onsdag 21 juni 2017

Om choklad och hjärthälsa

Choklad, särskilt mörk choklad, har sedan länge kopplats till bättre hjärthälsa. En ny observationsstudie bekräftar denna koppling. I den nya studien undersöktes den möjliga sambandet mellan choklad och minskad risk för förmaksflimmer. Förmaksflimmer kännetecknas av oregelbunden och mycket hastig puls och försämrar hjärtats pumpfunktion och är kopplat till högre risk för stroke, hjärtsvikt, demens och död.

Det är forskare vid Beth Israel Deaconess Medical Center (BIDMC), i samarbete med forskare vid Harvard T.H. Chan School of Public Health och Aalborg University och Institute of Cancer Epidemiology i Danmark som upptäckt detta samband mellan ett måttligt intag av choklad och lägre risk att diagnostiseras med förmaksflimmer. Resultaten bygger på data som samlats in och analyserades från en stor studie av män och kvinnor i Danmark. Studien publicerades i slutet av maj i tidskriften Heart.



“Our study adds to the accumulating evidence of the health benefits of moderate chocolate intake and highlights the importance of behavioral factors for potentially lowering the risk of arrhythmias"
, säger studiens huvudförfattare Elizabeth Mostofsky, postdoktor vid BIDMC, i ett pressmeddelande från BIDMC.

Tidigare studier har visat att choklad - i synnerhet mörk choklad, som har högre kakaoinnehåll än mjölkchoklad - är bra för hjärtat, kanske på grund av kakaons höga innehåll av flavanoler. Men det har inte gjorts särskilt mycket forskning på sambandet mellan choklad och förmaksflimmer.

Studien omfattade 55.502 män och kvinnor som deltog i den danska Diet, Cancer and Heath-studien. Forskarna fick information om BMI, blodtryck och kolesterol, som mättes när deltagarna rekryterades mellan 1993 och 1997. De tittade också på deltagarnas hälsotillstånd, inklusive högt blodtryck, diabetes eller hjärt-kärlsjukdom samt uppgifter om kost och livsstil som togs upp från frågeformulär. Med hjälp av ett frågeformulär samlade forskarna också information om deltagarnas dagliga chokladintag.

Under 13,5 år inträffade 3.346 fall av förmaksflimmer hos populationen. Jämfört med deltagare som åt 30 gram choklad mindre än en gång per månad, hade deltagare som åt 30-90 gram per månad 10 procent lägre grad av förmaksflimmer. De som åt 30 gram per vecka hade 17 procent lägre risk. Och de som åt mellan 60 och 180 gram per vecka hade 20 procent lägre risk. Fördelen sjönk något med ytterligare chokladförbrukning, med de som åt 30 gram eller mer per dag hade i genomsnitt 16 procent lägre grad av förmaksflimmer. Resultaten var lika för män och kvinnor.

“Despite the fact that most of the chocolate consumed by the study participants likely had relatively low concentrations of potentially protective ingredients, we still observed a significant association between eating chocolate and a lower risk of atrial fibrillation, suggesting that even small amounts of cocoa consumption can have a positive health impact,” säger Mostofsky. “Eating excessive amounts of chocolate is not recommended, however, because many chocolate products are high in calories from sugar and fat and could lead to weight gain and other metabolic problems. But moderate intake of chocolate with high cocoa content may be a healthy choice.”

Studien visar att små mängder choklad är ett bra tillägg till en hälsosam kost. Det är en god nyhet, eftersom de flesta tycker att choklad är ganska gott.

För tio år sedan gick jag på en chokladkurs (eller vad man ska kalla det) som anordnades av någon förening på jobbet. Före det hade jag mest ätit ljus choklad, men då lärde jag mig äta mörk choklad och nu äter jag nästan uteslutande mörk choklad. En fördel med mörk choklad är att den är lite besk och svår att äta i stora mängder. Jag blir nöjd med mindre. Borde kanske finnas något liknade för italiensk glass.
molto bene.

tisdag 20 juni 2017

Så styr bilder din hunger

Du är nog ganska medveten om att din hunger är en grundläggande funktion. Du vet också - inte minst om du ”gått på” en diet - att din hunger påverkas av bilder och signaler. Visuella signaler från t ex reklam påverkar människohjärnor. Men hur fungerar dessa signaler? Vad händer i hjärnan egentligen?

Tack vare en ny metod för att mäta små grupper av nervceller, som har tagits fram av forskare vid Beth Israel Deaconess Medical Center (BIDMC), kanske vi har ett svar på de frågorna nu. Forskarna har nämligen hittat signalvägen mellan de nervceller som aktiverar hunger och de avlägsna nervceller i insulära barken som på något sätt är inblandade i beslutet om att reagera på signaler kopplade till mat. Studien publicerades online i veckan i tidskriften Nature.

"The main question we were asking is: how do evolutionarily ancient hunger-promoting neurons at the base of the brain, in the hypothalamus, influence 'cognitive' brain areas to help us find and eat calorie-rich foods in a complex and changing world?" säger en av författarna Mark Andermann, biträdande professor i medicin vid BIDMC och Harvard Medical School, i ett pressmeddelande från BIDMC.

När du är hungrig är en bild av en pizza väldigt tilltalande. Du blir sugen. Bilden kanske påverkar ditt beteende. Plötsligt har du ringt en pizzeria eller gjort ett besök i ditt lokala kylskåp. När du är mätt är samma bild totalt intetsägande. Det är bara en bild av en pizza. Signalvägen som forskarna upptäckt spelar troligtvis en avgörande roll för denna dramatiska omtolkning.


Hungrig? Det beror nog på.

Om du är hungrig är du motiverad att skaffa mat. Hunger är en av de viktigaste drifterna. I årtusenden har hunger drivit människor att jaga antiloper i 30-gradig värme i timmar över savannen. Det är hunger som gjort människan till den bästa långdistanslöpare bland däggdjuren.

Tidigare studier har visat att den insulära barken är mer aktiv före än efter en måltid hos människor som ser en bild av mat och att denna process fungerar sämre hos kraftigt överviktiga personer och personer med ätstörningar. Det finns därmed ett starkt vetenskapligt stöd för att förändringar i hjärnans aktivitet - snarare än brist på viljestyrka - ligger bakom dessa störningar.

I den nya studien använde forskarna ett litet periskop för att övervaka och spåra enskilda nervceller hos möss som tittade på ost före och efter en ostbuffé. Det visade sig att visuella matsignaler aktiverade en specifik grupp nervceller i den insulära barken hos hungriga möss, vilket gav upphov till ett matuppsökande beteende. Efter att mössen hade ätit, tystnade detta hjärnsvar. Därefter tog forskarna de mätta mössen och skapade konstgjord hunger genom att aktivera hungerfrämjande nervceller i hypotalamus (ett område i hjärnan, inte en sorts mus). Dessa nervceller uttrycker genen för Agouti-relaterat protein (AgRP) som får oss att äta. Genom att aktivera AgRP-nervceller fick forskarna mätta möss att reagera på visuell stimuli och söka mer mat i kylskåpet.

"These AgRP neurons cause hunger - they are the quintessential hunger neuron," förklarar Lowell, en av författarna och professor i medicin vid BIDMC och Harvard Medical School. "It's a major advance to learn that we can artificially turn them on and cause full mice to work to get food and to eat as if they hadn't eaten in a long time. These neurons seem capable of causing a diverse set of behaviors associated with hunger and eating."

Kanske kan denna forskning gör det möjligt att ta kontroll över signalvägen mellan AgRP-nervceller och den insulära barken. Det gäller inte minst vid behandling av fetma och ätstörningar. Det är hjärnan som styr, men genom att förstå hur den styr kanske vi kan påverka den att styra kroppen i en hälsosam riktning.

I videon nedan från Andermans labb kan man se hur forskarna arbetat.




