Den varmaste dagen i år

På tisdag bär det av till Portugal så nu blir det en veckas stiltje i bloggen. Men springa kommer jag att göra och varje gång jag springer bubblar det bloggar ur huvudet. Det finns gott om tid att skriva ned dem senare.

Idag var det en ovanligt het dag. Den tryckande värmen gör övergången till Portugal lite smidigare. Jag tog en löptur längs havet vid Sälsten. För våra förfäder i Afrika var stekande dagar som den här vardagen. Europa, däremot, var till stora delar täckt av is och tundra och det folk som fanns här – neanderthalarna - var så olika oss att vi nätt och jämt kunde para oss med dem. Tydligen gjorde vi det enligt senaste rönen och det bidrog kanske till att vi blev lite sämre löpare än afrikanerna som aldrig bytte gener med de ganska satta och kraftiga neanderthalarna. Det är en spekulativ hypotes, men man kan ju åtminstone skylla på det när man som idag känner sig extra tung i värmen.

Människor kan hålla ett högre tempo än andra djur. Djur som hästar är snabbare när de galopperar, men efter en kvart, när de slår om till trav, är vi snabbare och hinner ikapp. De måste flämta för att kyla av sig och det kan de inte göra när de galopperar. Vi svettas ut värmen och kan springa samtidigt. Det vet hundägare som springer med sina hundar en sådan här varm dag. Hunden flämtar och blir varmare och varmare tills den inte orkar mer.

Jag svettades kopiöst och jag hade inget vatten med mig så det blev en lite kortare tur än jag tänkt mig, bara 13 km. Jag ville inte bli uttorkad eller överhettad. Det kändes som om solen kokade vatten på huvudet.

I början av 1900-talet bar engelsmännen tropikhjälmar mot solens giftiga strålar. Man trodde strålarna orsakade solsting om de träffade huvudet. Man kan se soldater i det brittiska imperiet klädda i sådana på fotografier fram till 1930-talet. Men det var inte dödliga strålar utan värmeslag på grund av bristande temperaturreglering som fick engelsmännen att tuppa av. De brittiska tevanorna gjorde kanske också att engelsmännens inre organ inte återfuktades ordentligt. Numer ser man sällan tropikhjälmar. De har ersatts av kepsar. Dr Livingstone hade inte passat i keps, förmodar jag.

Solglasögon, solbränna och leende guldbruna ögon
Jag använder varken solkräm eller solglasögon trots den pressande solen. Det kanske är dumt, jag vet inte. Jag är väl en sådan där som ogillar onaturliga attiraljer. Mina ögon är blå och ljuskänsliga, men jag tittar ju aldrig in i solen.

När huden exponeras för solljus i form av UV-strålning aktiveras hypofysen som är kopplad till synnerven och är känslig för solljus. Hypofysen aktiveras alltså av ljus som kommer in via i ögat och hypofysen gör så att melanocyterna i hudcellerna börjar producera melanin för att skydda läderhuden mot solstrålarna. Melanin absorberar farliga solstrålar och ju mer sol desto mer melanin och desto mörkare hud. Det kan alltså vara så att solglasögon orsakar skador i form av solbränna.

Det kanske är så att solglasögon gör att man blir trött istället. Hjärnan tror att det är kväll och börjar bilda melatonin, kroppens sömnämne, istället för melanin. Men det är en ren spekulation (värmen verkar göra mig spekulativ). Trötthet regleras av så mycket annat än ljus. Vi har t ex en inbyggd dygnsrytm även om vi skulle sitta instängda flera dygn nere i Kirunagruvan. (Melanin och melatonin är förvillande lika. Mela är grekiska för svart eller mörk. Jag brukar tänka mig melatonin som en trött tonåring. Jag kanske ska skriva om minnesteknik någon annan gång).

Inuti hjärnan är det mörkt och tyst. Det finns inga bilder och inga ljud, bara elektrokemiska signaler som förflyttar sig längs axoner och kastas ut i synapser som skickar signalerna vidare till nästa neuron. Det enda hjärnan vet är det den får via våra sinnen som synnerven och jag vill inte förvanska signalen och beröva hjärnan dessa ettor och nollor. Så jag springer utan solglasögon.

Jag tycker även att det är lite obehagligt att inte se människors ögon. Det är ju som att stirra en insekt i ögat. Någon har räknat ut att vi kan le på 18 olika sätt men att bara ett leende är äkta. Det är leendet som aktiverar en del av ögats ringmuskel, orbicularis oculi, så att även ögonen ler. Ett sådant äkta leende uppfattar vi omedvetet. Men bakom solglasögonen döljs dessa signaler. Man ser bara en leende mun som kontrolleras av viljestyrda muskler i mungipan. Man ser bara ett leende, inte om personen ler. Ögonen är verkligen själens spegel.

Huden, solen och D-vitamin
Huden är kroppens största organ och fungerar som en barriär mellan våra inre organ och omvärlden. Den består av två delar, överhuden(epidermis) och läderhuden(dermis). Överhuden är den yttre delen och består av ett lager av levande celler, med ett tunt lager av döda celler utanpå. Det är de döda cellerna vi ser. När vi tittar på eller rör någon är det död hud vi ser och känner. Inte så romantiskt, men ett faktum.

Huden är tillsammans med slemhinnorna den första försvarslinjen. Det är en ogästvänlig plats för främmande bakterier. Men den är sårbar i stekande sol och det kanske är därför vi har behållit päls på huvudet.

Jag behöver ingen tropikhjälm, jag har ganska mycket hår på huvudet så skalpen är skyddad. Genom att jag springer i alla väder vänjer sig huden gradvis vid solen.

Nu är det är juli och jag är ganska brun och skyddad. Jag har nog aldrig bränt mig i Sverige. Åker jag till Medelhavet är det en annan sak. Min hud, eller de gener som mina förfäder lämnade till mig med ansvar för hudens konstruktion, har sytt en hud av läder som passar i ett nordiskt klimat. Men när jag om två år springer mitt första ultralopp, då kanske jag måste smörja in mig i något. Jag gillar det inte, kroppen tillverkar med hjälp av solen nyttigt D-vitamin av klibbigt kolesterol i cellerna och jag vill känna solstrålarna direkt på kroppen. Jag vill inte gå omkring insmetad om jag inte absolut måste som nu när jag ska till Portugal.

Förråden av D-vitamin som man bygger upp under sommaren räcker åtminstone till oktober eftersom det lagras i kroppens fettdepåer. Sen måste man komplettera med tillskott av D-vitamin. De flesta svenskar har brist på D-vitamin och det är det enda tillskott jag tar förutom Omega 3. Sol på tablett är trist. Man kanske borde åka till Kanarieöarna istället i november. Men just idag har vi det som på Kanarieöarna i Härnösand.

I övermorgon springer jag på en sandstrand som följer Atlanten. Det blir nog en del bilder från barfotalöpning efter stranden nästa vecka.

Länkar
Solglasögon och solbränna
Monte Gordo