Varm löpning

Häromdagen sprang jag påklädd som om det fortfarande vore nollgradigt ute. Jag blev blöt av svett. Det tar bara några dagar att anpassa sig till värme, men för att bli fullt anpassad tar det minst två veckor. Så det kommer att kännas lättare senare i sommar. Men det kanske är bra att springa i värme. Allt som är jobbigt, tycks ju vara bra på ett eller annat sätt. Det är nog inte meningen att ...

Forts

Ont i hjärnan

Idag sprang jag över Sundsvallsbron för första gången. Vi hade planerat ett lunchpass på 7,81 km, men vi sprang lite fel och det blev 11 km. Det är aldrig fel att springa lite fel, åtminstone inte om man inte har något möte inbokat efter lunchen.

Jag är rätt trött i benen just nu, men jag har inte ont. Fast om jag oroar mig och tänker för mycket, då kanske jag får ont. Det kallas för nocebo. I ett avsnitt av gamla favoritserien Seinfeld får George Costanza plötsligt kramper i hjärtat och värk som strålar ut i vänster arm. Kvällen innan hade George tittat på dokumentären Coronary Country om hjärtattacker. ”Jag sa åt dig att inte titta”, utbrister Jerry. ”Det fanns inget annat att titta på”, svarar George innan han ber Jerry ringa en ambulans – tvärsäker på att han har fått en hjärtattack.

Placebo är bättre, då blir man frisk genom att tro. Både placebo och nocebo visar dock att smärta är komplicerat. Föreställningarna påverkar vår uppfattning och vår uppfattning skapas av hjärnan. När det gör ont, gör det ont för att hjärnan bestämt sig för det.

Mer om smärta i hjärnan på Hjärnfysikbloggen…

Föreläsning om curling och hjärnan

Förra veckan ringde curlinglandslagets förbundskapten Peja Lindholm och undrade om jag kunde hålla ett föredrag. Självklart sa jag ja. Jag slängde ihop ett föredrag i Keynote och i söndags träffade jag Peja och fem curlinglag på First hotell i Härnösand.

Jag började med ett litet trolleritrick och sedan gick jag i genom hjärnan, ny kunskap om hjärnan, likheter mellan ultralöpning och curling och en del tips som jag tror kan förbättra prestationen på både banan och i spåren.

Här har jag kört slut på den svenska curlingeliten med lite hjärnträning.

Bild från föredrag

Efter föredraget fick jag en kreativ och påhittig present av Peja - en OS-jacka med texten Head coach:)

Kanske måste lägga ut en bild med ansiktet vänt framåt. För någon vecka sedan sa en kollega "va fan är det du som är mr Hjärnfysik". Han hade följt bloggen flera år, hehe.

Läget just nu
Sex veckor kvar till High Coast Ultra. Kroppen känns bra. I helgen tänker jag springa ungefär 50 km fördelat på två dagar. Jag köpte ett par nya trailskor (Inov-8 X-Talon 212) och det blir ett test om de fungerar bra, annars får jag ta mina fivefingers igen.

Ikväll blir det ingen träning utan jag ska sätta mig ner och skriva min sjunde krönika för Runners World som kommer i julinumret. Sen ska jag skriva ett inlägg på Hjärnfysikbloggen.

Ett väldigt långt löppass

En kollega frågade mig idag hur långt jag sprang i helgen. Det blev 50 km, svarade jag. Det var långt, sa hon och bytte ämne som om hon pratade med en galning. Det kanske var tur att vi inte fortsatte och kom in på sommarens 13-milalopp. Det låter sjukt, jag erkänner det. Men att springa 16 timmar är ingenting mot att sitta i en stol åtta ...

Fortsättning på Runners World

Pröva den nya tallriksmodellen

Mitt första steg mot ett mer hälsosamt liv var att dricka kaffe utan socker, nästa steg var att välja det nyttigaste lunchalternativet på restaurang. Det kan tyckas som små steg, men även ett ultralopp börjar med ett litet steg och man måste man ta ett steg … Läs fortsättningen här

Om fascia

Än så länge är ordet fascia ganska okänt. Tidigare sågs fascian som ett ganska ointressant fodral åt musklerna. Man skar bort den för att frilägga muskler och ben. Men fascia är levande vävnad och det översta lagret hittar man 2 millimeter under huden. När fascian stelnar, stelnar vi. När den är elastisk är vi mjuka och rörliga. På senare tid har det kommit flera nya studier om fascian och 2007 hölls en internationell kongress om fascia vid Harvard Medical School, för att uppmärksamma all ny kunskap.

Kollagen.

Fascia består mestadels av kollagen, ett fiberprotein som är starkt som stål men samtidigt flexibelt. Beroende på hur fibrerna ligger, kan kollagen specialiseras för att motstå krafter, spänning, vridningar, kompression, tryck, elasticitet eller en komplicerad kombination av allt detta. När jag springer, då förlängs och förkortas musklerna. Hur långt de sträcker sig bestäms dels av nervsystemet, dels av fascia. Man kan se alla fibrer som små strån som hålls ihop tillsammans i buntar av fascia, som i sin tur omges av en hinna av fascia. Dessa hinnor förlängs och förkortas i takt med muskelarbetet. De kan också bli styva och orörliga. Inte minst efter en god natts sömn.

Fascia håller oss uppe

Blodet pumpas runt i kroppen av hjärta och venpumpar. Men vattnet pumpas inte runt. Varför hamnar inte allt vatten då i fötterna? Svaret är fascia. Fascian håller vattnet i små blåsor, ungefär som en apelsin håller juicen i små hinnor i allt större bubblor och klyftor innanför sitt skal.

På svenska säger man oftast bindväv i stället för fascia, men alla löpare har nog hört om plantar fascia. Det är den bindväv som människan står på, en stigbygel av bindväv som sträcker sig vidare upp mot höften. Går den sönder, kan man inte springa. Ett symptom på detta är hälsporre, en benbit som växer ut när osteoblaster fyller ut det tomrum som skapas av den överbelastade fascian. Men plantar fascia är inte en stigbygel man kan sparka av sig hursomhelst, den hänger samman från fotens undersida via höften upp till skallens framsida – som en böjd och hårt spänd pilbåge. Fascian vrider sig i olika banor som knutar runt kroppen och håller fast skelett, organ och muskler i ett skruvstäd. Musklerna i sig är lösa som köttfärs. Det är fascia som ger dem stabilitet och form. Fascia binder samman högerfoten med vänstra höften, den vänstra höften med högra axeln. Smärta i foten kan således påverka axeln. Smärtan förmedlas av detta nätverk av robusta gummiband, som är fyllt av olika sensorer. Fascian är ungefär som ett spindelnät. Petar man någonstans, sätts hela nätet i dallring och hjärnan sitter som en spindel och lyssnar och reagerar på allt som händer och fötter.

Vetenskap och kvacksalveri

De flesta ser det nog som att skelettet håller upp kroppen, men sanningen är snarare att fascian håller skelettet på plats. Skelettbenen ”simmar” i en trög vätska av fascia. Man kan frigöra ben och muskler från detta sega klister, eftersom en kropp – som alla vet – består av 206 ben och 640 muskler, 4000 senor och 900 ligament. Men det finns bara en fascia, och muskler, ligament, senor och ben, kan ses som delar i denna enhet. Är musklerna egentligen 640 bubblor i fascian – en muskelfärs som hällts ut i 640 fickor av människans bindväv? Det handlar om perspektiv – definierade och separerade delar eller en sammanbunden sörja av kött, organ och senor. 

För att lösa ett kliniskt problem är det dock bäst att reducera och separera, att titta på delarna med skalpell och sätta ihop helheten igen. Helhet och holism är mer ett sätt att undvika att hamna i problem och förstå varför problem uppstår. Vetenskap bygger på att testa delarna. Det måste den göra. Alla helheter som inte går att testa ligger utanför vetenskapens upplysta domäner och där ute i mörkret samsas framtida sanningar med hypoteser och kvacksalvare och den vetenskapliga metoden är domare och jury.

Till vänster bild ur Leonardo da Vincis anatomiska anteckningsbok. Renässansmänniskorna famlade i mörkret på jakt efter människans natur och Leonardo drog in mer än de flesta av denna natur in i vetenskapens ljus. Det sägs att han grävde upp lik från kyrkogårdar och dissikerade dem i hemlighet på natten. Det mest anmärkningsvärda med teckningen är hur lite påverkad den är av den mekanistiska världsbilden som kom att dominera något århundrade senare. Leonardo var en extremt skicklig observatör som kunde fånga fåglarna flykt och kropparnas form, till skillnad från den moderna mekanistiska skalpellavskalade bilden till höger som visar samma kroppsdel – en muskel som för samman två ben. Man ser inte vad som händer på andra ställen då denna muskel spänns. Leonardo befann sig mitt i och var en verksam del i ett vetenskapligt paradigmskifte och en av de sista som samtidigt kunde se människan, delarna och mekaniken. Kroppen sitter ihop, men för att förstå den måste man först kapa av den med såg och skapa delar med kniv. Snart kanske vi kan sätta ihop människan igen.

Den symboliskt laddade Vitruvianska mannen av Leonardo da Vinci.

Rörelse är viktigt

Övning stärker kroppens nätverk. Rörelse binder det samman, knyter ihop det ena med det andra. Som en spindelväv av bindväv som kroppen väver och som anpassar form och funktion till det man gör. Om man sitter mycket, formar sig fascian efter en sittande kropp. Om man springer mycket med lätta, studsande steg på framfoten och utmanar kroppen, formar sig den hårt spända fascian oändligt långsamt efter det. En rörlig livsstil är alltså bra. Katter sträcker på sig på morgonen, som om fascian klibbat ihop under natten. Vi borde kanske också sträcka ut ordentligt, eftersom det tar ett tag innan fascians olika lager glider bra mot varandra igen.

Fascia har tio gånger fler känselreceptorer än vad musklerna har – och eftersom den får information från hela kroppen, kan den minnas rörelser och forma kroppen efter dessa. Fascia reagerar och minns. Varje rörelse är ett fysiskt experiment. Om rörelsen fungerar och ger önskat resultat, då sparas rörelsen som en vana i hjärnan som ger hållning och struktur.

Det går sakta, fascian rinner långsamt som en glaciär genom kroppens geografi. Precis som en glaciär formar fascian med tiden landskapet. Det är därför man kan känna igen en bra löpare eller en vän på långt håll. Vi är i någon mån våra rörelser.

Kroppen vill hålla fast vid det som fungerar, eftersom den fungerat så tidigare i miljontals år. Det är sannolikt också därför kroppen vill hålla kvar oss i felaktiga former. Den är trög, men den går att ändra. Men att gå utanför sin stöpta form, är bokstavligen som att lämna sin trygghetszon. Det är det som är att utmana kroppen. Jag tror man måste göra det ibland, annars stelnar man i sin egen form tills man passar perfekt under ett kistlock.

Kroppens kaross

Jag formar min fascia under både yoga och löpning. Men även när jag sitter ner, därför känner jag att det är dags att sluta skriva snart och göra något med kroppen.

Utan fascia kan vi inte stå. Andreas Vesalius: De corporis humani fabrica libri septem.

Jag står alltid upp och jobbar, och det är lättare att komma i rörelse när jag står än när jag sitter. Att stå still rakt upp och ner en hel dag, är knappast heller bra. Att sitta bekvämt är dock farligast av allt. Det fanns inga stolar på savannen där människan utvecklades. Alldeles nyss arbetade alla människor med hela kroppen, nu sitter vi framåtlutade och det enda som rör sig är fingrarna längst ut på kroppen som lyfter ungefär en cm från tangentbordet. Ibland rör vi på huvudet när vi byter rad på skärmen, som en ljudlös skrivmaskinsvals. En halvtimmes intervaller om dagen hjälper inte mot denna tysta kroppstortyr. Det är inte mycket man kan påstå med hundra procents säkerhet, men jag törs påstå att alla mår bra av att röra sig och inte låta den tröga vätskan av fascia stelna till ett exoskelett. 

För att inte vakna som skalbagge som måste vagga sig ur sängen på morgonen och för att inte somna som en säck potatis som kastats i sängen på kvällen, bör man utmana kroppen och hjärnan varje dag. Vattna vävnaden och tankarna. Nu ska jag ta en vild löptur i skogen. Det känns rätt just nu.

Skrev samma inlägg på Hjärnfysikbloggen 

Varning för framtiden

Jag läste nyligen en artikel i DN om hur robotarna tar över journalistiken. De börjar med vädret, sedan tar datorerna över sporten och ekonomin. Snart gör de analysen också, och inte långt efter det får datorerna oss att gråta och skratta. När vi skapat en superintelligens kommer alla nya patent tas av datorer. I somras klarade en dator turingtestet, som tidigare ansågs som en barriär som skiljer datorer från människa. Utvecklingen är exponentiell och därför kan vi inte begripa hur fort det går. För de som dessutom inte förstår språket, är det ännu mer obegripligt. I skolan lär sig barnen svenska och engelska, men när de går ut skolan är många ändå analfabeter i en värld styrd av programspråk.

I en färsk föreläsning på Ted (video i slutet på inlägget) påstår Nick Boström att det inte är frågan om, utan när, datorerna överträffar människan. Vi måste redan nu rikta in tekniken så att människans och den artificiella intelligensens mål sammanfaller, menar han. Utvecklingen går mot en singularitet som den kusligt träffsäkra framtidsforskaren Ray Kurzweil förutsåg för över 20 år sedan.

Kurzweils förutsägelse från 1998 som fortfarande stämmer. En dator för 1000 dollar når snart mänskliga nivåer.

Det viktigaste språket
När du läser orden i denna mening behöver du inte tänka på grammatik eller innebörd. All tolkning sker automatiskt. Men tänk om du en gång vaknade och alla texter var på kinesiska. Du skulle inte klara dig särskilt bra. Faktum är att vi redan idag lever i en värld där majoriteten inte förstår det dominerande språket. Det handlar inte om kinesiska, utan om det digitala språket som i grund och botten består av ettor och nollor.

Ett av de vanligast språken är java. Ett program i java kan t ex se ut så här:

class HejApp
{
    public static void main(String[] args) 
   {
       System.out.println(”Hej!”);
   }
}

Dessa textrader kan verka lika otillgängliga som kinesiska, men det enda som händer när man kör detta program är att datorn säger: ”Hej!”. Människorna skriver ett programspråk med korrekt uppbyggda texter. Datorn gör om detta språk till ettor och nollor och gör det vi vill. Programmering är oerhört strikt, och därför också väldigt enkelt när man väl förstår alla regler. Med ord som ”class” och ”println”, förklarar man för datorn vad som ska göras och i vilken ordning saker ska göras. Bara genom att få datorn att skriva ”Hej”, får man en känsla av kontroll över datorn.

Det är fortfarande vi människor som har makten, men den håller på att glida ifrån oss. Vad händer om och när datorerna börjar programmera och reproducera sig själva? Ledande hjärnor som Stephen Hawking, Elon Musk, Steve Wozniak och Bill Gates, har alla på senare tid varnat för en utveckling där datorerna tar över sin egen utveckling och gör människan överflödig. Stephen Hawking anser att det är det största hotet för mänskligheten. Han var tidigt ute och varnade och några ansåg kanske att han blivit senil, men han är i själva verket långt före alla andra. Redan med iPhone 12 kommer mobilen ha mer beräkningskraft än en mänsklig hjärna. Några versioner senare - eftersom utvecklingen är exponentiell - kommer en mobil ha en beräkningskraft som motsvarar summan av alla mänskliga hjärnor. Vi lever i ett ganska bekymmersfritt mellanrum mellan en tid då kampen för att överleva styrde tillvaron och en framtid som den näst intelligentaste "livsformen". Vi har sociala hjärnor som vill tro att det som är nu är det normala och det som alltid gäller.

Det hänger på skolan
För 5000 år sedan fanns inga analfabeter, för det fanns inga texter att läsa. Sedan uppfanns kilskrift, hieroglyfer och alfabet, och i och med uppfinningen av boktryckarkonsten för 500 år sedan hamnade analfabeterna på efterkälken, eftersom de inte kunde förstå och ta del av ett samhälle styrt av texter. Genom att sätta barnen i skolor, fick människorna möjlighet att ta del av makten.

Precis som läs- och skrivkunnighet hjälpte människan överleva i en värld av texter, så kan programmering hjälpa människan överleva i en värld full av kod. Inte bara som krav för att få ett jobb, utan främst för att förstå och orientera sig i en värld styrd av programkod. Vi ägnar dagarna åt Facebook, Twitter, Spotify och Minecraft. Allt styrt av kod. Vi läser om hackers och om myndigheter och företag som spionerar på oss. Bakom allt detta ligger kod. Vi betalar lunchen med kod. Bilen styrs av kod. Kylskåp och tvättmaskin och filmen på TV - också kod. Redan efter att vi matat in några bokstäver vet Google vad vi letar efter, det är som om internet förutser vad vi gör och snart är det verkligen så.

Just nu är det en begränsad (mest en typ av män) del av befolkningen som använder och förstår kodspråket och de kanske har en annan syn på den superintelligens som utvecklas, jämfört med den okunniga majoriteten. Alla måste inte bli programmerare, men alla bör förstå att samhället bygger på kod precis som vi under de senaste århundradena behövde förstå ord och vad man kan göra med ord. Det kanske är större brist på folk som förstår kod, än på folk som kan programmera. Just nu råder brist på båda sorterna. Vi surfar på mobiler och internet, men bara en bråkdel förstår vad som händer under skalet.

Fem bilder på en robot. Vi ser också ganska osmakliga ut under skinnet.

Skolan släpar efter, och det råder brist på lärare som förstår kodspråken. Precis som man lär sig mänskliga språk i lärarutbildningen, borde därför alla blivande lärare lära sig ett kodspråk inte minst för att förstå det som händer med lärandet inom kort. Annars är risken stor att våra barn undervisas av analfabeter och att vi missar chansen att ta kontroll över den utveckling som Nick Boström varnar för i sin föreläsning på Ted. Det är svårt - och kanske omöjligt - att kontrollera och tämja något som är intelligentare än en själv. Jag tror som Boström att det krävs någon typ av gemensamma värderingar och integration mellan dator och människa. Jag tror Kurzweils version är den mest troliga, alltså en gradvis sammansmältning mellan människa och maskin och de som bäst förstår det som händer, kommer också klara sig bäst i denna symbios. Det sker redan idag. Alternativen är inte lika lockande. Någon kanske invänder att det bara är att dra ur sladden. Men vi är redan fast i ett känslomässigt och ekonomiskt beroendeförhållande och är det någon som på allvar tror att vi t ex kan stänga av internet?

Video: Vad händer när datorerna är smartare än oss.

Källor: DN, Språktidningen, kurzweilai.net/, SVD