Läs mer om hjärnan och löpning på Hjärnfysikbloggen.


måndag 19 juni 2017

Hjärnfysik fyller sju år

För sju år sedan den 20 juni 2010 skrev jag mitt första blogginlägg. Det var inget bra eller minnesvärt inlägg, men någonstans måste man ju börja. Det brukar jag tjata om - börja och bli lite bättre eftersom. Efter någon månad tyckte jag bloggen hittade rätt med inlägg om hur man blir löpare och att man kan springa hjärnan större (som fortfarande googlas fram och ett ämne som blivit populärt med böcker som Hjärnstark). Sedan dess tycker jag inläggen blivit bättre och bättre. Jag har helt enkelt blivit bra på att skriva blogginlägg eftersom jag ägnat mycket tid åt det.

Swiss alpine 2012. Målet upnått.

Min tanke för sju år sedan var att sluta blogga efter två år i samband med min ultra-debut i Swiss alpine 2012, men det är svårt att sluta med något man gjort i två år. Vanor blir en bit av livet. Jag fortsatte skriva, om än inte lika ofta. Vintern 2014 tänkte jag sluta igen, men då hörde Stefan Larsén på Runners World av sig och frågade om jag ville skriva och blogga för dem. Det gav en nytändning. Jag fokuserade på krönikorna och i andra hand på min nya blogg Hjärnfysikbloggen. Min gamla bloggspot länkade till de nya inläggen på Runners World. Antalet visningar på gamla Hjärnfysik halverades och sedan halverades de igen. Jag tänkte låta Hjärnfysik självdö. Det var google som höll liv i bloggen genom att skicka läsare hit som sökte på ord som rödbetsjuice, kväveoxid, bdnf och norska intervaller.

Oftast ligger jag i sängen och skriver.

För några månader skrev jag en artikel om prestation. Många försöker vara perfekta i varje ögonblick och det skadar den personliga utvecklingen på sikt. Det slog mig att jag ökat kraven på mig själv sedan jag började skriva på Runners World. Jag kastade inte längre ut snabba inlägg och infall som tidigare. Jag skrev mer sällan och därmed lärde jag mig inte lika mycket. Genom att skriva många korta inlägg om nya studier, lär jag mig mer och bygger in kunskapen i mitt nätverk. Ett sätt att lösa det på var att återuppliva Hjärnfysik som en enkel blogg med snabba inlägg baserade på en studie eller en tanke. Inte svårare än så. Inlägg som jag skriver rakt upp och ner och som lagras i hjärnan. De mer genomtänkte inläggen skriver jag på Hjärnfysikbloggen och de bästa sparar jag till krönikorna. Det funkar bra. Nu skriver jag ofta ett kort och snabbt inlägg här om dagen på Hjärnfysik. Märker jag att det finns flera kopplingar och att tankarna går lite djupare, sparar jag inlägget till Hjärnfysikbloggen och samlar mer information om det under 3-4 dagar. Om jag tycker det är mycket intressant (och inte allt för nördigt) sparar jag inlägget till en krönika i papperstidningen. Huruvida det räcker i sju år till handlar om motivation och det får jag på lite olika sätt. 

söndag 18 juni 2017

Kan man svälta ihjäl cancerceller?

Ämnet mat och cancer är känslig mark. Alla typer av cancer är inte kopplade till mat, men viss sorts mat minskar risken att drabbas av vissa typer av cancer. Dessutom minskas risken för många former av cancer genom att undvika övervikt, vilket också kan kopplas till matvanor. Det finns även vidlyftiga påståenden och människor som griper efter varje halmstrå. Det är viktigt att utgå från publicerade studier. Studierna kan stå för sig själva.

Mat mot prostatacancer
I en ny studie från University of Texas (finansierad av University of Texas system och National Institutes of Health) har forskare identifierat flera ämnen i mat såsom gurkmeja, äppelskal och röda druvor, som viktiga ingredienser för att eventuellt stoppa tillväxten av prostatacancer.

Gurkmeja är en bra ingrediens mot prostatacancer enligt en ny studie.


Studien publicerades i juni i Precision Oncology och använde en ny metod. Istället för att testa ett enda ämne som är det vanliga tillvägagångssätt, testade forskarna många växtbaserade kemikalier för att identifiera kombinationer av ämnen som krymper cancertumörer i prostatan.

"After screening a natural compound library, we developed an unbiased look at combinations of nutrients that have a better effect on prostate cancer than existing drugs," säger Stefano Tiziani, professor på Department of Nutritional Sciences and Dell Pediatric Research Institute vid UT Austin. "The beauty of this study is that we were able to inhibit tumor growth in mice without toxicity.”

Tidigare har cancerforskare framhävt gurkmeja, äppelskal och grönt te, mot cancer. Dessa livsmedel minskar mängden inflammationer i kroppen, vilken är en av riskfaktorerna för cancer. Människor som lever med kronisk inflammation på grund av kronisk infektion, autoimmun sjukdom eller fetma har högre cancerrisk på grund av de skador som inflammationerna åstadkommer på normala celler.

Forskarna testade 142 naturliga ämnen på cellinjer från både möss och människor för att se vilka ämnen som var för sig eller i kombination med andra hämmande tillväxten av prostatacancerceller. De mest lovande ämnena var ursolsyra i äppelskal och rosmarin, kurkumin i gurkmeja och resveratrol i röda druvor och bär.

"These nutrients have potential anti-cancer properties and are readily available," säger Tiziani. "We only need to increase concentration beyond levels found in a healthy diet for an effect on prostate cancer cells."

Studien visar också hur de växtbaserade kemikalierna fungerar tillsammans. En kombination av ursolsyra och kurkumin eller resveratrol förhindrar cancerceller att använda aminosyran glutamin som är en nödvändig beståndsdel för cancercellens tillväxt. Människomat blockerar cancermat. Det är en snygg lösning om den fungerar även utanför laboratoriemiljöer.


Läs mer om hälsa, hjärnan och löpning på Hjärnfysikbloggen.



lördag 17 juni 2017

Hjärnfysikbloggen: Akut träning ger direkt hjärneffekt

I en genomgång av effekterna av akut träning (ett enda träningstillfälle), publicerad i tidskriften Brain Plasticity, visar forskare från USA på en rad positiva effekter. Forskarna går in på beteendemässiga och kognitiva effekter och tar upp flera neurofysiologiska och neurokemiska studier. Syftet med deras metaanalys är att förstå de omedelbara effekterna av ett träningstillfälle för att därigenom få en bra förståelse över vilka effekter träning har på hjärnan över längre tid.

Just nu finns det minst sagt ett stort intresse för sambandet mellan hjärna och löpning. Det gillar jag som skrivit 850 inlägg om (oftast) hjärnan och löpning i precis sju år (oj!). Eftersom jag ...




fredag 16 juni 2017

Diarré fyller en funktion

Ja vi har väl alla funderat på poängen med diarré, eller hur? Diarrén borde ju fylla någon uppgift i människans kamp för att överleva med tanke på hur jobbigt det är. En riktig genomkörare rensar kanske bort en massa illvilliga mikrober och gifter ur tarmen? Eller är diarré bara ett symptom som bör medicineras bort och undvikas?

Diarré sköljer bort patogener
I en ny studie från Brigham and Women's Hospital, har några forskare försökt ta reda på vad det är för immunologisk mekanism som aktiverar diarré. Deras slutsats är att diarré fyller en avgörande roll för att rensa bort farliga patogener i ett tidigt skede av en infektion. Studien publicerades denna vecka i Cell Host and Microbe. I studien framkommer också en ny roll för immunförsvarets signalämne interleukin-22 (IL-22) som spelar en viktig roll vid försvaret mot infektioner.

"The hypothesis that diarrhea clears intestinal pathogens has been debated for centuries," säger Jerrold Turner, MD, PhD vid Departments of Pathology and Medicine vid BWH. ”Its impact on the progression of intestinal infections remains poorly understood. We sought to define the role of diarrhea and to see if preventing it might actually delay pathogen clearance and prolong disease.”

