Andra sidor

söndag 10 oktober 2010

Laddad med järn

Man läser ofta artiklar om att löpare ska äta mycket järn. Järn är viktigt för det binder syre och transporterar runt det i kroppen. Det är järnet som färgar blodet rött (blötdjur som bläckfiskar använder koppar och därför är deras blod grönt - de är nog släkt med utomjordingar).

Det är ganska vanligt att just löpare har brist på järn och man verkar inte veta säkert varför det är så. Löpare sägs förlora mer järn via sönderslagna kärl i hälarna. Landar man på fram- eller mittfoten borde man inte förlora lika mycket järn, inte heller om man springer på mjuka underlag. Men järn är inte alltid bra. Ganska många mår dåligt av järn.

Vad är järn?
Järn är stjärnaska. Allt järn som finns i våra kroppar är resterna av stjärnor som slagit ihop allt tyngre atomkärnor tills bara järn återstod. Sen orkar inte stjärnorna bilda tyngre grundämnen, det krävs en supernova för att bilda tyngre grundämnen än järn, vilket förklarar varför det finns så ont om tunga grundämnen som guld och silver, men så gott om lätta grundämnen som kol, kväve, väte och syre, samt järn - tyngst av de lättaste. Det är en märklig tanke, de 3-4 gram järn som snurrar runt i vår kropp är likdelar från stjärnorna.

Bakom järnridån
Virus och bakterier är ute efter järn av olika anledningar. Järn oxiderar lätt och bakterier och virus kan därför använda järn som en bombmatta för att slå ut fria radikaler i immunsystemet. Fria radikaler ses ofta som skurkar, men används alltså i kroppens eget försvar och vi kanske försvagar detta försvar när vi vräker i oss tillskott med överdrivna mängder antioxidanter.

Om vi skadar huden flyttas järnet bort av kroppens försvar så att inte inkräktarna kan använda järnet för att tränga sig in. Men lyckas de fientliga mikroberna binda järnet till sig klär de sig i en rustning av järn som sedan sakta rostar sönder i kampen med immunförsvaret, men det kan räcka för att ta sig förbi och etablera sig i kroppen.

Järnrik mat smakar illa om man mår illa
Järn behövs för att transportera runt syre, men för mycket järn kan vara farligt och är man redan sjuk kanske man ska undvika järn. Det kanske redan vår kropp har ordnat åt oss, för hur sugen är man på blodpudding när man mår dåligt? Man är inte så sugen på järnrik mat som blodpudding, skinka eller ägg. Helst vill man bara ha te och rostat bröd. Det kanske beror på en evolutionär anpassning att undvika järn vid infektion, helt enkelt för att svälta ut inkräktarna genom att inte förse dem med järn, enligt rön från evolutionär medicin.

När man drabbas av en infektion höjs kroppstemperaturen och dessutom minskar järnhalten i blodet. Upptaget av järn i magen minskar också och förmodligen förändras våra matpreferenser. 

Hur gör ägg?
Ägg innehåller mycket näring och äggets porösa skal är gjort för att släppa in syre till kycklingen, men kan därmed också släppa igenom farliga mikrober. Ägg innehåller också mycket järn, men allt järn finns i gulan. Vitan saknar järn, den innehåller istället conalbumin som binder järnet till sig och förhindrar att bakterier lägger beslag på det. Innan det fanns antibiotika var äggvita populärt som antibakteriell behandling. Bröstmjölk, tårar, saliv och öppna sår innehåller också järnbindande ämnen.

Vi har ungefär 3-4 gram järn i kroppen. Det mesta i blodet, men det finns utspritt i hela kroppen. Runt alla kroppsöppningar patrullerar kelatproteiner - samma kelater som finns i äggvitan - som låser fast järn så att de inte kan användas av utomstående mikrober. Om vi blir sjuka då låser dessutom immunförsvaret in järnet i cellernas motsvarighet till kyrkornas vapenhus så att inte inkräktarna ska kunna utnyttja det.

Alla vill ha järn
Det är järn som gör blodet rött och transporterar syre. Överallt där det finns järn finns det chans till liv och allt liv försöker få tag i järn. Det gäller även parasiter, bakterier, svampar, protozoer och cancerceller. För dessa är vårt blod en källa till liv, till synes bara skyddat av en tunn hinna av hud. Men huden är ett tufft försvar bestående av flera försvarslinjer och otroliga mekanismer med ett enda syfte: håll gränsen!

Järnmannen
I sin bok De sjukaste överlever berättar Sharon Moalem om Aran Gordon, en duktig löpare som sprungit i hela sitt liv. Men när han tränade inför ett 240 km-loppet genom Sahara började han plötsligt bli trött. Till slut orkade han inte träna överhuvudtaget. Han gick till flera läkare, men det tog tre år innan han fick rätt diagnos - hemokromatos. Hans blod var järnfyllt till brädden, han höll på att rosta sönder.



Hemokromatos
Hemokromatos, även kallat bronsdiabetes eller jämtlandssjuka, är en ärftlig störning i kroppens järnhantering. I normala fall hanterar kroppen järntillgången så att upptaget inte blir för stort, men om man har hemokromatos då tar man upp järn hela tiden, som en girig järnmalmsdirektör. Länge trodde man att tillståndet var sällsynt, men 1996 isolerade man den gen som ger upphov till sjukdomen och sedan dess har man upptäckt att genen för hemokromatos är den vanligaste sjukdomsgenen bland människor med västeuropeiskt ursprung. 

