Jag springer mest och helst långt och långsamt längs stigar. Det är en slags fysisk meditation. Jag andas i takt med fotstegen - in-in-in-ut-ut - och denna
taktfasta rytm är mitt mantra. Efteråt känns tankarna klara och jag är inte särskilt trött.
Fast ibland gillar jag också att springa fort. Jag flyger fram, som om jag är ett vilt djur som tagit chansen och rusat ut ur min bur. Jag känner mig levande och min perception är annorlunda - jag tycker t ex att tiden går långsammare jämfört med de långsamma passen. Det kanske är så att man upplever tiden som
långsammare ju mer man anstränger sig? Efteråt känner jag mig trött, men också nöjd över att jag ansträngt mig, klarat det och att kropp och själ anpassar sig till det jag gjort på miljarder osynliga sätt.
Människan är gjord för fartlek
Många av mina snabba pass är fartlek. Ibland bestämmer jag mig plötsligt mitt i ett långsamt pass att öka tempot. Jag rusar iväg och låser fast blicken vid ett mål en bit bort. Sen saktar jag ner och springer sakta i några minuter, tills jag kommer till en backe som jag inte kan låta bli att rusa uppför. Det kanske var så urtidsmänniskan jagade - en ...