Forskarna använde möss som var infekterade med C. rodentium - en mus-motsvarighet till E. coli. Redan efter två dagar efter infektionen såg forskarna en ökning av genomträngligheten för små molekyler i tarmväggen - alltså långt före inflammation och vävnadsskada. Det visade sig att IL-22 aktiverar och uppreglerar en annan molekyl som kallas claudin-2, som tidigare varit känd för att orsaka diarré. Diarré som härrör från aktiveringen av signalvägen för dessa två molekyler bidrog till att avyttra patogener och begränsa sjukdomens allvarlighetsgrad.

I frånvaro av claudin-2 är bortrensning av C. rodentium (röd) försämrad och bakterier kan invadera tarmen. F-aktin (grön) och DNA (blå). Bild: Jerrold Turner BWH. http://www.jrturnerlab.com/Tsai-et-al

Till skillnad från normala möss drabbades möss med brist på claudin-2 av ökad kolonisering av C. rodentium, förlängd tid för att avyttra patogener, kraftiga cytokinreaktioner och större vävnadsskada.

Andra forskare har föreslagit mediciner för att hämma claudin-2. Turner och kollegor tror dock att aktiveringen av signalvägen IL-22 & claudin-2 kan vara avgörande för att bekämpa en infektion, särskilt i de tidiga skeden av en sjukdom. De drar slutsatsen att diarré är en avgörande mekanism för att rensa bort patogener, och att IL-22 spelar en nyckelroll därvidlag.

Vi människor ger oss ofta på symptom, eftersom det är symptom som vi upplever. Kroppen använder snuva, hosta, feber och inflammationer för att bekämpa fientliga mikrober och det tycks oftast vara bäst att låta kroppens beprövade mekanismer verka fritt.


Läs mer om hälsa, hjärnan och löpning på Hjärnfysikbloggen.


torsdag 15 juni 2017

Träning ger dig omedelbart en bättre självbild

Vad är en självbild? Det finns många studier om det, men det är helt klart en komplicerad fråga. Det finns undersköna människor som ser ett motbjudande monster i spegeln och det finns motsatsen. Relationen till dig själv är viktig, eftersom du bär omkring på dig själv resten av livet.

Både män och kvinnor lider av detta, men kvinnor har i allmänhet en tendens att tänka negativt om sina kroppar, säger Kathleen Martin Ginis, professor University of British Columbia School of Health and Exercise Sciences, i ett pressmeddelande. "This is a concern because poor body image can have harmful implications for a woman's psychological and physical health including increased risk for low self-esteem, depression and for eating disorders. This study indicates exercise can have an immediate positive effect." Enligt National Institutes of Health upplever hälften av alla amerikanska kvinnor ett missnöje med sina kroppar och det missnöjet har ökat de senaste 30 åren.


Martin Ginis och doktoranden Lauren Salci jämförde kroppsbild och fysiska uppfattning hos kvinnor som kört 30 minuters måttlig aerob träning med en kontrollgrupp med kvinnor som satt och läste. Kvinnorna i träningsgruppen hade signifikanta förbättringar i kroppsbilden jämfört med dem som inte tränade. Denna positiva effekt varade minst 20 minuter efter träningen. Forskargruppen fastställde vidare att denna effekt inte berodde på en förändring i kvinnornas humör, utan på kvinnornas upplevelse av sig själva som starkare och smalare.

"Vi har alla dagar då vi inte trivs i våra kroppar", säger Martin Ginis. "Denna studie och vår tidigare forskning visar ett sätt att må bättre, är att gå och träna. Effekterna tycks vara omedelbara."

En löprunda på 30 minuter gör att du känner dig lite bättre till mods och ser på dig själv som lite starkare och snyggare. Det är en bra start till en bättre dialog med sig själv. Vi glömmer att vi pratar mycket med oss själva. Det är en del av den där livslånga relationen som du har med dig själv. Om du hela tiden säger att du är värdelös, är risken stor att du känner dig värdelös och beter dig som om du vore värdelös. Därmed blir ditt påstående om dig själv en självuppfyllande profetia. Om du istället säger bättre och snälla saker till sig själv, blir förmodligen mycket annorlunda och en bra start på en sådan relation tycks vara en halvtimme i gymmet eller löparspåret.




Läs mer om hälsa, hjärnan och löpning på Hjärnfysikbloggen.


onsdag 14 juni 2017

Dieterna påverkar generna

Evolutionen tar aldrig slut. Den är lika starkt nu som då, men den är långsam och den saknar mål. Evolutionen handlar om vilka gener som förs vidare till kommande generationer. Gener som ger fördelar, har en större chans att föras vidare och på sikt ger skillnader i sannolikheter resultat och konsekvenser. Denna mekanism har skapat människor av fiskar och ligger bakom de skillnader som vem som helst kan se mellan t ex en inuit och en masaj.

Dieten är en viktig urvalsegenskap. Den diet vi äter idag skiljer sig rejält från det fiskar äter och det vi åt för bara 10.000 år sedan. En ny studie från Cornell University beskriver hur förändringar i Europas dieter efter introduktionen av jordbruk för 10.000 år sedan ledde till genetiska anpassningar som gjorde jordbrukets skördar mer tillgängliga för människans magar.

Innan jordbruksrevolutionen (den neolitiska revolutionen), som började för omkring 10.000 år sedan, var människorna som levde i det vi idag kallar Europa jägare och samlare. De åt kött och skaldjur. Men jordbrukets utbredning i södra Europa för omkring 8000 år förändrade detta. Människorna blev i högre grad växtätare.

Den nya studien är den första som skiljer och jämför anpassningar som inträffade före och efter jordbrukets införande och visar att de olika dieterna påverkade européernas gener. Forskarna kunde se att jordbruket ledde till en ökad frekvens av en allel (en av flera alternativa versioner av en gen) i FADS1-genen som kodar för enzymer som förbättrar möjligheten att tillgodogöra sig näring från växter. Frekvensen av denna allel ökade till följd av det naturliga urvalet, eftersom jordbrukare med denna allel fick fördelar som ökade spridningen av denna genetiska variant av FADS1-genen.

FADS1-genen producerar enzymer som spelar en viktig roll i biosyntesen av omega-3 och omega-6. Dessa långkedjiga fleromättade fettsyror är avgörande för utvecklingen av hjärnan, kontroll av inflammation och för utvecklingen av immunförsvaret. Kött och skaldjur ger massor av omega-3 och omega-6, men det är svårare att få dessa fettsyror från grödor. Jordbrukarna behövde därför FADS1-enzymer för att biosyntetisera långkedjiga fleromättade fettsyror från kortkedjiga fettsyror som finns i växterna de odlade.

Analys av DNA från antiken avslöjade att före jordbruket favoriserade köttdieterna hos jägare och samlare den andra allelen (versionen) av samma gen, vilket begränsar aktiviteten hos FADS1-enzymer och är bättre lämpad för människor som äter kött och skaldjur.

Denna graf visar frekvensen av en vegetarisk allel och en köttallel, två versioner av samma gen, under de senaste 30 000 åren i europeiska befolkningar. Trenderna var motsatta för de två allelerna och båda förändrades efter den neolitiska revolutionen. Bild från Cornell av Kaixiong Ye.

Studien visar att förekomsten av allelen för växtbaserade dieter sjönk fram till jordbrukets införande, varefter den steg kraftigt. Samtidigt ökade den motsatta versionen av samma gen som hittades i jägare-samlare fram till tillkomsten av jordbruk, varefter den sjönk kraftigt.

Forskarna fann också en skillnad i frekvenserna av dessa alleler från norr till söder sen 8.000 år tillbaka ända in i modern tid. Bönder var beroende av växtbaserade dieter, men beroendet var starkare i söder än i norra europa - vars jordbrukare förfäder drack mer mjölk och inkluderade skaldjur i sin kost. Samerna längst upp i norr torde vara mer lika de tidiga jägarkulturerna. De äter helst kött och fisk och inte så mycket grönfoder.

"I want to know how different individuals respond differently to the same diet," säger studiens huvudförfattare Kaixiong Ye i pressmeddelandet från Cornell University. ”Future studies will investigate additional links between genetic variation, diets and health, so that in the future, we can provide dietary recommendations that are personalized to one's genetic background”.

Fördelar och nackdelar
Som jägare och samlare rörde sig människan över stora ytor och samlade in näringsämnen från olika jordar och från djur som åt från olika jordar. Det gav människan riklig och varierad näring. Jordbrukare valde ut några få djurarter och grödor och odlade dem på en begränsad yta och det ökade avkastningen till priset av variation och näringsinnehåll. Växtbaserade alleler reglerar kolesterolnivåer och har kopplats till IBS, hjärt-kärlsjukdom, artrit och bipolär sjukdom. Människan krympte, hjärnan blev mindre men vi förökade oss kraftigt. Utan jordbruk hade du sannolikt inte existerat.

I de italienska byarna lever många bönder som de levt i tusentals år.  Odlar grödor på branta sluttningar. Bild från Monterosso i vackra Cinque terre.

Som svensk på besök Italien är jag mer laktostolerant än italienarna. I norr var vi sannolikt tvungna att dricka komjölk för att överleva de långa mörka vintrarna. Det förändrade våra gener. De som hade kvar enzymet laktas i vuxen ålder kunde fortsätta dia komjölk och ökade därmed sin chans att sprida sina laktostoleranta gener. Den romerska statsmannen Julius Caesar besökte norra Europa i sin ungdom och förfasade sig över att germanerna drack komjölk till maten. Det var ett bevis för nordens barbari, tyckte han.

Läs mer om hälsa, vetenskap och löpning på Hjärnfysikbloggen.


tisdag 13 juni 2017

Vegetarisk kost minskar mängden fett i musklerna

Allt fler väljer att äta mer grönt. Försäljningen av vegetarisk mat ökar. Det kan vara av etiska skäl, av hälsoskäl, selektiv ätstörning eller för att man helt enkelt föredrar grönt framför kött. De etiska argumenten är starka. Eftersom människor också är däggdjur tycker nog de flesta av oss att det är grymt att ta en kalv för slakt från sin mamma. Hälsoskälen är mer oklara. En del studier visar på fördelar, andra på nackdelar. Men om man vill gå ner i vikt eller har diabetes typ 2, tycks det vara bra med vegetarisk kost. Det visar en ny studie publicerad i Journal of the American College of Nutrition.

I studien delades 75 personer med typ 2-diabetes slumpmässigt in i två grupper som antingen tilldelades en vegetarisk kost eller en konventionell diabetisk kost. Båda grupperna åt lika många kalorier. Den vegetariska kosten bestod av grönsaker, spannmål, baljväxter, frukter och nötter. Den konventionella diabetiska kosten följde de officiella rekommendationerna från European Association for the Study of Diabetes (EASD).

Veggies in Pune street-side vegetable vendor, av Drmarathe. Källa Wikipedia.

Efter ett halvår visade det sig att den vegetariska kosten resulterade i en genomsnittlig viktförlust på 6,2 kg jämfört med 3,2 kg för den konventionella kosten. Den vegetariska kosten var alltså dubbelt så effektiv.

Forskarna tittade även på fettvävnaden i låren för att se hur de olika dieterna påverkat fett direkt under huden, fett på musklernas yta och fett inuti musklerna (subkutant, subfasciellt och intramuskulär fett).

Båda dieterna minskade underhudsfettet. Det subfasciella fettet minskade dock endast med den vegetariska kosten och det intramuskulära fettet minskade kraftigt av den vegetariska kosten.

Ökat subfasciellt fett hos patienter med typ 2-diabetes har kopplats till insulinresistens, därmed kan en minskning av detta ha en positiv effekt på förbränningen av glukos och fett, tror forskarna. Minskning av intramuskulärt fett kan dessutom bidra till att förbättra muskelstyrkan och rörligheten.

Studiens huvudförfattare Dr Kahleová säger i ett pressmeddelande: ”Vegetarian diets proved to be the most effective diets for weight loss. However, we also showed that a vegetarian diet is much more effective at reducing muscle fat, thus improving metabolism. This finding is important for people who are trying to lose weight, including those suffering from metabolic syndrome and/or type 2 diabetes. But it is also relevant to anyone who takes their weight management seriously and wants to stay lean and healthy."


Tidigare inlägg:
Är människan köttätare eller vegetarian?


Läs mer om hälsa, hjärnan och löpning på Hjärnfysikbloggen.





måndag 12 juni 2017

Hjärnfysikbloggen: Löpning räddar ryggen

Du vet nog hur viktigt det är att din rygg fungerar. Om du inte vet det, lär du snart få veta det. De flesta får problem - eller har någon närstående som får problem - med ryggen. Varför är det så? Jo, människans ryggrad är ganska speciell. Vi ingår i stammen ryggsträngdjur som också innefattar ryggradsdjuren. Till skillnad från de övriga ryggradsdjuren är dock vår ryggrad vertikal.

En fisk på två ben
Ryggraden formades i havet för miljontals år sedan. Fiskar har en ryggrad som sträcker sig som en rak central axel genom hela kroppen. När fiskarna kravlade upp på land utvecklades ryggraden till en båge att fästa fast inälvorna på. De första ...


söndag 11 juni 2017

Människan blir bara äldre

För 300.000 år sedan vandrade jägare i det som nu kallas för Marocko. De bodde i grottor, tillverkade redskap, jagade stora byten och samlades kring eldar i skymningen. I likhet med andra homininer och tidigare arter av homininer, påverkade de inte världen mer än piggsvin eller zebror. De bara existerade tillsammans med alla andra djur. Ett ganska obetydligt djur på två ben.

Men det skulle snart ändras när en paleontolog grävde upp skelettresterna av dem. De visade sig vara av samma art som forskaren, Homo sapiens. Tidigare fynd gjorde gällande att de äldsta Homo sapiens var omkring 150-200.000 år gamla och att de levde söder om Sahara i Östafrika. Men de här fossilen hittades norr om Sahara i Nordafrika och var minst 100.000 år äldre. Det kunde man konstatera genom att tidsbestämma brända redskap av flinta i närheten av fynden.

Den tidigare berättelsen om att människan uppstod och levde i Östafrika och sedan vandrade ut i världen för omkring 50-100.000 år sedan kanske inte stämmer? Fynden tyder på att Homo sapiens redan var spridd i Afrika och är mycket äldre än man tidigare trott.

I en intervju på svt.se säger paleontologen Lars Werdelin:

De liknar inget annat jag sett. Men analysen antyder att de ligger närmare Homo sapiens än andra samtida människoarter, exempelvis neandertalarna och Homo heidelbergensis. Jag gissar att mycket äldre fynd än de här inte skulle kännas igen som Homo sapiens, och skulle jag gissa går gränsen någonstans för 350.000 år sedan. Det här är det tidigaste fyndet av en människa som sedan kom att utvecklas till de människor som lever idag”.

Artgränser är svåra att fastställa. För 300.000 år sedan fanns dessutom flera arter av släktet homo. Våra föreställningar om det förflutna påverkas av hur vi ser på världen idag. Sahara var t ex inte alltid en öken utan tidvis en frodig savann. Homo sapiens kunde vandra kors och tvärs. Med de nya fynden har man nu funnit rester från Syd-, Öst- och Nordafrika. (Dessutom fanns det inget Afrika. Det begreppet uppfanns för några tusen år sedan. Nya fynd ifrågasätter nu också om de första människoarterna ens uppstod i det som nu kallas Afrika.)

