Hjärnornas inbördeskrig
Jag ringde vårdcentralen och sköterskan förbjöd mig att springa på minst en vecka. Självklart, sa jag och den förnuftiga delen av hjärnan nickade instämmande. En vecka i celibat ska jag väl klara av. Men under ytan tänkte en annan del av hjärnan, den primitiva som tycker om att tävla och slåss, att det där bryr jag mig inte om.
Natten efter skadan tog den primitiva delen av hjärnan över kontrollen. Förnuftet i prefrontala cortex befinner sig i underläge gentemot det limbiska systemet i nattens mörker. I drömmen härskar de primitiva instinkterna. Jag drömde att jag sprang utan smärta och när jag vaknade på morgonen för loppet var jag inställd på att springa. Men efter frukosten var det som om prefrontala cortex, med hjälp av nya färska kolhydrater, tog kontrollen igen. Smärtan fanns ju där under ett lager av Voltaren. Den gick inte att ignorera. Prefrontala cortex var bestämd på den punkten. Det limbiska systemet drog sig tillbaka som en skamsen hund.
Det limbiska systemet tog alltmer kontroll över hjärnan ju närmare starten vi kom. Pulsen steg. Det limbiska systemet satt i förarsätet, prefrontala cortex satt tyst i baksätet. Jag strök på lite mer Voltaren. Hans och Mikael, som jag åkte med, erbjöd sig att springa min sträcka. Prefrontala cortex försökte med ett artigt ja, men det limbiska systemet vrålade NEJ, STRÄCKAN ÄR MIN! Jag testar när vi kommer fram, översatte jag diplomatiskt. Om foten håller så springer jag - och om den inte håller springer jag ändå, konspirerade det limbiska systemet. Jag kan alltid hoppa på ett ben.
Jag prövade att springa en kilometer när vi kom fram och det kändes som att smärtan avtog när jag sprungit ett tag. Jag bestämde mig för att delta i stafetten en halvtimme före starten. Prefrontala cortex hade kapitulerat. Det limbiska systemet har utvecklats under hundratals miljoner år och är mycket starkare än den tunna grå handske av förnuft som evolutionen lagt ovanpå de primitiva delarna.
Loppet
Det finns två olika stafetter. En hel- och en halvstafett. Vi hade ett lag i båda och jag var med i halvstafetten. Det var inte många lag anmälda till den så vi behövde inte trängas i startfållorna. Jag kollade på pulsklockan. Pulsen var stigande.
Jag tog det lugnt i början. Prefrontala cortex utövade viss kontroll på löpningen genom att kolla tempot på klockan. Det gjorde ont varje gång foten träffade marken. De andra löparna sprang iväg som gaseller och det limbiska systemet ville ta upp jakten, men jag behärskade mig. Sen, efter tre km, var smärtan borta. Endorfinerna hade pluggat igen smärtreceptorerna och smärtorna väntade som blodtörstiga hunner på att bli insläppta. Men det brydde jag mig inte om. Det limbiska systemet triumferade, det bryr sig bara om här och nu. Det kändes euforiskt och nu kunde jag öka takten till under 4,30 per km. Sista 3 km gick på 4,15 per km. Jag kände mig starkare och starkare för varje meter. Efter 10,1 km växlade jag över till Mikael på tiden 44,45. En bra tid med tanke på förutsättningarna. Jag sprang intensivt i 45 minuter och mängden endorfin som frigjordes motsvarade injicering av 10 mg morfin.
När jag lämnat över stafettpinnen drog endorfinerna tillbaka sina nycklar ur receptorerna och in vällde horderna av smärta. Jag kunde nätt och jämt gå. Men det var det värt. Sen åkte vi fram och tillbaka längs vägarna och hejade på de övriga. Solen började kika fram och det blev en trevlig dag. Det var få lag med i halvstafetten, men vi gjorde bra ifrån oss och kom på femte plats … av sex lag.
Det andra laget som sprang hela stafetten kom in på nittonde plats av drygt femtio lag. Efteråt drack och åt vi och började prata om nästa lopp. Vi kanske springer Vasastafetten senare i augusti.
Dagen efter
Jag har ont idag. Men det känns stabilt. Jag ska vila och ta det lugnt från löpningen tills det känns bra. Det limbiska systemet har fått sitt nu och sover nöjt.
