Tre subtröskelpass den här veckan – två av dem nästan identiska med pass jag gjorde för någon månad sedan, vilket gjorde det lätt att jämföra. Skillnaden? Jag var 5–10 % snabbare nu. Ingen dramatik, bara den där stillsamma känslan av att något håller på att lossna.
Jag försöker variera passen för att undvika att jämföra varje detalj. Tiderna är egentligen ointressanta; det viktiga är kontinuitet och rytm – att träningen får flyta utan ständig utvärdering.
De lugna passen har jag börjat springa mer på känsla. Ibland slänger jag ett öga på pulsklockan av gammal vana, men det behövs allt mer sällan. När fokus ligger på ansträngningen blir pulsen också jämnare och landar ofta runt 65 % av max – mitt i zon 2. Det är som om kroppen själv hittat tillbaka till sitt eget tempo.
Långpasset var veckans höjdpunkt. Jag sprang på stigar i skogen och, trots regnet, fanns en oväntad lätthet i steget.
Efter 10–15 år av långsam tillbakagång är det faktiskt riktigt roligt att både känna och se att det går framåt igen.
Små steg, tydliga tecken. Det här kan bli en bra vinter.
Långpasset var veckans höjdpunkt. Jag sprang på stigar i skogen och, trots regnet, fanns en oväntad lätthet i steget.
Efter 10–15 år av långsam tillbakagång är det faktiskt riktigt roligt att både känna och se att det går framåt igen.
Små steg, tydliga tecken. Det här kan bli en bra vinter.
Om det kommer snö blir det en del skidåkning också.