De nya fynden av Homo sapiens i Marocko. Rekonstruktionen av skallen visar att deras ansikten hade ett ganska modernt utseende. Hjärnskålen hade däremot en arkaisk form. Jean-Jacques Hublin pekar på platsen där skallen hittades. Foto: Philipp Gunz / Shannon McPherron


De liknar oss, men det finns vissa skillnader i t ex hjärnans form. Hjärnan är av samma storlek, men lite mer avlång. De nya människorna gjorde bättre verktyg och jaktvapen. Tack vare ny teknik kunde de jaga med spjut på avstånd. Det gav de tidiga Homo sapiens en stor fördel. De behövde inte längre springa ikapp sina byten, utan bara komma tillräckligt nära. Det förändrade på sikt det ekologiska avtrycket. På alla nya platser utanför Afrika där människan dök upp, försvann stora bytesdjur som inte anpassat sig till den nya människan som sedan dess dödar på allt större avstånd och utvecklat spjut till drönare.

Moderna Homo sapiens dyker upp först för omkring 70 000 år sedan. Några små förändringar i hjärnan skapade en uppdaterad version av Homo sapiens som samlades och enades om gemensamma påhitt som nationer, fotbollslag, pengar och religion. Det är det som skiljer människan från djuren. "Du kan aldrig övertyga en apa att ge dig en banan genom att lova honom en oändlig mängd bananer efter döden i aphimlen.”, som Yuval Harari skriver i sin bok Sapiens. En miljon apor kan inte enas om någonting. De skulle slita varandra i stycken. Vi kan enas i partier och länder och sedan slita andra partier och länder i stycken.



Läs mer om evolution, hjärna och löpning på Hjärnfysikbloggen.


lördag 10 juni 2017

Fyra personlighetsdrag som kan kopplas till ett långt och friskt liv

Det finns en klar fördel med att använda möss och bananflugor när man studerar livslängd. De lever korta liv. Det tar alldeles för lång tid att följa en människas liv. Oftast hinner forskaren både pensioneras och dö, innan någon kan dra några slutsatser. Nackdelen med möss och bananflugor är att de är svåra att intervjua och att det är ännu svårare att få dem att skriva dagbok.

Som tur var finns det forskning som ser längre än en livstid. Vad säger de om vilka personlighetsdrag som kan kopplas till ett långt liv?

Du bör vara samvetsgrann
I en studie, som påbörjades på 1920-talet, har man följt 300 förlovade par och man fann att de som av sina vänner under åren sågs som samvetsgranna - tog inte stora risker och var noggranna och effektiva - levde längre.

En annan studie som följde ett antal personer mellan 1930 och 2000 kom till liknande slutsatser. De som ansågs samvetsgranna som barn och som vuxna levde längre än sina kamrater som inte ansågs samvetsgranna av sina vänner.

Du bör vara öppen
I studien från 1920 visade det sig också att öppenhet kunde kopplas till ett långt liv. De som var mest öppna för nya ideer, olika känslor mm, levde längre än de som var mer slutna och inte ville lära sig något nytt om världen. Fantasi och öppenhet gör det lättare att anpassa sig till förluster av vänner och hälsa och att anpassa sig till förändringar. Förlust och acceptans har alltid varit en del av livet, men förändringarna har aldrig varit så snabba som nu och kommer knappast att sakta ner.

Du bör vara emotionellt stabil
Studierna visade att emotionell stabilitet var den viktigaste egenskapen för kvinnor. Skillnaden mellan män och kvinnor på den punkten har dock jämnats ut och i nyare studier tycks emotionell stabilitet vara lika viktigt för båda könen.

Du bör vara glad och vänlig
Glada, generösa och vänliga personer lever längre. Ett gott skratt förlänger livet sägs det och det finns det starkt stöd för i de långa studierna. En glad person bjuder mer på sig själv och den som bjuder blir ofta bjuden. En surkart som gnäller och klagar får inte lika många besök på hemmet som den som är glad och intresserad av andra.

Du skördar det du sår, kan man säga. Det är en livsprincip.

Glad gammal man. Bild wikipedia.




Läs mer om hälsa, löpning och hjärnan på Hjärnfysikbloggen.


fredag 9 juni 2017

Sommar och barfotalöpning

En av de bästa sakerna med sommaren är att jag slipper strumpor och skor. Jag går barfota eller i sandaler. Fötterna mår bra av det. Men till skillnad från nästan alla andra brukar jag ibland springa barfota också. Jag känner mig fri och efteråt sprakar det från fötterna ända upp till hjärnan. Det finns massor av muskler och ben i fötterna, men för att de ska utvecklas och bli starka måste man såklart använda dem. För några år sedan började en del - efter att ha läst Born To Run - springa barfota och i barfotaskor, men eftersom många stängt in fötterna samma dag som de lärde sig gå, gick kycklingben och muskler sönder

Själv har jag gått och sprungit runt barfota varje sommar sedan jag var barn, så jag har aldrig haft några problem och klarar alla underlag (kanske inte grovgrusade vägar). Men även om det är svårt, kan alla bli lite bättre på att gå barfota. Man kan alltid bli lite bättre på i stort sett allt. Genom att använda foten, blir den bättre och du utvecklar ditt nervsystem. Foten sitter i hjärnan och om du inte använder dina fötter, kommer området som känner av och styr fötterna att krympa ihop till en liten fläck i hjärnan. Du kan inte hålla balansen på en liten fläck när du blir gammal. Alla borde klara av att gå barfota över en gårdsplan utan att se ut som ofärdiga 90-åringar som går på het kol.



Min syster har fört över gamla suddiga filmer som hittats på en vind och som jag inte sett efter kriget till digitalt format och jag var nästa alltid barfota ute kan jag se nu precis som jag minns (kan man lita på minnet?). Fast här fick jag ett par träskor för det verkar göra ont på gruset. Vilken vekling:)

En fördel med att springa barfota är att du träffar marken på ett mer följsamt sätt. Det ger bättre skydd för dig och dina leder. Professor Dan Lieberman gjorde en studie för några år sedan på kenyanska löpare som växte upp barfota. De hade i det närmaste perfekta löpsteg. De behöll detta löpsteg när de fick löparskor. Amerikaner som föddes i skor hade dock en tendens att landa lite klumpigare på hälen. Det är inte konstigare att fötterna läser av underlaget bättre barfota än att händerna fungerar bättre för finmotorik utan handskar.

För några år sedan sprang jag nästan alltid i Fivefingers. Jag sprang tre Swiss Alpine 78 km i stenig, alpin terräng med dem (och varje gång var det några som sa att det inte går. Sista året kunde jag säga: Jo, det går för jag har gjort det tre gånger). Nu springer jag oftast i Inov8 eftersom mina fötter och tår trivs bra i dem. Men allt som oftast springer jag ut på barfotapass och känner mig ett med naturen. Varför skulle inte jag klara av det när älgar, vargar, katter och tusentals generationer hominider före mig, klarat det? Jag har aldrig gjort illa mig. Det är som om sinnena skärps. Fötterna är känselspröt med antenner. Även om jag tittar en bit fram, så har jag aldrig klivit på något vasst eller någon sten.


Men mina fötter ser inte ut som fötter som levt hela sitt liv i frihet. De befinner sig någonstans mitt emellan den instängda foten till vänster och den fria foten till höger som aldrig suttit och häckat i någon sko.



Hjärnfysikbloggen: Maratonlöpning är inte skadligt för hjärtat

Allt sedan joggningens fader Jim Fixx ramlade ihop och dog under ett löppass 52 år gammal, har det debatterats om maratonlöpning är skadligt för hjärtat. Jim Fixx var en fd storrökare och vägde runt 100 kilo innan han började springa. Hans pappa dog i 40-årsåldern. Jim Fixx hade alltså både gener och miljö emot sig. Men på något sätt fick löpningen skulden för hans död. Alla andra faktorer försvann.

För några år sedan kom dessutom några uppmärksammade studier om att mycket löpning skadar hjärtat. Det fanns många metodiska fel i studierna - vilket inte hindrade att de tog plats på löpsedlarna - och studiernas författare fick sedan backa från ...

Läs fortsättning på Hjärnfysikbloggen...


torsdag 8 juni 2017

Nya ledtrådar till minnets mysterium

I två nya studier har forskare vid National Institute of Health undersökt hur hjärnan lagrar och hämtar minnen. En studie tyder på att hjärnan knyter fast minnen i nervcellernas unika signalmönster. Den andra studien visar att hjärnan snabbspolar lagrade minnen när de återskapas i minnet.

