När mikroglia är inaktiverade smälter de in i sin omgivning - så bra att det tog lång tid innan vetenskapen upptäckte dem. Vid aktivering växer de och blir amöbaliknande som makrofagerna i resten av kroppen. Mikroglia är varje sekund beredda att blåsas upp så att de snabbt kan överrumpla och äta upp inkräktare. Det är bråttom i hjärnan. Det finns inte tid och plats för långdragna inflammationer. 


Om barriären rämnar kan det egna försvaret från utsidan ta sig in och angripa hjärnan. Det är som om kroppen angriper sin egen styrelse och därmed sig själva, vilket leder till en autoimmun reaktion. Vid Multipel Skleros (MS) angriper immunförsvaret de gliaceller - myelinet - som lindar in och isolerar nervutskotten. Utan myelin går impulserna långsammare och de kan också stoppas helt. Hjärnan angrips av sitt eget försvar. Ingmarie skrev en artikel om Daniel som lever med denna diagnos i senaste numret av Runners World. Den ska jag läsa så fort jag får tag i tidningen. 

För det mesta utför mikroglia vanligt underhållsarbeten. Med när bakterier eller virus hotar, förvandlas de till riktiga mördare. Källa:Emde-Grafik

Stakintervaller
Hjärnan är fantastisk, men det är hjärtat också. Det pumpar ut enorma mängder blod varje gång det slår ihop. Jag körde flera gånger upp och ner för backen. Pulsen slog i takt med stavarna som högg ner i snön. Jag hade bestämt mig för fem intervaller, men det blev sex. Den sista stakningen uppför backen räckte inte orken riktigt. Det var en liten backe men jag flämtade efter syre som om jag bestigit Mount Everest. Det var kallt och mörkt och jag körde i ett moln av vattenånga. Efter det var det skönt att först ta ett bad och sedan en kopp te framför teven.


Källor: R. Douglas Field, The Other Brain: From Dementia to Schizophrenia, How New Discoveries about the Brain Are Revolutionizing Medicine and Science