Långdistanslöparen Aran Gordon hade samlat järnskrot i över 30 år och var nära att dö. När han tömdes på blod genom den uråldriga metoden åderlåtning, blev han frisk och kunde fortsätta springa.

Genernas märkliga vägar
Varför bär vi på en så farlig gen, varför ärver vi en egenskap som kan döda oss? Svaret är att den dödar långsamt och den har varit till nytta, så stor nytta att det varit värt spillet. Sharon Moalem tror att genen för hemokromatos har överlevt därför att Västeuropa genom historien varit utsatt för vågor av dödliga pandemier. Den värsta var digerdöden på 1300-talet. De människor som var bäst på att gömma och lagra undan järn i kroppen, från bakterien Yersinia pestis, var också de som hade störst chans att överleva pesten. Det är därför vi bär på dödliga gener. De gav skydd mot en livsfarlig sjukdom som dödade direkt till priset av ett långsamt döende. Men det var det värt. Eftersom få nådde medelåldern under medeltiden märktes knappast hemokromatos. De som bar på sjukdomen fick barn och mutationen spred sig. Nu när vi lever länge är den ett problem för en ganska stor del av befolkningen, särskilt om man inte känner till det.

Järn i hjärnan
Fertila kvinnor har sällan problem med för mycket järn. Men efter klimakteriet lagrar också kvinnor järn. Det finns hypoteser om att mäns högre dödlighet i hjärt- och kärlskjudomar jämfört med kvinnor före klimakteriet beror på järnet som lätt oxideras av fria radikaler. Järn kan dessutom passera blod-hjärnbarriären och i studier har man funnit kopplingar mellan järn och Alzheimer.

Hur spridd är genen?
I en studie på Island fann man att järnöverskott var vanligt, omkring 22 % av männen hade ett överskott på järn. I en svensk undersökning kom man fram till att 12,6% av svenskarna bar på anlag för hemokromatos och 0,4 % hade hemokromatos. Däremot fann man att järnunderskott var ganska ovanligt. Slutsatsen av studien var att man inte ska järnberika mat eftersom skadorna är större än nyttan. Det är bättre att rikta in sig på de som har järnunderskott, som unga växande män och kvinnor i fertil ålder.

"However, it has been found that people who do not have hemochromatosis are just as likely to experience iron overload as they age. Men over age 40 and women around age 70 have just as great a risk of suffering from diseases due to iron overload in their system."

Bada med blodiglar
För oss som är på fel sida om 40 kanske det är en poäng att ta reda på sina järnnivåer nästa gång man gör ett läkarbesök. Har man höga nivåer får man väl hoppa i sjön vid stugan och bada med blodiglarna och bli åderlåten:)

Om man har järnunderskott
Det är trots allt vanligare med underskott, särskilt hos fertila kvinnor (som dessutom springer) och ett enkelt sätt att öka järnupptaget är att undvika kaffe och te i samband med måltid, eftersom antioxidanterna i dessa drycker hämmar upptaget av järn med upp till 60 %. C-vitamin sägs dock förbättra upptaget av järn.

Länkar


6 kommentarer:

  1. En liten kommentar bara om det första du skriver (järn kommer från stjärnor): alla grundämnen kommer faktiskt från stjärnexplosioner. "We are all made of stardust" stämmer alltså väldigt bra! :)

    SvaraRadera
  2. Nyttig repetition för en gammal anemiker som jag (60 i Hb-värde 1997 när det upptäcktes, det gick inget vidare att springa då...)

    SvaraRadera
  3. Precis Elin, allt är tillverkat i stjärnorna. Det är en smått magisk tanke dessa stjärnklara höstkvällar. Det häftiga med järnet är att det är resterna, det som blir kvar av en stjärna. Snacka om återvinning:)

    Staffan: Oj, verkligen lågt, som de säger i reklamen.

    SvaraRadera
  4. Hej Johan, gammal bloggpost, men högintressant för en nybliven hemokromatos-rookie! Har jättesvårt att hitta info på nätet om hemokromatos och konditionsträning (helst löpning), det mest intressanta är en norsk studie men där var de flesta hemokromatosarna rätt gamla, överviktiga och allmänt otränade. Dock kunde man ändå se en sämre syreupptagningsförmåga (test med sittcykel) än motsvarande kontrollgrupp. Denna: https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/17568251/

    Hittar du mer att skriva om detta nu 10 år senare, eller har du kunskap/erfarenheter från någon du känner, är jag jätteintresserad! Jag köpte just boken du hänvisar till, hittade den på ett antikvariat!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Monica, kul med en kommentar på ett 10 år gammalt inlägg. Åren går:) Kanske dags för ett nytt inlägg. Läste nyligen en artikel om att hemokromatos ofta missas. Ska kolla ... här är den https://www.bbc.com/news/uk-england-devon-46891782

      Radera
  5. Intressant, tack, tack! Och ännu en gång... dina texter är väldigt bra!

    SvaraRadera