De båda studierna leddes av neurokirurgforskaren Kareem Zaghloul som jobbar vid NIH:s National Institute of Neurological Disorders and Stroke (NINDS). Fokus i studierna låg på personer med epilepsi. För att hitta källan till de epileptiska anfallen ”installerade” Dr. Zaghloul elektroder ​​i patienternas hjärnor med vars hjälp han övervakade den elektriska aktiviteten.

"The primary goal of these recordings is to understand how to stop the seizures. However, it's also a powerful opportunity to learn how the brain works”, säger Dr. Zaghloul i ett pressmeddelande från NIH.

Forskarna testade patienternas minne. De fick titta på olika ordpar (som t ex penna och biskop). Därefter visades bara ett av orden, exempelvis penna. Patienterna skulle då så fort som möjligt försöka hitta det andra ordet, i detta exempel biskop, i minnet.


I den första studien, som publicerades i Journal of Neuroscience, minns patienterna 38 ​​procent av ordparen. Elektrodnäten visade att hjärnaktiviteten som patienterna upplevde när de lagrade ord och återkallade minnet oftast uppstod i tinningloben och prefrontala barken. Det visade sig också att aktiviteten blixtrade till snabbare när patienterna återkallade orden än när orden tidigare lagrades som minnen.

“Our results suggest the brain replays memories on fast forward," säger doktor Zaghloul. Det är alltså jobbigare att lära sig att minnas än att minnas. Tid går olika fort och när man är nära döden sägs det ju att hela livet spelas upp på ett ögonblick.

I den andra studien, publicerad i tidskriften Current Biology, använde forskarna en ny sorts nät av mikroelektroder för att övervaka aktiviteten hos dussintals enskilda nervceller under minnetesterna. Näten implanterades i en del av tinningloben som tros ha huvudansvaret för igenkänning av ord och ansikten.

I denna studie kom patienterna korrekt ihåg 23 procent av ordparen. När forskarna tittade på de elektriska inspelningarna fann de att mönstret av nervceller som avfyrades när patienterna minns rätt liknade nervcellernas signalmönster när de lärde sig ordparet. Dessutom visade resultaten att nervcellens aktivitet var specifik för varje enskilt ordpar och var som tystast när patienterna mindes rätt, vilket tyder på att hjärnan använder ett fåtal nervceller för varje varje minne.

“These results support the idea that each memory is encoded by a unique firing pattern of individual neurons in the brain", avslutar Dr. Zaghloul.

Bäst att vara rädd om sina nervceller alltså. Man vill ju inte sudda ut minnen genom att tappa några nervceller en blöt kväll.

Gamla nervtrådar och minnets mysterium

Vi är på sätt och vis våra minnen. Om jag en dag vaknade utan minnen, skulle det då vara jag? Ett minne är mönster av aktivitet. Det är inte en film som visas på en vit duk i hjärnan. Varje gång detta mönster aktiveras och snabbspolas, förändras det litegrann. Det är därför du inte riktigt kan lita på dina minnen hur tydliga de än är. Det märks om du t ex pratar barndomsminnen med dina syskon.


Från Memento.

Minnet är ingen film men det finns många bra filmer om minnet. Min favorit är Memento, som jag skrev om en gång för länge sedan som färsk bloggare och som fiskades upp i minnet medan jag skrev. Minnet är ett nät med trådar. En annan bra film om hur det är att leva utan minne är Hitta Nemo. Det finns fler filmer, men de har jag glömt.




Läs mer om hjärnan och löpning på Hjärnfysikbloggen.



onsdag 7 juni 2017

Rödbetsjuice bra för eliten också


Jag tror jag skrivit omkring 30 inlägg om rödbetsjuice vid det här laget. Antalet studier som visar på fördelar med juicen och dess verksamma substans nitrat verkar aldrig sina. Tvärtom kommer det hela tiden nya studier med nya perspektiv och aspekter.

I en studie för några år sedan såg man att rödbetsjuice förbättrade uthållighet hos idrottare, men forskarna kunde inte se någon effekt hos de bästa idrottarna.


I en ny studie, publicerad i tidskriften Nutrients, går man lite djupare in i frågeställningen om rödbetsjuicens effekter på amatörer och elit.

Forskarna lät 32 holländska fotbollsspelare dricka rödbetsjuice eller placebo (filtrerad rödbetsjuice utan nitrat) i sex dagar. Samtliga fotbollsspelare drack både rödbetsjuice och placebo vid två olika tillfälle. Den dagliga dosen var ca 800 mg nitrat. Det är mycket mer än i tidigare studier.

Fotbollsspelarna utförde ett så kallat Yo-Yo IR1-test, en typ av test som visat sig vara mycket effektiva för att mäta fotbollsspelare och andra idrottare som springer många intervaller över lång tid.

Yo-Yo-test. Läs mer på topendsports.com.


Det visade sig att rödbetsladdning med nitrater var 3,4 procent bättre än placebo. Den genomsnittliga hjärtfrekvens var också lägre (172 mot 175 slag per minut) och så också den upplevda ansträngningen.

Tabell från studien.


Det betyder att vältränade personer kanske kan tjäna sekunder på att dricka rödbetsjuice. Men det krävs större mängder än för oss amatörer.


Lär mer om rödbetsjuice, löpning och hjärnan på Hjärnfysikbloggen.


tisdag 6 juni 2017

Hjärnfysikbloggen: Förläng livstiden genom att springa på nya platser

Vad är tid egentligen? I sin bok Bekännelser från år 400 försökte Augustinus ge ett svar: "Om ingen frågar mig vet jag det, men om jag ska förklara det vet jag det inte." Varken det förflutna eller det framtida är verkligt. Endast nuet är verkligt. Den förflutna tiden är våra minnen, framtiden våra förväntningar, hävdade Augustinus.

Augustinus lyckades inte förklara vad nuet är. Han var tvungen ...




Kaffe förbättrar prestationen även hos vana kaffedrickare

Tillsammans med rödbetsjuice är koffein ett av få tillskott som man vet är prestationsförbättrande inom idrott. Koffein fäster till en receptor i nervceller som vanligtvis binder trötthetsämnet adenosin och ”döljer” därmed tröttheten för hjärnan. Om du känner dig mindre trött, orkar du prestera mer. Kaffe piggar upp. Det gäller idrottare, studenter och författare. 

Men det har varit oklart om vana kaffedrickare får en sämre effekt. Mängden koffein påverkar nämligen antalet receptorer. Många idrottare avstår därför från kaffe före tävlingar för att dra nytta av koffeinet under själva tävlingen. En ny studie, publicerad i Journal of Applied Physiology, visar dock att det går bra att vanemässigt dricka kaffe och ändå ha nytta av dryckens prestationshöjande effekt.

I studien ingick 40 cyklister. Först fick de ange hur mycket koffein (kaffe, energidrycker, mm) de drack per dag. Därefter delades cyklisterna in i tre grupper: en lågkoffeingrupp som drack ca 60 mg/dag (en kopp kaffe), en mellangrupp som drack 140 mg/dag (två koppar) och en högkoffeingrupp som drack 350mg/dag (Tre eller fler koppar).


Testresultat cykel med koffein (CAF), placebo (PLA) eller kontroll (CON) för låg (58 ± 29 mg/dag), måttlig (143 ± 25 mg/dag ) och storkonsument (351 ± 139 mg/dag).

Cyklisterna testade sin prestationsförmåga tre gånger på en träningscykel. Vid första tillfället fick de en koffeintablett med 400 milligram koffein, vilket motsvarar fyra koppar kaffe. Vid andra tillfället fick de en tablett som de trodde innehöll koffein (placebo). Tredje gången var en kontrollomgång utan tabletter.

