I veckan sprang jag ett långpass på lunchen tillsammans med en kollega. Vi kände inte till området (och kartan var för liten och otydlig), så vi sprang mer på känsla än kompass och känslor kan leda en fel ibland. Vi sprang i nästan tre timmar. Det var varmt. Jag blev ganska trött, men det berodde kanske mer på värmen än på sträckan. Om något är jobbigt och man klarar av det, så klarar man det lite bättre i framtiden. Det gäller inte minst löpning i värme.
Hjärnans huvudroll
En av hjärnans viktigaste funktioner är att upprätthålla kroppens jämvikt. Temperaturen hålls t ex inom ett begränsat intervall runt 37 grader. När man springer stiger kroppstemperaturen och kroppen kan då göra sig av med värmen ...
Läs mer ...
torsdag 30 juni 2016
lördag 25 juni 2016
I fritt fall
I lördags sprang jag 75 km och klättrade drygt 2 km på nästan 11 timmar. Fyra dagar senare föll jag 3 km på 5 minuter. Jag vet inte om jag kan jämföra ett ultralopp med ett fallskärmshopp. De är båda på sätt och vis en nära döden-upplevelse, men att hoppa går inte att föreställa sig innan man gör det. Vi är inte gjorda för det. Människan är uthållighetslöpare, inte fallskärmshoppare.
Fallskärmshopp
Ner kommer man alltid, tänkte jag medan jag satte mig tillrätta i det lilla propellerplanet. Vi satt tre stycken på en yta motsvarande bakluckan i en kombi. Planet lyfte. Utsikten var fantastisk i den klara försommarluften. Jag tittade på de andra. Jag försökte avgöra om min kompanjon var en självmordshoppare. Han verkade lugn. Erfaren. Tankarna rusade runt. Jag tänkte på hur det kändes att vara soldat och kasta sig ut över Normandie, på kollegans man som hoppade och hamnade i en grantopp, på tyngdaccelerationen g som är 9,8 m/s, på livet och döden och på livet efter döden.
Nu är det dags, hörde jag en röst säga. Först då förstod jag - hela jag - att jag verkligen skulle hoppa ut i atmosfären. En lite lucka öppnades. Jag hasade mig fram på rumpan. Satte fötterna på en liten avsats. Jorden låg helt stilla under mina fötter. Alla mina instinkter värjde sig mot att hoppa. Det kändes overkligt ... sedan kastade vi oss ut. Hoka Hey!
Jag kastade mig ut i universum och in i ett långt ögonblick. Det var overkligt tyst … i en millisekund - sen kaos.
Luften skrek och slet i kroppen. Jag skrek också, men mina skrik slets ur strupen och försvann upp i världsrymden. Det kändes som om kroppsdelar lossnade. Min blick kastade sig runt efter nåt att haka fast vid, men jag visste inte vad som var upp och vad som var ner. Sen kände jag två klappar på axeln - signalen att jag skulle sträcka ut armarna. Nu virvlade vi inte längre runt. Jag kunde fästa blicken på marken. Fallet var under kontroll. Jag var trygg. 15 eller 20 sekunder senare kände jag ett kraftigt ryck och allt stannade upp i ett kort ögonblick, som om någon tryckt på paus i filmen om mitt liv. Sen singlade jag sakta ner mot marken. Fallskärmen pustade och frustade ovanför mig. Vinden tjöt inte längre, utan susade hemtrevligt i öronen. Hormonerna, som nyss rusat runt i kroppen som yrvakna och ilskna myror, drog sig sakta tillbaka ner i sina hålor. Mina sinnen var dock fortfarande på helspänn. Pupillerna var uppspärrade och sög in allt. Jag upplevde världen intensivt. Jag tyckte jag kunde urskilja varje träd i skogen under mig och att det var grönare än det brukar vara. Några långa ögonblick av stillhet och kontemplation. Fallskärmen fladdrade mjukt i luften, som ljudet av segel som slår i vinden. Marken kom närmare och blev allt verkligare. Vi gled in för en mjuklandning på kroppens enda riktigt mjuka del. Aaaahh ... Fallskärmen lade sig som en alldeles för stor kunglig mantel bakom mig.
Jag tittade upp mot den klarblå himlen. Flygplanet cirkulerade däruppe. Blicken dröjde kvar i skyn. Jag tror jag såg rätt nöjd ut. Jag var rädd innan, men nu hade jag besegrat mina rädslor. Jag tackade för upplevelsen och stapplade mot bilen på trötta ben. Det rusade fortfarande vilsna adrenalinstinna myror runt om i kroppen, så jag satt kvar en stund i den kokheta bilen innan jag vred om startnyckeln.
