Bloggeri och vetenskapsteori

Ibland brukar jag surfa runt lite planlöst på olika löparbloggar. Det finns hundratals bloggar med mer eller mindre uttalade mål för framtiden. Det handlar om mål för Stockholm marathon, Lidingöloppet eller ett ultralopp. En del missar målet, andra kommer nära och de flesta klarar det och sätter upp nya mål och kanske måste döpa om bloggen.

Att börja blogga om sina mål är att göra ett offentligt åtagande. Man ställer sig på en arena inför publik, vilket gör det lättare att hålla fast vid målet. Det är ett faktum att man springer fortare på tävling än på träning. Det beror till stor del på psykologi. Helst ska man ha familj och nära vänner på plats också, då tar man nog ut sig ännu mer. När jag tränar och springer för något personbästa skapar jag på sätt och vis en tävling, det finns ett yttre mål. Men jag tror jag skulle springa ännu fortare om jag gjorde ett åtagande om att visa en skärmdump av pulsklockans resultattavla dagen efter på bloggen. Det kanske man ska pröva någon gång.

Jag började blogga delvis för att tvinga mig själv att uppnå ett mål. Jag kan inte backa från mitt mål att fullfölja ett ultralopp nu. Men nu är det halvmaraton som gäller och det är bara 16 dagar kvar. Ångest på ångestskalan: 14.

Om bloggandet
Nu har jag bloggat i en dryg månad och det har varit en otrolig erfarenhet. Jag tänkte först bara skriva ner några tankar om varför vi springer och varför jag springer, kanske för att förklara mig inför en oförstående omvärld;). Men nu är det svårt att sluta. Alla uppskattande kommentarer är bra lön och tänk om någon kanske börjar springa p.g.a. vad han eller hon har läst. Dessutom är det lärorikt och en utmaning för hjärnan och den älskar utmaningar.

Jag kan inte låta bli att ändra, förbättra och skriva i vissa gamla längre inlägg och de sväller och blir längre och längre. Men det känns fel att publicera dem igen. Det blir lite för mycket upprepning. Jag tror mer på att försöka knyta ihop inläggen till en sammanhängande text och sedan spara det som en gigantisk pdf att ladda ner efter att jag sprungit ultraloppet om två år. Det kanske kan vara intressant för någon. Det blir väl 5-600 sidor, minst …

Det kanske är så kanske
Ibland är det kanske bra med ett "kanske" när man skriver om vetenskap och löpning. Jag är vetenskapligt skolad och vet att påståenden som rör den här nivån av verkligheten alltid är falska, därför att de bygger på hypoteser som är mer eller mindre väl underbyggda gissningar baserade på ett antal observationer gjorda i en begränsad eller konstruerad situation.

En vetenskaplig hypotes ska gå att falsifiera, annars är det metafysik. Freudianernas påstående att alla drömmar handlar om sex är metafysik för om vi drömmer om något annat än sex är det en förträngning, enligt freudianerna. Hypotesen är alltid sann oberoende av vilka observationer som görs. Enligt freudianerna är drömmar om sex och drömmar som inte handlar om sex båda drömmar om sex. Dessa freudianska påståenden kan alltså aldrig vederläggas och är därför inte vetenskap.

Hypoteser kommer och går
När Copernicus presenterade sin heliocentriska hypotes var den bäst på sin tid, men den var likväl falsk. Jorden snurrar runt solen, men Copernicus förklarade det i termer av epicykler och planetbanorna följde matematiska banor. Det fanns inga observationer som gav Copernicus hypotes mer stöd än den gamla geocentriska modellen med jorden i mitten. Med dåtidens instrument gick det inte att avgöra om solen snurrade runt jorden eller tvärtom. Sen kom Tycho Brahe och Johannes Kepler och modifierade planetbanorna, Galilei Galileo visade att solen verkligen var i centrum och Isac Newton förstod att äpplen och planeter faller på samma sätt. Isac Newton förklarade gravitationen, men använde en metafysisk effekt om verkan på avstånd som han själv inte var nöjd med. Albert Einstein kunde falsifiera Newtons teori genom att observera ljusets böjning kring en tung kropp i samband med en solförmörkelse. Men det dröjde inte länge förrän Einstein ifrågasattes av Niels Bohr och kvantmekaniken och så rullar vetenskapen framåt. Hypoteser ersätts av nya hypoteser och paradigmen avlöser varandra när de får allt svårare att förklara nya fakta.

Jag tror att det finns en objektiv verklighet oberoende av oss därute. Men våra hjärnor förvrider verkligheten och verkligheten själv vet vi väldigt lite om när vi tränger ner i det innersta och vi vet inte ens vad så "självklara" saker som massa, tid och gravitation är. Våra hypoteser blir bättre och bättre, men de flesta kommer alla att falsifieras vid någon tidpunkt. Man kan inte bevisa något, bara säga att så här och så här är det inte.

Det finns goda skäl att tro att Omega 3 är nyttigt och att stenålderskost passar oss. Men vi kan inte veta säkert. Det finns många studier som bekräftar Omega 3-hypotesen men det är inget bevis. Det gör bara hypotesen mer sannolik. Vi kan heller inte veta vad stenålderskost är. Även om vi hittar magar från den tiden och analyserar innehållet kan vi inte säga att maginnehållet utgör ett bevis. Det är en indikation som kan stärka en hypotes. För att veta säkert behövs det en tidsmaskin. Däremot kan man säga vad stenålderskost inte är. De drack inte mjölk, de åt inte vete eller prinskorv.

Just nu lever vi också i ett paradigmskifte när det gäller löparskor. Det gamla paradigmet om att skor ska ha pronationskontroll och mycket dämpning har inte levt upp till vetenskapliga krav och allt fler forskare lutar åt att man ska ha så lite sko som man klarar av. Det började med att den framstående professorn i biomekanik, Benno Nigg, publicerade sin rapport 2001. Numer är Benno Nigg konsult åt bl. a Nike och Adidas och skoindustrin är alltså medveten om den nya forskningen och följer den.

Man blir klokare
En del bloggare gör tvärsäkra påståenden om saker. Det är ju en frihet man har som bloggare. Det är inte en vetenskaplig avhandling. Tur att det inte fanns bloggar då jag var ung, tänker jag ibland. Det som skiljer en vis från en naiv person är att den vise vet att han ingenting vet. Den naive tror att han vet allt. Det är det som förhoppningsvis händer när man blir äldre. Man inser att man vet väldigt lite och blir allt mindre tvärsäker.

För många år sedan då jag läste en kurs i humanekologi ville professorn (Sverker Sörlin) att jag skulle utveckla mina tankegångar som jag skrev i en b-uppsats i en bok. Det gjorde jag aldrig och det var nog tur för jag trodde nog att jag visste allt. Jag har ändrat många åsikter sen dess och jag minns knappt vad uppsatsen handlade om och det hade nog varit pinsamt att stå för idag. Det är så man blir klokare. Man lär sig nya saker och ändrar åsikt och ser sina gamla åsikter i ljuset av det nya.