Därefter jämfördes tiderna. I snitt (individer varierar) presterade cyklisterna 3,3 procent bättre efter tillskott av koffein. Placebo förbättrade prestationen med 2,2. Det visar att placebo är en viktig och verklig effekt. Det mest intressanta var dock att alla tre koffeingrupper ökade prestationen ungefär lika mycket. Koffein (och placebo) förbättrade prestationen oavsett hur vana kaffedrickare cyklisterna var.

Wow! Bra nyheter!

Jag är en storkonsument enligt denna studie. Jag dricker oftast kring tre koppar kaffe per dag. Till frukost, till lunch och på eftermiddagen. Jag dricker sällan efter kl 15 eftersom koffein täpper igen trötthetsreceptorerna och halveringstiden för koffein är 3-6 timmar. Fram till för ungefär ett halvår sedan drack jag kaffe efter middagen och sedan jag slutade med den vanan sover jag mycket bättre. 


Läs mer om hälsa, löpning och hjärnan på Hjärnfysikbloggen.

måndag 5 juni 2017

Bättre äta tidigt än sent

Förr - när de flesta var bönder - var ordet "middag" en tidsangivelse, sedan blev det ett ord för maten man åt mitt på dagen. Middagen var dagens största måltid. I samband med industrialiseringen skildes hem och arbete åt. Den största måltiden åts när man kom hem på kvällen. Därmed kom ordet middag att betyda tidigt kvällsmål. Istället började man äta lunch på jobbet. Åtskillnaden mellan hem och arbete kom också att betyda att några åt sina huvudmål på natten.

Det kanske var en olycklig utveckling. Nya fynd tyder på att sena måltider kan vara farliga. Jämfört med att äta tidigare på dagen kan sena måltider öka vikt-, insulin- och kolesterolnivåerna och påverka fettmetabolismen och hormonella markörer som är inblandade i hjärtsjukdomar, diabetes och andra hälsoproblem, enligt en ny studie från University of Pennsylvania (som presenteras den 4 juni på http://www.sleepmeeting.org/).

Fynden ger de första experimentella bevisen på de metaboliska konsekvenserna av sent ätande.

"We know from our sleep loss studies that when you're sleep deprived, it negatively affects weight and metabolism in part due to late-night eating, but now these early findings, which control for sleep, give a more comprehensive picture of the benefits of eating earlier in the day," säger Namni Goel, professor i psykologi och huvudförfattare till den studien i ett pressmeddelande. "Eating later can promote a negative profile of weight, energy, and hormone markers -- such as higher glucose and insulin, which are implicated in diabetes, and cholesterol and triglycerides, which are linked with cardiovascular problems and other health conditions."

I studien fick nio friska testa två olika ätfönster under åtta veckor. Det ena ätfönstret var mellan 8 och 19 och det andra från 16 - 23. I övergången åt de som vanligt i två veckor.

Det visade sig att sena måltider ökade vikten och förhållandet mellan koldioxid och syre steg, vilket indikerar större omsättning av kolhydrater än av fett. Även insulin, kolesterol och triglyceridnivåer ökade. 


Leptin frigörs från fettceller och signalerar mättnad till hjärnan. Ghrelin kommer från magen och signalar hunger. Det är två av flera reglerande mekanismer som ser till att vi äter.

Det visade sig också att hormonet ghrelin, som stimulerar aptiten, maxade nivån tidigare hos de som åt under dagen, medan leptin, som skapar mättad, maxade senare på kvällen. Det tyder på att deltagarna fick signaler till äta tidigare och att det hjälpte dem att hålla sig mätta längre. Äter man tidigt är risken alltså mindre att man äter extra på kvällen.

"While lifestyle change is never easy, these findings suggest that eating earlier in the day may be worth the effort to help prevent these detrimental chronic health effects," säger Kelly Allison, en av författarna bakom studien. "We have an extensive knowledge of how overeating affects health and body weight, but now we have a better understanding of how our body processes foods at different times of day over a long period of time."

Läs mer om hälsa, hjärna och löpning på Hjärnfysikbloggen.


söndag 4 juni 2017

Sundsvall Trail

Hjärnfysikbloggen skrev jag nyligen ett inlägg om hur viktigt det är att utmana hjärnan och springa på nya platser. Det förlänger minnet av livet och minnet är din livstid. Nya stiger blir nya stigar i hjärnan. Upplevelser måste lagras i hjärnan och det tar plats och plats är tid. Minnen av platser är hjärnans rumtid, kan man säga.

Genom att springa det nya loppet Sundsvall Trail förlänger jag således min livstid. Det kanske är därför jag gillar nya lopp. De gör livet lite rikare och därmed - eftersom hjärnan mäter tiden som den gör - lite längre.

Bryt ihop och spring vidare

Jag tyckte jag var hyfsat förberedd inför Sundsvall Trail. Jag hade t o m gått ner några kilo i vikt, men sista dagarna fyllde jag depåerna i muskler och lever med energirika kolbindningar och vatten och gick upp några kilo igen. Men sådan snabb energi brukar brinna upp på två timmar ungefär.

Vi var drygt 60 (galningar) som sprang 49k. Starten gick mitt i nolbybacken och det var kämpigt att bara ta sig upp till starten.

Efter 4-5 km började loppet på riktigt. E4:an i bakgrunden blev allt tystare och skogens ljud med buskskvättar, koltrastar och löparflämtare tog över mer och mer. Jag fick tidigt krampkänning i magen av någon anledning (kanske jag gått ner för mycket i vikt. En bra lärdom isf). Sedan kramp i benen efter 25 km ungefär. Då gav jag upp. Jag tyckte inte det var värt att slita ner mig och försöka ta sig i mål i mitt skick. Jag blev tvungen att gå ganska länge innan jag fick skjuts av en vänlig dam från kontrollen vid tallstugan. Jag var inte särskilt besviken. Jag kände mig bara trött. Jag såg min första tjädertupp och jag fick mycket trevlig återkoppling från andra löpare på krönikorna i Runners World och Hjärnfysikbloggen.


Andreas Svanebo vann herrklassen på en sjuk tid och Johanna Bergman damklassen på en lika sjuk tid och inte så långt efter Svanebo.

Ett lopp med en själ
Det här loppet blir nog en favorit. Traillöpare gillar utmaningar och Sundsvall Trail var minst sagt en rejäl utmaning. Dessutom är det ganska lätt att ändra sträckningen från år till år, vilket gör det lite nytt varje år. Jag hoppas loppet blir en tradition. I år var det en eldsjäl som lade ner sin själ och det här loppet hade en själ och många snitslar. Det finns ett annat skäl också till varför jag gillar loppet. Det var inte så mycket obligatorisk utrustning. Eget ansvar - yes!


Läs mer om löpning och hjärnan på Hjärnfysikbloggen.





lördag 3 juni 2017

Ingen förbättring med kompressionstights visar studie

Det sägs att kompressionstights gör oss snabbare, leder till bättre återhämtning och minskar inflammationssvaret i muskulaturen efter ett hårt löppass. Stödstrumpor har länge använts för att behandla ödem i underben och fötter, eftersom ett ökat tryck mot venerna ökar blodets flödeshastighet. Många som sitter mycket har dessutom använt stödstrumpor för att motverka att blodet samlas i underbenen. Men behöver löpare extra tryck runt ben och vader? Förbättrar kompressionsstrumpor blodflödet och prestationen för friska och rörliga personer? Tidigare studier har inte visat på någon klar effekt och en ny studie från The Ohio State University Wexner Medical Center bekräftar tidigare studier om att effekten sitter i skallen.

Studien, som presenterades vid American College of Sports Medicine (ACSM) årsmöte, visar att kompressionsthigths minskar muskelvibrationer, men det påverkar inte tröttheten i musklerna. Forskarna såg inga skillnader i muskeltrötthet mellan de som sprang i kompressionstights och de som sprang utan dem.

"When your muscle vibrates, it induces a contraction that uses energy, so the theory was that less muscle vibration would translate to less fatigue," säger studiens huvudförfattare Ajit Chaudhari, docent i fysioterapi, ortopedi och biomedicinsk teknik, i ett pressmeddelande. "However, the reduced vibration was not associated with any reduction in fatigue at all. In our study, runners performed the same with and without compression tights.”