Nästa utmaning
Mina styva ben minns High Coast Ultra, men jag har glömt krampen. Jag känner mig redan sugen på att springa nästa år. Då ska t o m en tjurskallig ...
Läs mer ...
Sammanbiten. Snart dags att hoppa.
Fallskärmshopp
Ner kommer man alltid, tänkte jag medan jag satte mig tillrätta i det lilla propellerplanet. Vi satt tre stycken på en yta motsvarande bakluckan i en kombi. Planet lyfte. Utsikten var fantastisk i den klara försommarluften. Jag tittade på de andra. Jag försökte avgöra om min kompanjon var en självmordshoppare. Han verkade lugn. Erfaren. Tankarna rusade runt. Jag tänkte på hur det kändes att vara soldat och kasta sig ut över Normandie, på kollegans man som hoppade och hamnade i en grantopp, på tyngdaccelerationen g som är 9,8 m/s, på livet och döden och på livet efter döden.
Nu är det dags, hörde jag en röst säga. Först då förstod jag - hela jag - att jag verkligen skulle hoppa ut i atmosfären. En lite lucka öppnades. Jag hasade mig fram på rumpan. Satte fötterna på en liten avsats. Jorden låg helt stilla under mina fötter. Alla mina instinkter värjde sig mot att hoppa. Det kändes overkligt ... sedan kastade vi oss ut. Hoka Hey!
Jag kastade mig ut i universum och in i ett långt ögonblick. Det var overkligt tyst … i en millisekund - sen kaos.
And I'm free, free fallin' fallin'
Luften skrek och slet i kroppen. Jag skrek också, men mina skrik slets ur strupen och försvann upp i världsrymden. Det kändes som om kroppsdelar lossnade. Min blick kastade sig runt efter nåt att haka fast vid, men jag visste inte vad som var upp och vad som var ner. Sen kände jag två klappar på axeln - signalen att jag skulle sträcka ut armarna. Nu virvlade vi inte längre runt. Jag kunde fästa blicken på marken. Fallet var under kontroll. Jag var trygg. 15 eller 20 sekunder senare kände jag ett kraftigt ryck och allt stannade upp i ett kort ögonblick, som om någon tryckt på paus i filmen om mitt liv. Sen singlade jag sakta ner mot marken. Fallskärmen pustade och frustade ovanför mig. Vinden tjöt inte längre, utan susade hemtrevligt i öronen. Hormonerna, som nyss rusat runt i kroppen som yrvakna och ilskna myror, drog sig sakta tillbaka ner i sina hålor. Mina sinnen var dock fortfarande på helspänn. Pupillerna var uppspärrade och sög in allt. Jag upplevde världen intensivt. Jag tyckte jag kunde urskilja varje träd i skogen under mig och att det var grönare än det brukar vara. Några långa ögonblick av stillhet och kontemplation. Fallskärmen fladdrade mjukt i luften, som ljudet av segel som slår i vinden. Marken kom närmare och blev allt verkligare. Vi gled in för en mjuklandning på kroppens enda riktigt mjuka del. Aaaahh ... Fallskärmen lade sig som en alldeles för stor kunglig mantel bakom mig.
Jag tittade upp mot den klarblå himlen. Flygplanet cirkulerade däruppe. Blicken dröjde kvar i skyn. Jag tror jag såg rätt nöjd ut. Jag var rädd innan, men nu hade jag besegrat mina rädslor. Jag tackade för upplevelsen och stapplade mot bilen på trötta ben. Det rusade fortfarande vilsna adrenalinstinna myror runt om i kroppen, så jag satt kvar en stund i den kokheta bilen innan jag vred om startnyckeln.
Film från hoppet. Jag verkar lite nervös innan:) Man landar mjukt, va? ...
Nästa utmaning
Mina styva ben minns High Coast Ultra, men jag har glömt krampen. Jag känner mig redan sugen på att springa nästa år. Då ska t o m en tjurskallig ...
Läs mer ...
söndag 19 juni 2016
High Coast Ultra
Så var det dags för High Coast Ultra. Jag hade varit lite småkrasslig i tre veckor och alla löppass kändes fruktansvärt tunga. Tanken på att springa 75 km gjorde nästan ont.
