När vi var i Stockholm i helgen blev det löpning på löpband på hotellgymmet. Jag föredrar att springa ute, men regnet och att det kändes bekvämt att ta hissen ner till gymmet gjorde att jag valde löpbandet.
Man skulle haft elefantöron
Eftersom man inte rör sig framåt när man springer på löpande bandet förlorar man den del av avkylningen som kallas konvektion och jag svettades ymnigt. Hade jag sprungit ute hade värmen runt mig blåst iväg när jag sprang, men inomhus värms luftlagret närmast huden upp och man springer som i en bastu. Å andra sidan slipper jag luftmotståndet, men det är nog försumbart i den hastighet som jag springer.
Efter en halvtimme skvätte jag svett som en fontän och jag hoppade av löpbandet och sprang efter en handduk. Det är en märklig känsla att springa på löpband i en halvtimme och sedan springa iväg över golvet. Plötsligt rörde sig både jag och golvet och det var inte lätt att hålla balansen.
Jag lade upp hotellhanduken bakom nacken så att den fläktade som två stora elefantöron på var sin axel när jag studsade fram på bandet. Då kändes det bättre. Man kanske ska tillverka artificiella elefantöron som man kan klämma fast när man springer på löpband. Det skulle se kul ut. Samt en snabel som man kunde dricka med och spruta vatten över sig. Ett elefantkit för inomhuslöpare.
Jag ställde in löpbandet på 12,8 km/h och sprang en mil. Det är på många sätt enklare att springa på löpband men det är tråkigt. Men det fanns TV och mycket folk att titta på. Några barn sprang på löpbandet bredvid mig och de kollade min hastighet. ”Han springer 128 km/h”, sa ett av barnen och de försökte trycka in 128 på displayen. Jojo, snabbare än en gepard.
En märklig rulltrappa i Stockholm
I Stockholms undre värld hade jag ett märkligt möte med en rulltrappa. Rulltrappor rullar. Det är deras kännetecken och våra hjärnor tar det för givet. Men när jag klev upp på en trasig rulltrappa, fullt medveten om att den var trasig och beredd att använda mina ben, så snubblade jag ändå till. I något område djupt inne i skallen var en del av mig inställd på att trappan rörde sig, trots min medvetna kunskap om att den stod stilla. Jag fick en känsla av att jag läst om det där någonstans och hittade mycket riktigt en rapport som beskriv fenomenet.
P.g.a. att det tar tid mellan sinnen och hjärna måste hjärnan hela tiden förutsäga vad som ska hända. För det mesta fungerar det bra, men ibland blir det fel och rulltrappeillusionen är ett exempel på det. Vår hjärna har under årtionden lärt sig att rulltrappor rullar och att den måste justera balansen i förhållande till rulltrappans rörelse så att vi inte snubblar. Det märks på små barn de första gångerna de stapplar ut på en rulltrappa, men vi gör det helt omedvetet. Kunskapen om hur man bordar en rulltrappa är långtidslagrad och vi gör en smidig övergång från fast mark till rörlig trappa. Men om trappan inte rör sig då kan vi ändå inte undvika att göra dessa justeringar. Vi kliver på med för hög fart och tappar balansen en aning. Men andra gången vi går uppför trappan har hjärnan lärt sig att just den här trappan är trasig och man kliver på som om det vore ett vanligt trappsteg. Men det är tur att vår autopilot sköter det här, så att vi slipper tänka varje gång vi kliver på en rulltrappa eller när vi springer ett steg.
Länkar
konvektion
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar