Jag är trots allt ganska normal

Nu har jag läst ut en bok om och av killen som springer riktigt långt, The Ultramarathon Man - Confessions Of An All-Night Runner. Han som springer och skriver heter Dean Karnazes och är en legendarisk ultralöpare, bl. a. sprang han 50 maratonlopp i 50 delstater 50 dagar i sträck och efter det sprang han hem till San Francisco från New York. Dean tävlar istället för att träna och det verkar vara något som passar just honom. Men han avbröt det sista loppet någonstans i Mellanvästern för att spendera mer tid med familjen. Det var nog på tiden.

Boken
Boken är en självbiografi och det är tydligt hur viktigt det är att träffa rätt person vid rätt tillfälle i livet. Dessa möten är ofta en slump; i Deans fall möter han två tränare som formar hans framtida liv som löpare. Den första tränaren är en tystlåten men ödmjuk person som bara grymtar eller säger sådant som ”Gå ut hårt och öka”. Det passade Dean Karnazes. Han var tidigt en lovande löpare som kunde plåga sig mer än andra och träningsfilosofin var enkel. Den som kunde ta ut sig mest och träna mest skulle ta hem segern. Den tränings- och tävlingsfilosofin kom att bli Dean Karnazes signum.

Efter några lyckade tävlingar i gymnasiet, byter Dean Karnazes tränare. Han har tidigare sprungit med de avslappnade killarna i terränglöparlaget men nu ska han springa med banlöparna. Det är en annan typ av löpare som mäter tider och är fokuserade på sig själva. Tränaren för banlöparna är beväpnad med tidtagarur, anteckningsblock och visselpipa.

Mötet med den nye tränaren blir en katastrof. Eftersom Dean inte har någon klocka skriker tränaren mellantiderna medan han skriver upp dem. Dean blir störd och ber honom sluta skrika. Men hur ska du då veta hur du springer, säger tränaren? Jag springer med hjärtat, jag känner hur det går, svarar Dean. Tränaren har aldrig hört något så dumt och skrattar ut honom. Då slutar Dean att springa. Det kommer att dröja 15 år innan han snörar på skorna igen.

Tragedi
Dean Karnazes är av grekisk härkomst och familjen betyder mycket; de skrattar och umgås mycket inom familjen. Den som står honom närmast är hans syster. Men plötsligt förolyckas hans älskade syster. Familjen blir lamslagen och ingen skrattar på flera år. Men så börjar pappan göra något han aldrig gjort förut: han börjar springa och lyckas springa ett maraton. När han går i mål ler han. Dean påverkas djupt av systerns död men även av att hans far får tillbaka sitt leende när han börjar springa.

Boken är tillägnad systern.

Följ ditt hjärta
Dean kämpar sig genom skolan och går, trots att han saknar läshuvud, ut med toppbetyg och sedan gifter han sig, skaffar familj och gör karriär. Han får en ny fin Lexus och allt flyter. Livet rullar på, pengarna rullar in och åren går och plötsligt ska han fylla 30. Han får en tidig medelålderskris och frågar sig själv om detta är allt. Om 30 år till kommer han att ha tjänat ännu mer pengar och suttit på ännu fler möten och livet skulle bara ha susat förbi som en snabb Lexus.

På kvällen firar han sin 30-årsdag. Han är en partykille som dricker alldeles för mycket. Men på festen händer saker som får honom att plötsligt gå därifrån och springa rakt ut i natten i sina underkläder. Han har inte sprungit på 15 år men nu känner han livet återkomma. Han har följt sitt hjärta. Det som tränaren skrattade åt. Han springer 45 km, så långt han orkar, på sju timmar och stannar till slut långt bort från allt.

"For the first time this evening - hell, for the first time in years - I felt like this spot was precisely where I belonged," skriver Dean Karnazes. "... never mind that I was half naked, in the middle of nowhere, and nearly incapable of taking another step forward. That was inconsequential. I was happy - entirely content just to stand there. I had listened to my heart, and this is where it had lead me."

I flera veckor efteråt har han ont i fötterna och inflammationer i benen. Men efter detta slutar han med alkohol och börjar springa 4 gånger i veckan i stället. Först blir det bara 3-4 km men snart är han uppe i 7-8 km. Han springer efter jobbet och det är det enda han kan tänka på. Han genomlider tråkiga möten tack vare tanken på att få springa efteråt.

Två Army Rangers
En dag då han kämpar i god fart uppför en brant backe blir han omsprungen av två kraftiga killar med ryggsäckar. Innan han är uppe ser han dem springa ner och springa om honom igen. Det knäcker honom lite. När han når toppen ser han killarna göra armhävningar. De är inte särskilt pratsamma, men han lyckas få fram att de tränar för ett ultralopp på 150 km i bergig terräng.

De nickar lite lätt och springer vidare. 150 km. Det låter omöjligt och därför känner Dean att han måste. En tanke har slagit rot i Deans rastlösa själ. Han ökar träningsdosen till 6 ggr/v och springer 15 km varje gång. I kvalloppet lyckas han klara tiden. Men han blir katatonisk efteråt, sitter fast i sin fina Lexus. Den enda muskel som går att röra är ögongloberna och de kring munnen. Ingen hör hans skrik i den välisolerade bilen. Till slut spyr han ner hela instrumentbrädan. Men på något sätt lyckas han få upp dörren och ramla ut. Han ramlar ut med ett leende.

Beskrivningen av 150-kilometersloppet är fantastiskt bra. Man följer honom uppför bergen och nedför och det gör ont när han har ont. Han förlorar synen tillfälligt, men lyckas ta sig till en station och får i sig lite kakor med kaffebönor i. De tycker han ska ge upp och han håller med, förutom en detalj. Han ska fortsätta springa. Kaffebönorna gör susen, synen kommer tillbaka men han ser världen i ett konstigt ljus. Hjärnan spelar honom ett spratt. Det sker flera gånger på väg mot mål. När han börjar närma sig målgång ser han de två tystlåtna männen. Han får reda på att de är Army Rangers. De är tränade att bara lita till varandra. De tränar tillsammans, de tävlar tillsammans och förlorar tillsammans. De öppnar sig lite då Dean springer förbi. Den lite kraftigare av männen kan knappt röra sig framåt och hans kompis följer honom lojalt, trots att han ser ut att ha mycket krafter kvar. Det blev förbrödring i löparspåret.

Dean passerar de båda männen. De sista kilometrarna är han så trött och förvirrad att han tar sig fram med armarna. Han blir nästan påkörd när han släpar sig fram i snigelfart. Men så slår det honom att han måste bejaka smärtan, som hans gamla tränare sa. Han ställer sig upp och springer de sista kilometrarna i mål på femtonde plats av ett par hundra som fullföljer, inte illa för en nybörjare.

Att flytta gränserna
Efter 150-kilometersloppet söker Dean nya utmaningar. Det blir Badwater. Ett fruktat lopp genom världens hetaste öken, Death Valley. Det går inte lika bra. Han mår dåligt och försöker hålla sig på den vita linjen så att inte skorna ska smälta, men han är lika ofta nere i diket och spyr. Det är så hett att smörgåsarna rostas i luften. Men att ge upp finns inte i Deans hjärna och han fortsätter tills han kollapsar. Först mår han fruktansvärt dåligt, men sen känner han att han dog med stövlarna på. Han hade kämpat in i det sista.

Efter att ha sprungit i sol springer han i snö. Han är med i ett lopp som går på Antarktis. Så är det hela tiden, han måste flytta sina gränser. Efter det loppet finns det inga fler utmaningar så han skapar ett eget lopp, ett 300 km långt lopp. Egentligen är det en stafett för elva långdistanslöpare, men Dean springer hela stafetten själv.

Running great distances is mostly done white your head … If we could just free ourselves from our perceived limitations ant tap into our internal fire, the possibilities are endless.

Reflektioner
Deans berättelse är inspirerande och han har en amerikansk ledig humoristisk stil. Han började springa när han var 30 och nådde framgångar när han var 40. Till skillnad från många andra som bara fortsätter i livet så stannade han upp och hittade tillbaka till sig själv och genom att hela tiden flytta gränserna för sin förmåga för vad som är möjligt så känns han mycket levande. Det är när han känner smärta som han lever som mest. Det är själva lidandet som gör honom till en bättre människa, inte så olikt buddhismen och andra religioner som betonar lidandet. Dean verkar vara en människa som tål mer smärta än någon annan.

Jag tror inte det är en slump att han byter liv efter 30. Det är först efter 30 som hjärnan har skakat hand med sina olika delar och man börjar få en helhetsbild. Dessutom är långdistanslöpning något som passar äldre personer. Faktum är att när det gäller löpning är det inte ovanligt med löpare över 50. I Born to Run berättar Christopher McDougall om den 52-åriga tarahumaraindianen Victoriano Churro som 1992 springer hem den hårdaste tävlingen, Leadville Trail 100, före sin 41-åriga indiankompis som kommer tvåa.

Efter att ha läst boken kan jag inte säga att jag blev direkt sugen på att springa ett ultraultralopp. Men man vet aldrig. Man ska aldrig säga aldrig. Men just nu tror jag att ett ultralopp räcker. Det bästa och det sämsta med den här boken är att man framstår som mycket normal jämfört med en löpare som Dean Karnazes, men å andra sidan förefaller ett halvmaraton på 21 km patetiskt.

För övrigt
Det finns en blogg om lycka, Lyckobloggen. Den ska jag utforska lite mer. Det finns ju ingen tidning som visar goda nyheter. Nyheter är ju alltid tråkigheter. Att tågen går i rätt tid är ingen nyhet. Det är förseningar och krascher man vill läsa om. Men det finns alltså i alla fall en blogg om lycka, men jag hittade inget inlägg om löpning och lycka.

Jag ser att Daniel har läst mitt inlägg om Rulltrappor och löpband och skaffat sig ett elefantkit;)

14 dagar kvar till loppet. Ångestvärdet är 18. Idag tidigt på morgonen värmde jag upp med 3 km och sedan sprang jag 14 km i tävlingsfart och avslutade med tre km nedvarvning. Jag är ingen Dean Karnazes ; ).

Länkar
Leadville trail
Dean Karnazes
The Ultramarathon Man
Äldre simmare