Deltagarna i studien sprang vid två olika tillfällen på ett löpband i 30 minuter. En gång med kompressionstights och en gång utan. Med hjälp av motion capture-teknik fångades alla rörelser. Benstyrka och hoppstyrka testades också före och efter varje löpning.

Forskarna såg inga förändringar i form eller belastning eller prestation. Kompressionskläderna gjorde varken till eller från.

Det utesluter inte att det kan finnas andra fördelar. Om löpare känner sig bättre när de bär kompressionskläder, är det tillräckligt skäl att fortsätta använda dem.

"There is nothing in this study that shows it's bad to wear compression tights," säger Chaudhari. "Every little bit of perception counts when running long distances, so they may help runners in ways we aren't able to measure."

Tröttheten sitter ju trots allt i huvudet. Om vi tror att något gör oss till bättre löpare, så springer vi bättre.

Bättre återhämtning?
Det verkar inte som att kompressionskläder gör oss snabbare, men kanske de förbättrar återhämtningen? Det känns bättre efteråt om du haft kompression, men är det bra? Kompressionskläder minskar utrymmet för svullnad, vilket sannolikt gör att du känner dig mindre öm efter ett lopp. Men inflammationen är det naturliga svaret som ger hyperkompensation i vävnaderna så att de bli starkare och mer hållfasta på sikt. Att ta bort eller minska denna torde således ske på bekostad av långsiktig styrka och hållfasthet i vävnaderna.

Jag tror en frisk kropp läker sig själv. Jag tror således inte ett kompressionsplagg kan krama mer blod ur friska ben. Det verkar osannolikt att evolutionen - som skapat djurvärldens bästa uthållighetslöpare av något som en gång såg ut som en fisk - skulle ha missat att skapa extra tryck runt benen ifall det gjort människan snabbare och till en ännu bättre löpare och jägare.


Tidigare genomgång om kompressionsplagg:
Kompressonskläder och tro



Läs mer om löpning och hjärnan på Hjärnfysikbloggen.


Magen, hjärnan och IBS

De senaste åren har det kommit flera studier om ”hjärnan” i magen. Det låter märkligt. Hur kan några biljoner mikrober som lever i min tarm och smälter min mat, påverka vad jag tycker, tänker och gör?

Det verkar som de påverkar mer än vi vill tro. I en studie fick ängsliga möss tarmbakterier från modiga möss och efteråt blev de lika orädda och nyfikna som de modiga mössen. Det är den sortens studier som fått flera forskare att prata om den ”andra hjärnan”.

Nyligen upptäckte också några forskare att magen kan bära på svåra minnen i åratal, vilket förändrar matsmältning och stresshantering. Det betyder att förändringar i vår nedre ”hjärna” påverkar den övre hjärnan, vilket skapar en återkopplingsslinga mellan de båda hjärnorna.

Denna upptäckt publicerades förra månaden i tidskriften Microbiome. I studien analyserade forskarna mikrobiom (Vår inhemska bakterikultur i framför allt mage och tarm) hos en grupp studenter med irritabelt tarmsyndrom, IBS. Det är ett kroniskt tillstånd med magont, gaser och problem med matsmältning. De studerade även mikrobiomet hos en frisk kontrollgrupp.

Det visade sig att IBS-gruppen var mer drabbad av ångest och depression. Därefter delade forskarna upp IBS-gruppen i två delgrupper - en grupp med ett mikrobiom som liknade kontrollgruppen och en grupp med stora avvikelser från krontrollgruppen. Det visade sig att flertalet i den senare gruppen upplevt trauman i livet och att deras IBS-symptom varade längre. “It is possible,skriver forskarna, “that the signals the gut and its microbes get from the brain of an individual with a history of childhood trauma may lead to lifelong changes in the gut microbiome.

Ett förändrat mikrobiom kan sedan i sin tur påverka hjärnans känslighet för vad som händer i tarmen, vilket är precis det som händer personer med IBS.


Eftersom flera studier nu visar att tarmen påverkar hjärnan och hjärnan påverkar tarmarna, kanske synen på både mental och fysisk hälsa kommer att förändras. Det är inte bara hjärnor som behöver komma till ro, magen behöver också lugn och ro. Enligt de gamla grekerna satt känslorna i magen. Det är ju där det känns och uttryck som fjärilar i magen speglar att vi får ont i magen vid stress. De gamla grekerna kanske inte var helt fel ute.

Läs mer om löpning och hjärnan på Hjärnfysikbloggen.


fredag 2 juni 2017

Hjärnfysikbloggen: Norska intervaller föryngrar cellerna

Träning förbättrar immunsystem och sömn, håller din hjärna skarp och förlänger livet. Detta börjar såklart i cellerna, men hur ska du träna för att på bästa sätt bygga upp cellerna? En ny studie, som publicerades i marsnumret av Cell Metabolism, kanske kan ge svar. I studien fann forskarna att träning - och i synnerhet norska intervaller - ökar produktionen ...




Norska intervaller förbättrar syreupptagningsförmågan och minskar risken för typ 2 diabetes och hjärtsjukdom

En av mina tre favoritintervaller, norska intervaller, minskar risken för att utveckla hjärt-kärlsjukdom hos patienter med typ 2-diabetes. Det visar en liten norsk studie av forskaren Eva Maria Støa från universitetet i sydöstra Norge. För några år sedan visade en stor metastudie att norska intervaller var en mycket effektiv träningsmetod för att öka den maximala syreupptagningsförmågan. Förra veckan kom en studie som visade vad som hände inuti cellerna och att intervaller av norsk typ tycks bromsa det åldrandet i cellerna. Om det inte vore för att jag snart ska springa Sundsvall Trail och sedan återhämta mig, hade jag nog känt stor lust att köra ett pass norska intervaller. Men det får vänta några veckor till. Att vila och återhämta sig efter ansträngning tror jag är det viktigaste på lång sikt.

Den norska studien
Eva Maria Støa och hennes kollegor följde 38 diabetespatienter under tre månader. Halva gruppen körde norska intervaller. Den andra halvan tränade med måttlig intensitet en timme per pass. De båda grupperna tränade tre gånger i veckan. Träningen var kalibrerad så att båda grupperna förbrukade lika många kalorier.

Resultaten visade tydliga skillnader mellan de två grupperna. Efter bara tre månader med norska intervaller hade den maximala syreupptagningen förbättrats med hela 21 procent! De som tränade måttligt med en puls på 70-75 procent förbättrade inte syreupptagningen alls.

Förutom att den maximala syreupptagningen ökade, sänktes även blodsocker, kroppsvikt och BMI mer hos de diabetespatienter som tränade norska intervaller.

Norska intervaller är också Marit Bjørgens favoritintervaller. Bild wiki

Förbättringen av blodsockenivåerna efter intervallträningen indikerar att risken för hjärt-kärlsjukdom minskar med 8-10 procent redan efter 3 månader med intervallerna. Det är en betydande förändring, säger Eva Maria Støa. Sammanfattningsvis tyder resultaten av studien på att intensiv träning som norska intervaller är ett effektivt komplement till läkemedel för att minska riskfaktorerna för typ 2-diabetes.

Bli inte för bekväm
Studien ligger i linje med andra studier som visar att intensiv träning stärker hjärtat och kondition, medan lågintensiv träning i högre grad förbättrar hjärnan och förmågan att anstränga sig. De lugna, långa passen gräver djupare i både fettförbränning och hjärna. Lågintensiv löpning under lång tid påverkar Anterior Cingulate Cortex där upplevelsen av trötthet troligtvis uppstår. Det bästa är sannolikt att polarisera träningen och köra lugnt för det mesta och hårt ibland. Det är lätt att bli bekväm och bara köra lugnt, men för att fungera så bra som möjligt på alla nivåer är det sannolikt bra att köra norska intervaller ibland.

Läs mer om löpning och hjärnan på Hjärnfysikbloggen.