Förutom stafetterna finns det även ett ultralopp som sträcker sig över hela distansen, nästan nio mil. I år var det två deltagare. Jag kände direkt att det vill jag också springa. Kanske inte nästa år, då jag ska åka Vasaloppet, men 2012. Jag siktar på ett halvmaraton i år och ett helmaraton och Vasaloppet nästa år. Sen ska jag springa ett ultralopp, kanske i Fivefingers. Det känns bra när målet finns nära och man kan visualisera det.
Nu väntar jag på straffet för min dumhet att springa halvskadad. Jag ligger och lyssnar på rälsen. Snart kommer tåget och träffar mig hårdare än hårt. Eller så går det över. Men tack vare skadan började jag skriva på artiklar om löpning som jag kunde lägga upp på en blogg. Efter ett tag upptäckte jag att det var kul att skriva, kanske för att jag inte skrivit om något som jag varit så passionerad över på mycket länge.
Nu tvingas jag vila. Jag har inte varit sjuk på över ett år och inte varit allvarligt skadad sedan jag började springa för tre år sedan. Tid för reflektion och lärdom. Jag känner mig sugen på revansch. Jag kommer att ha mer kraft när skadan läkt. Jag hittade dessutom ett nytt lopp: Öbackalufsen. Det ska jag springa. Det går på hemmaplan, bakom knuten. Sen blir det Höga kustens halvmaraton i augusti.
Länkar
Indalsledenloppet
Prefrontala cortex
Limbiska systemet
Endorfiner
Jag ringde vårdcentralen och sköterskan förbjöd mig att springa på minst en vecka. Självklart, sa jag och den förnuftiga delen av hjärnan nickade instämmande. En vecka i celibat ska jag väl klara av. Men under ytan tänkte en annan del av hjärnan, den primitiva som tycker om att tävla och slåss, att det där bryr jag mig inte om.
Natten efter skadan tog den primitiva delen av hjärnan över kontrollen. Förnuftet i prefrontala cortex befinner sig i underläge gentemot det limbiska systemet i nattens mörker. I drömmen härskar de primitiva instinkterna. Jag drömde att jag sprang utan smärta och när jag vaknade på morgonen för loppet var jag inställd på att springa. Men efter frukosten var det som om prefrontala cortex, med hjälp av nya färska kolhydrater, tog kontrollen igen. Smärtan fanns ju där under ett lager av Voltaren. Den gick inte att ignorera. Prefrontala cortex var bestämd på den punkten. Det limbiska systemet drog sig tillbaka som en skamsen hund.
Att springa är inte att tänka på
Jag ringde Hans som skulle skjutsa och sa att jag inte kunde följa med. Han övertalade mig att ändå åka med för att heja på lagkamraterna och sedan gå ut och äta. ”Det är ju en social grej också.” Det är sant, tänkte jag. I stället för löpningen kunde jag fokusera på de övriga. Inte deppa över att jag inte skulle springa utan se möjligheterna att lära mig något. Jag kastade mig in i bilen och åkte ned till Sundsvall. Det limbiska systemet packade med löparskor och träningskläder. Låt gå för det, tänkte prefrontala cortex, det som gör det limbiska glad gör mig glad. Men springa är inte att tänkta på. Absolut inte.
Känslorna vinner alltid
Jag mötte mina löparkollegor i Sundsvall och vi körde mot Liden. Det är vackert efter Indalsälven. Jag har bara åkt förbi i bil tidigare och det hade varit härligt att springa.
Jag ringde Hans som skulle skjutsa och sa att jag inte kunde följa med. Han övertalade mig att ändå åka med för att heja på lagkamraterna och sedan gå ut och äta. ”Det är ju en social grej också.” Det är sant, tänkte jag. I stället för löpningen kunde jag fokusera på de övriga. Inte deppa över att jag inte skulle springa utan se möjligheterna att lära mig något. Jag kastade mig in i bilen och åkte ned till Sundsvall. Det limbiska systemet packade med löparskor och träningskläder. Låt gå för det, tänkte prefrontala cortex, det som gör det limbiska glad gör mig glad. Men springa är inte att tänkta på. Absolut inte.
Känslorna vinner alltid
Jag mötte mina löparkollegor i Sundsvall och vi körde mot Liden. Det är vackert efter Indalsälven. Jag har bara åkt förbi i bil tidigare och det hade varit härligt att springa.