Vi var ett sextiotal löpare som var samlade vid foten av Skuleberget. Prick klockan nio släpptes vi iväg. Jag gick ut långsamt. Jag trodde jag skulle kunna hålla 8 min/km och klara 10 timmar, men jag bestämde mig för att inte titta på klockan förrän första kontrollen. Jag ville att min hjärna skulle bestämma tempot åt mig. Den vet ju mycket väl att vi ska springa 75 kuperade km och har nog ganska bra koll på vilket tempo som håller på sikt. Jag försökt ...
Regnet hänger i luften. Skuleberget skymtar i bakgrunden. Redo för start.
Vi var ett sextiotal löpare som var samlade vid foten av Skuleberget. Prick klockan nio släpptes vi iväg. Jag gick ut långsamt. Jag trodde jag skulle kunna hålla 8 min/km och klara 10 timmar, men jag bestämde mig för att inte titta på klockan förrän första kontrollen. Jag ville att min hjärna skulle bestämma tempot åt mig. Den vet ju mycket väl att vi ska springa 75 kuperade km och har nog ganska bra koll på vilket tempo som håller på sikt. Jag försökt ...
måndag 13 juni 2016
Jag sprang med kenyanerna
Jag läste någonstans att löpning är som en fylla fast tvärtom - man mår illa medan man springer, sedan känns det skönt efteråt. Det beror förstås på i vilken fas man befinner sig. När man precis börjat ägna sig åt att springa, är löpningen en kamp. Sedan blir löpning vana och lust. Då är det både skönt att springa och skönt efteråt. Det finns inget obehag, såvida man inte tävlar eller springer intervaller - när man ger allt skruvar hjärnan på känslan av ansträngning för att få oss att sakta ner och spara energi.
Meningen med livet
Kanske jag njuter av att springa för att jag inte är tvungen. Jag kan sluta imorgon om jag vill. Jag kan stanna, kliva av. Löpning är trots allt - liksom skrivandet - en hobby. Jag måste inte springa för att överleva. Jag blev påmind om det när jag läste boken Jag sprang med kenyanerna av Adharanand Finn. I Kenya springer man inte för att hålla sig i form eller för nöjes skull. Där handlar löpning om pengar, om att överleva, om att skapa sig en bättre framtid. Löpning är skola och arbete. Det är på allvar.
Jag sprang med kenyanerna av Adharanand Finn valdes 2012 till årets sportbok av både The Sunday Times och The Daily Telegraph. 2016 kom den på svenska översatt av Linda Skugge.
Boken handlar om löpning men också om att våga ta risker. Den som inte vågar, tappar bort sig själv. Det är val, risker och förändring som ger livet mening. Livet är kort, men vore livet evigt skulle det vi kallar mening försvinna. Meningen uppstår för att vi ...
Meningen med livet
Kanske jag njuter av att springa för att jag inte är tvungen. Jag kan sluta imorgon om jag vill. Jag kan stanna, kliva av. Löpning är trots allt - liksom skrivandet - en hobby. Jag måste inte springa för att överleva. Jag blev påmind om det när jag läste boken Jag sprang med kenyanerna av Adharanand Finn. I Kenya springer man inte för att hålla sig i form eller för nöjes skull. Där handlar löpning om pengar, om att överleva, om att skapa sig en bättre framtid. Löpning är skola och arbete. Det är på allvar.
Jag sprang med kenyanerna av Adharanand Finn valdes 2012 till årets sportbok av både The Sunday Times och The Daily Telegraph. 2016 kom den på svenska översatt av Linda Skugge.
Boken handlar om löpning men också om att våga ta risker. Den som inte vågar, tappar bort sig själv. Det är val, risker och förändring som ger livet mening. Livet är kort, men vore livet evigt skulle det vi kallar mening försvinna. Meningen uppstår för att vi ...
söndag 5 juni 2016
Årets bästa trailer
I veckan sprang jag mitt sista långpass inför High Coast Ultra. Nu återstår att ladda själen och laga kroppen. Sen är jag redo för 75 kuperade kilometer.
Jag sprang genom mörka skogar. Det enda som hördes var det taktfasta ljudet av fötter och andhämtning.
Springer och bränner fett
Jag sprang på tom mage. Syftet var att träna upp fettförbränningen. Som ultralöpare är jag beroende av en effektiv fettförbränning. Det finns mycket energi i fett. Fettsyror är syrefattiga och ...