Världsrekordjakt och hostattack

Läste en intressant artikel om utvecklingen av världsrekord. Det tycks som om människan asymptotiskt närmar sig en fysiologisk/fysisk gräns. Men det finns ett aritmetiskt perspektiv på rekord också. Första gången man springer slår man rekord med 100 % sannolikhet, andra gången med 50 %, o s v. Om löpningarna är helt slumpmässiga prestationsmässigt sett så har man den 100:e gången bara 1 % chans att slå rekord. Efter en miljon lopp är chansen minimal och minskande.

I början av seklet kanske det hade genomförts 100 000 lopp med klocka, men nu är det mångfalt fler och därmed också mycket lägre sannolikhet rent matematiskt.

Snabba indianer

Hjortfot

Sen vet vi faktiskt inte om världsrekord är världsrekord. De snabbaste loppen kanske aldrig mättes med en modern klocka.

Många löpartävlingar som genomfördes i Nordamerika under 1800-talet vanns av indianer. Mest känd var Lewis Bennett, även kallad ”Hjortfot”, som fick åka på turné i Europa i mitten av 1800-talet. Indianerna levde i en kultur där löpning var viktigt och trots återinförandet av hästar på kontinenten fortsatte många indianstammar springa. Inkaindianerna vet man kunde frakta ett meddelande från kusten till huvudstaden Cuzco på tre dygn. För spanjorerna tog samma sträcka med häst 13 dygn. De kända tarahumaraindianerna har knappast ändrat träningsmetoder och utrustning sedan 1600-talet, men springer på världsnivå i de långlopp de ställer upp i.

Började från en låg punkt

Vi är vana att se rekordutvecklingen som en kurva som går linjärt från slutet av 1800-talet, men slutet av 1800-talet var förmodligen ett bottenläge när det gällde löpning. Två företeelser under 1800-talet, industrialism och viktorianism, medförde att folk inte sprang lika mycket. För kvinnor var det omöjligt att springa i de långa kjolar som skulle dölja vaderna och männen slet ensidigt i industrin och man bodde i trånga städer (Men röra sig, slå vad och tävla ville man så då uppfann man fotbollen i stället i de trånga gränderna.)Viktorianismen uteslöt stora delar av befolkningen från löpningen. I aristokratisk gentlemannastil ansåg man att man måste vara amatör och tävla gratis för att delta i tävlingar, vilket medförde att bara de som var födda rika hade råd att tävla för ingenting. Detta ideal var så starkt att det dominerade olympiska spelen till slutet av 1900-talet.

Innan industrialismen var läget ett annat. Jordbruket tvingade barn att jobba allsidigt från tidig ålder och duktiga löpare kunde tjäna pengar, ungefär som kenyaner idag.  Att jobba i industrin var slitsamt men livet som bonde var ännu fattigare och slitsammare.  Att bli löpare var en chans för löpartalanger. Var man duktig kunde man tjäna pengar och bli berömd. Löpning var ett yrke, som nu. Det kunde handla om prissummor motsvarande årslöner och ibland fantasibelopp motsvarande 10 miljoner kr i dagens penningvärde.

Bannisters rekord kanske redan var slaget

Engelsmän har alltid varit tokiga i vadslagning och de slog vad om allt möjligt redan på 1700-talet. De hade kapplöpningar mellan gamla och barn, mellan män med ett träben och två träben, mellan feta och smala. Ja, det verkar som att det inte fanns några gränser på den tiden. De införde också tidtagning och tidsrekord. Ordet rekord kommer från engelskan ”to record” – ”att skriva ned”.

I England fanns också en fri liberal press och två sidor om en vadslagning som var intresserade av att allt gick rätt till. Det fanns även medlare och domare och det var stora penningsummor inblandade. Man hade också oerhört exakta klockor. Därmed kan man nog sätta ganska hög tilltro till de källor som finns från den tiden. Peter Radford är professor i idrottsvetenskap och har letat fram en av 1700-talets bästa löpare och fann att han troligtvis sprang ett lopp på engelska milen under 4 minuter, nästan 200 år innan Roger Bannister sprang drömmilen, dvs en engelsk mil under fyra minuter. Insatserna var otroliga 10 miljoner kr i dagens penningvärde, vilket säger en del om den då långt drivna professionalismen. Dessutom sprang han naken i antik stil, vilket vore omöjligt under viktorianska eran senare och nu också för den delen. Peter Radford hittade också en schweizisk löpare som sprang maratonsträckan på 2:11 för över 200 år sedan. Det låter inte otroligt med tanke på den status löpningen hade då och i vilket läge Europa hamnade sedan.

Hostattacker

Igår borde jag ha jobbat hemifrån. Jag utsattes för hostattacker från norr, söder och väster. Bara den östra flanken är hostfri än så länge, men han ser lite plågad ut, han håller inte ställningarna länge till. På västfronten har hon hostat i tre veckor. Inget nytt där. Hela veckan har jag förföljts av hostarna. Ibland fyrar någon av en nysning lite längre bort och luften fylls av virus hängande i snorskärmar. Sen kan de länge ligga i bakhåll på dörrhandtag och tangentbord, redo att borda mig och ta sig in i någon kroppsöppning.

Det finns hundratals olika förkylningsvirus (rhinovirus) och det är därför nästan omöjligt att bli immun. Det finns alltid en ny variant som smiter förbi mitt försvar. Men jag klarade pandemin som härjade i hemmet förra veckan, så det kanske går bra den här gången också.

Länkar

Hjortfot

Was Roger Bannister the first man to run a mile in under four minutes

Löpning. En världshistoria.

Var går gränsen för människans prestationsförmåga