Det limbiska systemet tog alltmer kontroll över hjärnan ju närmare starten vi kom. Pulsen steg. Det limbiska systemet satt i förarsätet, prefrontala cortex satt tyst i baksätet. Jag strök på lite mer Voltaren. Hans och Mikael, som jag åkte med, erbjöd sig att springa min sträcka. Prefrontala cortex försökte med ett artigt ja, men det limbiska systemet vrålade NEJ, STRÄCKAN ÄR MIN! Jag testar när vi kommer fram, översatte jag diplomatiskt. Om foten håller så springer jag - och om den inte håller springer jag ändå, konspirerade det limbiska systemet. Jag kan alltid hoppa på ett ben.
Jag prövade att springa en kilometer när vi kom fram och det kändes som att smärtan avtog när jag sprungit ett tag. Jag bestämde mig för att delta i stafetten en halvtimme före starten. Prefrontala cortex hade kapitulerat. Det limbiska systemet har utvecklats under hundratals miljoner år och är mycket starkare än den tunna grå handske av förnuft som evolutionen lagt ovanpå de primitiva delarna.
Loppet
Det finns två olika stafetter. En hel- och en halvstafett. Vi hade ett lag i båda och jag var med i halvstafetten. Det var inte många lag anmälda till den så vi behövde inte trängas i startfållorna. Jag kollade på pulsklockan. Pulsen var stigande.
Jag tog det lugnt i början. Prefrontala cortex utövade viss kontroll på löpningen genom att kolla tempot på klockan. Det gjorde ont varje gång foten träffade marken. De andra löparna sprang iväg som gaseller och det limbiska systemet ville ta upp jakten, men jag behärskade mig. Sen, efter tre km, var smärtan borta. Endorfinerna hade pluggat igen smärtreceptorerna och smärtorna väntade som blodtörstiga hunner på att bli insläppta. Men det brydde jag mig inte om. Det limbiska systemet triumferade, det bryr sig bara om här och nu. Det kändes euforiskt och nu kunde jag öka takten till under 4,30 per km. Sista 3 km gick på 4,15 per km. Jag kände mig starkare och starkare för varje meter. Efter 10,1 km växlade jag över till Mikael på tiden 44,45. En bra tid med tanke på förutsättningarna. Jag sprang intensivt i 45 minuter och mängden endorfin som frigjordes motsvarade injicering av 10 mg morfin.
När jag lämnat över stafettpinnen drog endorfinerna tillbaka sina nycklar ur receptorerna och in vällde horderna av smärta. Jag kunde nätt och jämt gå. Men det var det värt. Sen åkte vi fram och tillbaka längs vägarna och hejade på de övriga. Solen började kika fram och det blev en trevlig dag. Det var få lag med i halvstafetten, men vi gjorde bra ifrån oss och kom på femte plats … av sex lag.
Det andra laget som sprang hela stafetten kom in på nittonde plats av drygt femtio lag. Efteråt drack och åt vi och började prata om nästa lopp. Vi kanske springer Vasastafetten senare i augusti.
Dagen efter
Jag har ont idag. Men det känns stabilt. Jag ska vila och ta det lugnt från löpningen tills det känns bra. Det limbiska systemet har fått sitt nu och sover nöjt.
Förutom stafetterna finns det även ett ultralopp som sträcker sig över hela distansen, nästan nio mil. I år var det två deltagare. Jag kände direkt att det vill jag också springa. Kanske inte nästa år, då jag ska åka Vasaloppet, men 2012. Jag siktar på ett halvmaraton i år och ett helmaraton och Vasaloppet nästa år. Sen ska jag springa ett ultralopp, kanske i Fivefingers. Det känns bra när målet finns nära och man kan visualisera det.
Nu väntar jag på straffet för min dumhet att springa halvskadad. Jag ligger och lyssnar på rälsen. Snart kommer tåget och träffar mig hårdare än hårt. Eller så går det över. Men tack vare skadan började jag skriva på artiklar om löpning som jag kunde lägga upp på en blogg. Efter ett tag upptäckte jag att det var kul att skriva, kanske för att jag inte skrivit om något som jag varit så passionerad över på mycket länge.
Nu tvingas jag vila. Jag har inte varit sjuk på över ett år och inte varit allvarligt skadad sedan jag började springa för tre år sedan. Tid för reflektion och lärdom. Jag känner mig sugen på revansch. Jag kommer att ha mer kraft när skadan läkt. Jag hittade dessutom ett nytt lopp: Öbackalufsen. Det ska jag springa. Det går på hemmaplan, bakom knuten. Sen blir det Höga kustens halvmaraton i augusti.
Länkar
Indalsledenloppet
Prefrontala cortex
Limbiska systemet
Endorfiner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar