Reaktionstid, tjuvstart, gener och proteser

Jag ser inte mycket på TV, men det har ju varit svårt att undgå att det pågår ett VM just nu. Trots att jag helst springer långt, så har jag alltid tyckt att 100-metersfinalen är något av en höjdpunkt. Det går snabbt och det är dramatik. Detta VM var inget undantag.

Vad händer i starten?
Mycket hänger på starten i ett 100-meterslopp. Det är en sekvens av fem händelser:

1. Startpistolen avfyras.
2. Ljudet från pistolen fångas upp av örat.
3. Örat registrerar vågrörelsen och skickar den till hjärnan.
4. Hjärnan tolkar ljudet som en startsignal och skickar en signal till motor cortex att börja springa.
5. Signalen från hjärnan når fram till musklerna och sprintern skjuter iväg ur startblocket.

Punkt 2 till 5 brukar kallas reaktionstiden och om sprintern rusar iväg innan 0,10 s efter startskottet då anses det vara en tjuvstart. En genomgång av alla starter visar att reaktionstiden, d v s tiden mellan punkt 2 och 5, i snitt ligger på 0,15 s. Det verkar inte heller som om reaktionstiden kan tränas upp. Däremot påverkas den om man riskerar diskvalificering. Det var det som hände Carl Lewis 1991. Han var snabbare än sin konkurrent Leroy Burrell över 100 m, men han var 0,05 s långsammare ur startblocken p g a en tidigare tjuvstart. Alla hade rätt till en tjuvstart, sedan blev man diskad. Rädslan att bli diskvalificerad försenade reaktionen i de neurala kretsarna och han förlorade loppet och världsrekordet med tre hundradelar. Sedan dess har reglerna gjorts om. I tidigare mästerskap riskerade alla att diskvalificeras efter att någon gjort en tjuvstart. Det rationella valet för en sprinter var då att chansa i första försöket eftersom det kan ge några hundradelars fördelar medan nackdelarna med rädsla sprids över hela fältet. Nu när ingen tjuvstart tillåts kanske tiderna försämras något, ungefär som när Lewis tvekade i starten 1991?

När man tittar på reprisen i videon nedan ser man att Yohan Blake rycker lite med benet och det kan vara den rörelsen som triggar Bolt. Det sker helt omedvetet och Bolt är knappast medveten om att något rör sig till höger om honom. Det medvetna hinner inte med när det handlar om så korta tidsförlopp. Hjärnan jobbar hela tiden på en omedveten nivå och förbereder kroppen för handling innan det medvetna blir informerat. Blakes benryck och Bolts rusning är omedvetna handlingar och de kan inte hållas ansvariga för dem. Blakes ryckning kan i och för sig vara medveten, men det finns inget sätt att ta reda på det. Bolt rusade iväg utan medvetande, men efter en halv sekund hinner medvetandet ikapp och han sliter av sig tröjan i förtvivlan. Våra omedvetna reaktioner är en del av våra handlingar och regler ska följas. 

Ljudets och ljusets hastighet Eftersom ljudet färdas med ca 340 m/s tar det 0,303 sekunder för ljudet att förflytta sig till målet 100 meter bort. Ifall det står någon som ska klocka tiden vid målet måste den alltså reagera på rökpuffen ur pistolen och inte ljudet som kommer långt senare. Det är alltså bra att befinna sig nära startpistolen som sprinter. Det ändrades först 1995 då startskottet ersattes av ett ljud i startblocken för att ge alla sprinters lika chans. 4-5 hundradelar av förbättringarna på 100 meter kan alltså förklaras av bättre tidtagning. Före 1995 hade alltså sprinters med innerspår en markant fördel. Tre meter är en hundradel och en hundradel kan vara avgörande i ett 100 meters lopp.

Källa Nasa.

Vi upplever alltid en tjuvstart när vi tittar på ett sprinterlopp på avstånd. Om man sitter 60 meter från starten så har ljuset som bär bilden av sprintern till näthinnan kommit fram inom 0,0000002 s. Alltså i princip i samma ögonblick. Ljudet är dock en miljon gånger långsammare och når örat först efter 0,18 s och då har de flesta löparna redan börjat springa. Från åskådarplats ser det ut som en tjuvstart, som om löparna springer iväg innan startskottet. För åskådare som sitter tre km bort och ser loppet genom kikare går löparna i mål före startskottet. Vad händer i hjärnan? När tryckförändringen i luften som orsakas av startpistolen når örat omvandlas den först till ett ljud. Från innerörat till hjärnstammen tar det ungefär 0,01 s. Därefter skickas signalen vidare till auditiva cortex och senare till motor cortex där rörelsen planeras och därefter skickas kommandon ut till musklerna. För en löpare som är 180 cm tar det 0,026 s innan signalerna från hjärnans motoriska centrum når fötterna. Man har räknat ut att den sammanlagda tiden för alla dessa skeenden inte kan understiga 0,10 s och därmed klassas en starttid snabbare än så som tjuvstart. Fram tills nu har forskarna trott att i väntan på startskottet så börjar hjärnan planera rörelsen genom att öka aktiviteten hos nervcellerna. Det heter "rise-to-threshold"-hypotesen. I nyare studier har man dock funnit att reaktionstiden inte beror aktiviteten i sig utan på vilken bana som den neurala aktiviteten följer i hjärnan. Ju närmare den neurala aktiviteten är slutdestinationen, ju snabbare reaktion. Öst- och Västafrika Bolt föll på en tjuvstart i ett fält bestående av sprinters som nästan alla härstammar från Västafrika. Av de hundra bästa tiderna på 100 meter skulle jag tro att en överväldigande majoritet gjorts av västafrikaner och deras amerikanska och västindiska slavättlingar. 

Bolt från väst och Haile från öst. Om Bolt tränar lite uthållighet kanske han slår världsrekord på 200 m.

Jag känner inte till några kenyanska eller etiopiska sprinters. Man ska aldrig helt utesluta kulturella förklaringar, men det handlar om en så övervägande procent att jag tror det handlar om gener. En afrikan från Västkusten ser inte likadan ut som en afrikan från Östkusten. De skiljs åt av tusentals år av evolution i olika miljöer. I väst finns djungler. Där kan man inte vara uthållighetsjägare. Djungelmiljön gynnar den som rusar fort. Östra Afrika består av savanner och öken. Där gynnas uthållighetslöpare och det var där människosläktet uppstod och jämfört med andra djur är vi framför allt uthållighetslöpare. Bolt skulle förmodligen få stryk av en ko på 100 m, men inget däggdjur slår de bästa ultralöparna på 150 km. Eftersom européer och asiater är nära släkt och ursprungligen kommer från Östafrika, är vi alltså mer lika uthållighetslöparna. Men vi har också fått ett litet tillskott av neandertalgener. Jag vet inte om vi kan skylla östafrikanernas överlägsenhet på neandertalarna. Forskningen rusar fram just nu och om tio år vet vi mycket, mycket mer om detta. Bladerunnern Oscar Pistorius Efter att jag skrev inlägget om mannen som skar av sin fot var det roligt att se Oscar Pistorius. Vilken kämpe och vilket föredöme. Men lite kluven är jag. Var går gränsen? Vi kan ersätta kroppsdelar och snart också förbättra kroppsdelar. Det finns glasögon och det finns hörselimplantat och snart finns det proteser som gör löpare snabbare. Pistorius protes väger mindre och kräver mindre energi, men han är inte lika snabb ur startblocken och det går inte lika fort att accelerera. Hursomhelst måste man glädjas med honom och han är en personlighet.

"You're not disabled by the disabilities you have, you are able by the abilities you have." - Oscar Pistorius.

Att bryta gamla vanor

Jag har lyckats ändra en enkel vana som jag tyckte var dålig. Det tog inte många månader innan jag helt slutade äta något gott på kvällen. Nu ska jag börja med de svårare vanorna, det må bära eller brista.

Det är svårt att bryta vanor eftersom de är integrerade med våra tanke- och handlingsmönster. Jag vet hur jag ska börja, det har jag gjort förut. Det är bara att hugga ut och elektrifiera nya tankestigar i djungeln av neuroner och dendriter. Sen kommer det svåra: att inte sluta, inte ge upp, att nöta in den nya vanan och köra den som en bulldozer varje dag genom djungeln av tankar. De gamla vanorna finns kvar. Alla kan få återfall. Vi är alla nyktra alkoholister i förhållande till våra gamla vanor.

Inte hållbart i längden
Vanor som bryter ner är dåliga och vanor som bygger upp är bra. Hjärnan gör dock ingen större skillnad på dem. I båda fallen är det vanor och vanor är mönster av neuroner som avfyras tillsammans. Om man tar ett första kliv in i vanan är det svårt att få stopp; hela kedjan måste exekveras. En vana är ett förlopp i hjärnan med en startbit och en slutbit.

Jag tänkte bryta de gamla destruktiva vanorna nu på en gång. Allihop. Eftersom viljestyrkan är en ändlig resurs så kommer jag att misslyckas. Det blir lite av ett experiment med mig själv som försöksråtta. Det är inte det rätta sättet att göra det på, men det ska bli intressant och se hur länge jag klarar av det. Det blir som att börja springa ett ultralopp i 5 k-tempo. Pang in i väggen bara. Det gäller bara att komma ut hel på andra sidan.

Nu tar jag cilice och tagelskjortan på. Jag vet vilka triggers vanorna har och det är dessa jag ska ha koll på. Det kan vara ord, personer, bilder, handlingar och minnen.

Poängen med att ha en tränare
Att förändra mina vanor kommer att dränera min viljestyrka. Man har i flera experiment lokaliserat viljestyrkan till prefrontala cortex och viljan äter glukos. När man fattat beslut under en hel dag då är det inte fett eller salt man är sugen på, utan söta saker som godis. Det är ingen slump att butikerna har allt godis nära kassan efter att man fattat en rad beslut om vad man ska köpa och har utarmat viljestyrkan. Det är därför matlistor är bra. Då behöver man inte besluta lika mycket. Matlistor behöver inte skrivas ner, de kan med fördel lagras i hjärnan.

I torsdags behövde jag inte ödsla någon viljestyrka på att springa ytterligare en gång uppför backen. Det gjorde vår tränare åt oss. Det var någon annan som fattade beslutet. Det sparade på mina begränsade förråd av viljestyrka och jag kanske inte ens hade haft beslutsstyrka nog att bestämma mig för en tredje rusch. Det är förmodligen en av de största vinsterna med att ha en personlig tränare. Någon annan fattar besluten åt dig. Det kanske inte många har tänkt på, men nu finns det neurologiska fakta som stödjer det påståendet.

Fatta viktiga beslut tidigt på dagen
Alla beslut aktiverar hjärnan och aktivitet kostar energi. I en stor studie såg man att chansen för fångar att bli villkorligt frigivna när två tredjedelar av straffet avtjänats var störst i början av dagen då domarna inte fattat så många beslut. Då låg andelen på 70 %. Sedan sjönk chansen under 10 % i slutet av dagen. Men det fanns två avvikelser och det var i samband med mellanmål och lunch. Just före mellanmålet och just före lunch var nivåerna nästan lika låga som i slutet av dagen (10 och 20 %). Strax efter mellanmål och lunch var nivåerna i paritet med den första timmen på dagen (65 och 60 %). 

Man såg inget som helst samband mellan chans att blir frigiven och etnicitet eller brott. Den avgörande faktorn var tiden på dagen och hur mycket blodsocker som fanns tillgängligt för hjärnan. Utan blodsocker försöker hjärnan spara energi och man väljer den enklaste utvägen, i detta fall att fortsätta inlåsningen och inte chansa med villkorlig frigivning som innehåller så många fler parametrar. Mer om den studien i kommande inlägg.

Hur man blir löpare
Jag skrev om hur man blir en löpare i ett av de första inläggen. Det är ett antal steg man måste klara av. Att det är så jobbigt i början beror att man använder sina begränsade förråd av viljestyrka. Lägger man upp en träningsplan sparar man en del av dessa krafter. Det borde de allra flesta som börjar träna göra. Har man skrivit ett program innan är beslutet redan fattat och det blir lättare att ge sig ut till löparspåret, gärna tillsammans med någon likasinnad. Om man inte har en plan är det mycket lättare att skjuta upp handlingen till nästa dag och nästa … 

När löpningen blir automatisk, en del av personligheten, då används ingen viljestyrka alls. Det sparar kraft till annat. Det är dit man ska komma. Man blir friskare och starkare och som en bonus får man tillgång till mer viljestyrka som kan användas till mer utmanande uppgifter. Jag tror det sista är viktigt. Vi behöver utmaningar hela livet. Det är det vi har viljestyrkan till. Den krävs för att ta oss vidare över hinder.

Viljestyrkan är en resurs. Att bara springa utan att tänka är att bygga upp viljestyrkan igen. Beslutsfattandet går oftast på tomgång när jag springer. Antingen följer jag en bestämd bana eller så låter jag bara impulserna styra fötterna och fattar inga medvetna beslut.

Modebloggarna
En typ av utmaning är att vidareutbilda sig. Om du inte har klickat på länken här så gör det nu! Jag har ingen chans att vinna en MacBook i konkurrens med alla unga tjejer som skriver om mode och smink, men jag måste ju försöka. Fast vem vet vad som händer i framtiden. Jag skriver ju mycket om tådojor och jag tror på löparkjolar. Jag kanske borde lägga upp en sida där jag testar olika löparkjolar. Fivefingers och löparkjol - vilket koncept!

Jag har fått mycket kritik för mina fula, fladdriga, urtvättade löparshorts och ska väl köpa ett par riktiga löparbyxor lagom till Lidingöloppet. Det blir nog ett besök i någon butik de närmsta dagarna. Det slutar kanske med ett modereportage trots allt :)

Älglufs skyddar mot minnesläckage

Idag var det dags för säsongens första skidträningspass: skidgång. Det hade regnat hela dagen och det var lite småruggigt på eftermiddagen, men vi var ändå sex stycken som älgade iväg. Det var ovanligt många för att vara säsongspremiär. Vi tog det ganska lugnt också. Vi gick inte hela vägen upp på berget utan stannade halvvägs.

Älglufs och kantareller
När man tränar skidgång försöker man härma skidåkning så mycket man kan. Det är viktigt att ta långa, sugande steg, landa på hälen och sedan trycka sig fram med stavarna. Man sätter ned stavarna alldeles vid foten och trycker ifrån så det känns i bröstmusklerna. Man ska försöka föra stavarna tekniskt riktigt, d v s släppa staven i frånskjutet och stavarna ska följa parallellt med kroppen.

Det gick lite ryckigt i början, men efter ett tag infann sig flytet och jag kunde anpassa frekvensen efter hastighet och lutning. Jag tänkte köra ett pass i veckan tills snön kommer. När jag sedan börjar åka skidor har jag tränat upp nödvändiga muskler för skidåkning och som bonus slipper jag träningsvärk i ljumskarna.

Vi tränade inte bara skidgång utan vi sprang och lufsade som älgar också - det som de flesta svenskar kallar älglufs (norrmännen säger elghufs). Älglufs är en mycket krävande träningsform. Man halvspringer med ett släpande, långt steg utan hälkick och sprätter fram med hjälp av stavarna. Vi körde två gånger uppför en backe och var på väg att avsluta träningspasset. Men då tvingade slavdrivaren oss att springa upp en tredje gång. Det var härligt efteråt. Alla kom upp till slut utom en som sa att han hittat kantareller.

Det vimlar av kantareller i skogen just nu.

Det är skönt med lite variation i träningen. Jag blir alltid helt slut när jag tränar med andra. Det är fördelen med att träna i grupp, man ger lite extra. Det har blivit mycket löpning nu under fem månader. Jag kör 4-5 olika typer av löppass, ett skidgångspass och ett styrketräningspass i veckan just nu. Två av löppassen är rena återhämtningspass.

Klicka här;)
Jag brukar läsa lite distanskurser när jag får tid. Klicka gärna på den här länken så har jag en liten chans att vinna en MacBook Air. Jag skulle behöva en MacBook just nu. Om jag vinner ska jag ta ledigt fem dagar och skriva de fem bästa inläggen jag någonsin skrivit och som tiden aldrig riktigt vill räcka till för :).

Motion ger robusta hjärnor
Det var nog tur att jag gick skidgång idag för motion är nyttigt för den åldrande hjärnan och alla har vi ju åldrande hjärnor.

I en ny studie från University of Colorado kunde forskarna visa att en ytterst begränsad mängd motion skyddar äldre från minnesproblem och demens som ofta drabbar äldre efter infektioner, sjukdomar eller allvarliga olyckor.

I studien visade man att det räckte för en råtta att springa en halv kilometer varje vecka för att bygga upp detta skydd. Jag vet inte vad en halv kilometer motsvarar för en människa, men det handlar inte om några långa träningspass. Forskarna tror i alla fall att en liten mängd fysisk träning i den senare delen av medelåldern skyddar även människor från minnesläckage.

Det var en påfallande skillnad mellan råttorna som sprang och de som inte sprang. De råttor som sprang var mycket mer robusta och därmed mindre sårbara för minnesstörningar efter svåra infektioner och operationer och annat som sätter immunförsvaret på prov.

Tidigare forskning har visat att motion skyddar mot nedgångar i kognitiv funktion i samband med åldrandet och att träning skyddar mot demens. Forskare har också visat att demens ofta föregås av bakteriella infektioner, som lunginflammation. Man har också sett att mikroglia blir mer aktiva med stigande ålder. Mikroglia tillhör den underskattade gruppen gliaceller och är neuronernas personliga livvakter. Av någon anledning blir mikroglia skjutgladare med åren och skjuter iväg en sorts molekyler som kallas cytokiner som orsakar inflammationer i hjärnan.

Mikroglia. Källa Wikipedia

I studien såg man att små mängder av frivillig träning minskade aktiveringen av mikroglia, vilket minskade inflammationerna och man såg även att hjärnans tillväxtfaktorer stimulerades. Så om du vill slippa skjutglada galningar i hjärnan - spring!

Brinnande muskler

Det är lätt att hitta påståenden om att ett kilo extra muskler ökar förbränningen med 100 kcal per dag; att muskler bränner bort 50 gånger mer energi än fett, o s v. Det skulle alltså betyda att 10 kg extra muskler ökar förbrukningen med 1000 kcal per dag. Det låter nästan lite för bra för att vara sant. Jag har lagt på mig 4-5 kilo muskler de senaste åren men jag tror inte min förbrukning i vila ökat med 4-500 kalorier. Jag äter mer, men det beror på att jag tränar mer. Det är tveklöst så att mer muskler ökar förbränningen. Frågan är bara med hur mycket. Jag läste nyss en artikel som kanske skapar lite klarhet i vad som är myt och vad som är verklighet.

Träningsfysiologen och genetikern Claude Bouchard, som skrivit mer än 800 vetenskapliga publikationer, säger att påståendet inte håller eftersom musklerna står för en så liten del av basalmetabolismen (den mängd energi som kroppen förbrukar i viloläge). För att vi ska kunna kallas levande måste vårt hjärta slå och vår hjärna arbeta. De vilar aldrig och står tillsammans för nästan 40 % av kroppens energiförbrukning i vila. Våra inälvor, som t ex lever, njurar och lungor, jobbar också hårt för att hålla oss levande. Det blir alltså inte särskilt mycket kvar för skelettmuskulaturen. Den står för mindre än en femtedel av basalomsättningen. Det betyder att en ökning av muskelmassan med 10 % motsvarar en ökning av energiförbrukningen med endast 2 % (0,2 x 0,1). En man som väger 80 kg har en basalmetabolism på ca 2000 kalorier och om han lägger på sig 8 kg muskler ökar alltså basalmetabolismen med endast 40 kalorier om dagen. Det är inte ens en halv energibar.

Bouchard påpekar att muskler faktiskt har en mycket låg ämnesomsättning när de är i vila. Muskler befinner sig till övervägande delen i viloläge. Ingen människa går omkring och spänner musklerna hela dagarna. Bouchard säger också att ett kilo fett bränner drygt 4 kalorier om dagen medan ett kg muskler bränner drygt 12 kalorier. Så muskler bränner tre gånger mer, inte 50 gånger mer som det påstås lite här och var. I jämförelse med hjärna, hjärta och lever är både fett och muskler blygsamma energiförbrukare. Hjärta och njure jobbar hårt och förbrukar 200 kcal per kilo och hjärnan 109 kcal per kilo.

Muskler är bra att ha
Muskler är ganska äckliga att titta på … röda och köttiga. De är bara snygga när de döljs av ett tunt lager hud. Lagom är bäst, men lagom är bra mycket mer än genomsnittet hos en normalsvensk. En bild på jagande urinvånare visar ungefär hur lagom bör se ut på en man. Jag gissar att honor tycker att en hane med lagom muskler ser attraktiv ut, eftersom lagom mycket muskler signalerar bra gener, hyggliga jaktresultat och en förmåga att flytta runt stenmöbler till andra sidan i grottan.

Det finns kanske överdrivna förhoppningar rörande muskelcellernas förmåga att bränna energi. Men det finns många andra fördelar med muskler. Det finns forskning som visar att ökad muskelmassa är starkt förknippad med förbättrad insulinkänslighet. Folk med högre insulinkänslighet har bättre glukoskontroll och därmed en mindre risk att drabbas av typ 2 diabetes.

Muskelmassa fungerar även som reserv vid bilolyckor, brännskador och cancer. När människokroppen drabbas av svåra trauman kan stora reserver av muskelmassa bidra med proteiner i reparationsarbetet och hålla nivåerna på aminosyror flytande.

Ökad möjlighet till fortplantning, minskad risk för diabetes och skydd mot trauman är kanske bättre än att man har en mullrande muskelmotor som förbränner mängder av kalorier medan man sover. Tänk så varmt det skulle bli och dyrt att underhålla i ett evolutionärt perspektiv.

Lagom är bäst.

Det tycks som om löpning eller olika former av aerobisk aktivitet bränner fler kalorier än styrketräning. Den ökade muskelmassan under vila kan inte jämna ut den skillnaden. Dessutom är ofta aktiviteten låg i styrketräningshallarna. Jag kör ganska hårt, men för många är det också en social aktivitet och man lyfter lite och pratar ännu mer. Inget fel i det, men i en studie såg man att de som lyfte med 80 % intensitet förbrände tre gånger så mycket som de som lyfte med 20 % intensitet. Det gäller alltså att köra hårt om man vill lyfta bort kilon.

Det finns också något som kallas efterförbränning, eller EPOC (Excess Post-exercise Oxygen). Efter styrketräningspasset tar det tid och kraft för muskelcellerna att återvända till ursprungsläget. Glukos- och fettdepåer behöver fyllas på, restprodukter i cellerna transporteras bort, proteinnivåerna återställas och temperaturen normaliseras. Allt detta kräver energi i form av ATP som finns lagrat i fettceller. Efterförbränningen ökar dock inte energiförbrukningen särskilt mycket. Det kanske handlar om 5-15 % av de kalorier som förbrukas under träningspasset beroende på intensitet och passets längd.

Idag körde jag långa intervaller. Solen värmde tills den försvann under horisonten. I morgon blir det styrketräning och mina muskler ska brinna.

PS
I källorna står det pounds istället för kilo men jag orkade inte dividera korrekt med 0.45359237, utan jag avrundade 1 pound till 0,5 kg. För att få rätt kalorier kan man halvera och multiflera med 0,453 … Jag ondgjorde mig över anglosaxarnas märkliga system i ett inlägg för ett år sedan och det har inte blivit bättre sedan dess ;)

Att offra en fot

Hur långt skulle du vara beredd att sträcka dig för att springa? Skulle du offra en lem? Det kanske är en fråga som man inte kan ta ställning till direkt. Ibland svarar vi tvärsäkert ja eller nej, men frågan är om det ens är möjligt att veta. För Tom White tog det 26 år att bestämma sig. Det var först när han nådde medelåldern, den tid då hjärnornas olika delar skakat hand med varandra och man börjar bli klok, som han kände sig mogen att fatta beslutet. Den medelålders hjärnan offrar detaljerna för sammanhangen, den blir självsäker. Kanske är det utsikten som skapar denna självsäkerhet. När man befinner sig på livets krön skönjer man horisonten och man ser att alla väger leder dit. Man kan ställa in kompassen på nytt eller så springer man rakt ut och följer sin instinkt.

Ett ödesdigert beslut
Tidigare i sitt liv fattade Tom ett annat beslut och konsekvenserna av det fick han leva med i 26 år. 26 år är en miljard hjärtslag - en livstid för de flesta däggdjur - men Tom tyckte att han hade en lång tid kvar på jorden och om han inte kunde springa, så kunde han inte heller leva. Han ville springa mot horisonten, inte halta och tveka som han gjort framtill nu.

När Tom gick i college sprang han en mile på 4 minuter. Han var alltså en riktigt duktig löpare och såg sig själv i första hand som löpare. Men livet kan ta överraskande vändningar när två livsöden krockar. I Toms fall var det en berusad lastbilschaufför som en natt ändade hans löparkarriär och ändrade hans självbild. En krock och ett oändligt långt ögonblick senare såg Tom sin fot hänga längs benet som en sko i ett skosnöre. Foten satt fast i hälsenan och en liten bit av huden. Toms fot var i princip avklippt, det fanns ingenting - förutom Toms förhoppningar - som höll den kvar vid resten av kroppen.

När Tom kom till sjukhuset var det enda han sa: Rädda min fot. Jag är löpare. Jag kan inte springa utan fötter. Snälla, gör allt ni kan. Läkaren försökte säga att det kanske var bäst med en amputation. Men det gick inte ihop med Toms självbild. Han var inte en stympad människa. Han var en framgångsrik löpare. Läkarna gjorde en fantastisk insats och lyckades sätta fast foten igen och foga samman nerverna och återknyta kontakten med hjärnan. Efter det följde många operationer och en lång tid av rehabilitering. Tom stapplade runt på kryckor i två år. Att springa var inte att tänka på. Han började läsa till läkare och träffade sin blivande fru som också var löpare, men till skillnad från Tom så kunde hon springa.

En andra chans
Efter ett av hennes lopp bestämde sig Tom plötsligt för att springa: Vi tävlar bort till bilen, sa han till sin fru Tammy. Han såg bedrövlig ut, sa hon senare. Han liknade Quasimodo. Men det var någonting som hade hänt i Toms hjärna. Han hade bestämt sig: han skulle springa igen. Det började med korta turer i kvarteret, sedan sprang han en km, två km … 50 km. Han försökte t o m springa Leadville Trail 100. Det var på ren viljestyrka, den typ av styrka som byggs upp av motgångar och övertygelser.

Det gjorde fruktansvärt ont. Men ultralöpning gör ont. Det vet alla ultralöpare och det visste Tom. Men smärtan började bli outhärdlig. Att springa är att vilja, men ibland är viljan starkare än kroppen. Det var inte en hel fot han sprang på. Det var en sargad, lagad och ihopsydd fot. Foten slets ut som ett gammalt däck. Till slut kunde han inte springa mer. Han var en löpare som fick en andra chans men som inte längre kunde springa. Han började acceptera sitt nya liv. Ett liv utan löpning. Han hade en fru och två döttrar som sprang. Han fick springa genom dem.

Slump eller nödvändighet?
En dag bläddrade Tom av en slump i en tidning och fastande i en artikel om en löpare - Amy Palmiero-Winters - vars liv också förändrades i och med en trafikolycka. Men till skillnad från Tom hade hon följt läkarens råd och amputerat foten. Hon fick en protes och nu sprang hon maraton. Hon var en stjärna. Hon såg inte ut som en stympad stackare. Bilden av den amputerade, hjälplösa krigsveteranen, som Tom hade i hjärnan började ritas om. Han läste om Oscar Pistorius som sprang tillsammans med vanliga löpare och presterade världstider. På kvällen sa han till Tammy: Jag vill kapa foten så att vi kan springa tillsammans igen. Redan nästa morgon sa hon: Ok, nu ska vi leta rätt på en läkare. Tom befann sig fortfarande i en värld av idéer. Hon stod för handling och var katalysatorn. Hon förvandlade tanke till handling. Hon hade också saknat löpturerna och ville springa tillsammans med Tom mot horisonten. Efter 26 år hade Toms omedvetna samlat tillräckligt mycket kraft för att gå till handling.

Oscar Pistorius

Eftersom Tom är läkare visste han att alla operationer medför risker. Men det var en risk som han var beredd att ta.

Amputationer är en urgammal konst och det har oftast handlat om liv eller död. Under krig gjordes det på löpande band. Lite alkohol, en rejäl såg och en person med en lika stark arm som psyke, var allt som krävdes. Från resor i barndomen minns jag att det fanns många enbenta äldre herrar som staplade runt på kryckor runt om i Europa. Dagens krigsveteraner har dock helt andra möjligheter. Tekniken har utvecklats och idag är proteser high-tech. Drömmen om den vidareutvecklade människan driver utvecklingen framåt. Idag är man inte lika handikappad som förr. Snart kanske man kan kalla de amputerade för de förbättrade, åtminstone med avseende på tider. Det finns även lovande forskning om att låta lemmar växa ut igen som de gör hos ödlor.

För Tom handlade det inte om liv eller död, utan om liv eller ett sämre liv. Han kände sig bara helt levande när ben, armar och hjärta pumpade i takt. Valet stod mellan att skära bort en del av sig själv för att återvinna sin identitet och återupprätta sin självbild.

Tredje chansen
Toms amputation gick bra. Att förlora en fot är ett trauma, men Tom genomlevde ett trauma redan för 26 år sedan och var stark. Fantomsmärtorna var dock jobbiga. Trots att foten var borta så fanns ju hjärnkartan över foten kvar och därmed fanns foten i Toms medvetande och han kunde känna hur tårna kliade. Han höll dock humöret uppe: Jag har förlorat 5 kg och är tillbaka på min matchvikt från collegetiden, skojade han.

Det tog dock tid att vänja sig vid protesen. Den passade dåligt och det gjorde ont. Den var ingen naturlig del av kroppen. Det tar tid för hjärnan att skapa en ny hjärnkarta som innefattar en bit kolfiber. Ett tag var han på väg att ge upp. Det här var tredje gången gillt, den tredje chansen, och han var nära att ge upp sin dröm om att kunna springa. Han ringde löparen i tidningen - Amy Palmiero-Winters. Det kanske var hans undermedvetna som letade upp hennes namn och kopplade det till hoppet om ett nytt liv. Hon hade förlorat sitt ben för elva år sedan, men nu levde hon som elitidrottare. Hon sprang maraton på tre timmar och syntes på reklampelare.

Amy Palmiero-Winters

Hennes erfarenheter var viktiga. Hon fick honom att kämpa hårdare och att våga mer. Tom tyckte det var pinsamt att ta av sig benet och torka av det mitt i ett lopp. Gör det bara, sa Amy. Vem bryr sig? Det borde han ha fattat vid det här laget. Folk bryr sig inte och om de bryr sig - vad gör det? Ingenting. Amys attityd gav Tom kraft och sakta men säkert blev löpturerna allt längre och allt mindre smärtsamma. En dag kände han nästan ingenting. Hjärna och protes hade kopplats samman.

Först sprang han ett lopp på tio km. Sedan sprang han ett maraton. han hade fått tillbaka sin livsglädje. Nu siktar han på ett ultralopp.

Berättelsen om Tom White känns inspirerande. Han är äldre än jag och har gjort misstag men kommit på rätt köl igen. Han har haft tur också och träffat rätt människor. Utan Tammy och Amy hade han kanske inte sprungit maraton.

Löpning bakom hjärntillväxt

Enligt en ny studie av antropologen David Raichlen finns det ett samband mellan däggdjurens uthållighet och storleken på deras hjärnor. Eftersom jag är ett slags däggdjur tyckte jag att det lät intressant.

När det gäller hjärnan är inte storleken avgörande, det är snarare hur hjärnan är organiserad som avgör nivån på intelligensen. Men storleken är inte oviktig. Däggdjurens hjärnor har vuxit och överlagrat den gamla kräldjurshjärnan och människans hjärna har vuxit rejält sedan vi skakades ner från träden. Det är framför allt de yttersta skrynkliga lagren av hjärnbarken som vuxit.

Raichlens hypotes är att hjärnan vuxit på grund av löpning, inte på grund av någon form av tankeverksamhet i sig. Uthållighetslöpning har visat sig öka nivåerna av olika kemiska budbärare som främjar tillväxt och omorganisation - plasticitet - i hjärnan. Det är därför möjligt att djur som springer långa sträckor också har fått förstärkta hjärnor, vilket ger dem ytterligare fördelar. Forskarna kunde visa att de djur inom en art som var uthålligast också hade de största hjärnorna. Om uthållighet är en fördel i kampen för överlevnad, så följer att de individer som har de största hjärnorna lyckas överleva bättre än sina mindre uthålliga kamrater.

Den största hjärnan (8 kg) har kaskeloten. Scarred Giant av Chris Harman 

David Raichlen och hans kollegor grävde sig genom flera lager av publicerade vetenskapliga artiklar för att finna sambandet mellan hjärnvolym och uthållighet bland däggdjuren, från möss till elefanter. Även efter justering för kroppsstorlek, tycktes det som att hjärnans storlek i sig förutspådde hur pass uthålligt djuret var.

Huruvida det stämmer på människor också, vågar inte forskarna spekulera om. Men människan är uthållig och nog verkar löpare lite klipskare än andra ;)

Löpning får hjärnan att växa
Löpning frigör tillväxtfaktorer som BDNF, VEGF och IGF i hjärnan. BDNF (Brain-derived neurotrophic factor) är ett av hjärnans viktigaste "näringsämnen", det får hjärnceller att gro och växa. Dessa ämnen kanske frigörs för att hjärnan ska anpassa sig till nya upplevelser. När man springer förändras omgivningen och nya hjärnceller och nya bindningar hjälper oss att integrera det nya med det gamla. Den som lever sitt liv i ett rum med fyra väggar klarar sig bra utan att lära sig något nytt. Växter klarar sig bra utan nervsystem. De litar på bin och andra pollinerares nervsystem.

Rörelse och nervsystem är intimt sammankopplade. Det kan man se hos sjöpungen. Sjöpungen är ett manteldjur och kanske ryggradsdjurens närmaste släkting. Deras larver liknar små grodyngel och de har en liten nervknut i huvudet laddad med endast 300 nervceller. Det är tillräckligt för att den inom ett dygn ska hitta en klippa att haka fast vid. Den behöver en liten hjärna för att skapa rörelse och för att förutsäga resultatet av rörelsen. När sjöpungen rotat sig börjar den "äta" upp sin hjärna och sina muskler. Sjöpungen genomgår en fullständig metamorfos och lever ett liv som en växt efter det korta, intensiva livet som larv.

En sjöpung. Av Silke Baron (originally posted to Flickr as Sea Squirt) [CC-BY-2.0 (www.creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons

Vi kan springa tack vare  hjärnan och människan utvecklades till löpare på savannen på jakt efter mat. För att jaga krävs förutsägelser, strategier och kunskap om yttervärlden. Hjärnan har blivit allt bättre på att göra förutsägelser - att gissa - och att utarbeta strategier och att lagra minnen.

När man springer fylls hjärnan med signalsubstanser för vakenhet, uppmärksamhet och motivation. Nervcellerna förbereds och uppmuntras att lödas ihop, vilket är den cellulära basen för att logga information, d v s minnas var bytet fanns och hur man bar sig åt för att döda bytet. Att springa är egentligen en form av jakt. Ett maraton kan kanske ses som en omedveten symbolisk hyllning till jakten. När vi springer bildas nya, färska nervceller. Att springa är att vara människa och kanske det också var löpningen som gav oss vår stora hjärna och våra stora tankar.

Barfota Roberto och dubbla pass
Paolo Roberto springer barfota i TV-inlaget nedan. En dag glömde Paleo Roberto löparskorna och han märkte snart att han fick mindre ont i knät och mindre ont i ryggen. Löpning är den bästa träningen, tycker han. Jag håller med.



Igår körde jag styrketräning på lunchen, sedan sprang jag barfota rakt ut i skogen - 10 km terräng - på kvällen. Jag sprang längs smala stigar. Fötterna parerade rötter och stenar, huggormar och skorpioner. Det är rätt jobbigt för nervsystemet och jag sov ganska bra på natten tack vare det.

Det sitter i huvudet

Så här i efterhand kan jag konstatera att det tog lång tid innan jag återhämtade mig från mitt första maratonlopp. Nu förstår jag varför elitlöpare springer högst två maratonlopp per år. Att springa fler än så i maxtempo kräver för mycket återhämtningtid och ökar risken för skador och sjukdom och det har inte eliten tid med. Det har ingen tid med, fast många hoppas - eller tror - att de står över naturlagarna. Dessutom krävs det minst fem månaders träning för att nå en formtopp.

Jag kände mig trött i flera veckor efteråt. Jag hade ingen lust att springa och när jag sprang gick det tungt. Jag hade ramlat tillbaka till steg två i löpstegen. Då är varje löppass ett medvetet val - en viljeakt - som kräver en beslutsprocess och det är ansträngande. Men det gick fort att klättra upp igen. Spåren i hjärnan fanns färdigtrampade sen tidigare. Vanor som en gång etablerats är lätta att återuppta (tyvärr är det likadant med dåliga vanor).

Ett vanligt tips är att man ska återhämta sig enligt formeln: sträcka i km/1,6. Det betyder att efter ett maraton på 42 km bör man återhämta sig i 42/1,6 = 26 dagar. Första veckan bör man inte springa något alls, sedan kan man gradvis öka träningssdosen. Efter 26 dagar kan man köra som vanligt. Det låter vettigt. Det var ungefär så jag gjorde, men "tyvärr" sprang jag Indalsledenloppet strax efteråt och det gick inte alls bra. Det var kul men det störde min återhämtning och jag var både fysiskt och psykiskt ur slag. Det ska jag försöka att inte göra om.

Självklart finns individuella skillnader. Dean Karnazes springer ett maraton var och varannan dag. Å andra sidan tar han inte ut sig fullständigt. Till skillnad från honom är jag en nybörjare och jag började springa sent i livet och behöver nog längre tid att återhämta mig. Det är något kroppen och hjärnan behöver lära sig. Dessutom tog jag ut mig totalt. Om jag tagit det lugnt hade jag nog klarat ett maraton till efter några veckor. Ifall jag i framtiden skulle vilja springa tre eller fyra maratonlopp under ett år så får jag ta några som ren träning eller underhållning. Jag skulle kunna springa Stockholm Marathon igen bara för att det var så kul och inte titta så mycket på klockan.

Skada i själen
Om läkarna skulle ha skurit upp mig en månad efter maratondebuten hade de knappast hittat något fel på vare sig mitt hjärta eller mina muskler. Problemet sitter i hjärnan. Men inte heller där skulle de hitta något. Det är ingen fysisk skada i hjärnan, utan ett minne. Ett minne är inte ett avtryck i vävnad, utan elektrokemiska bindningar - synapser - mellan olika nervceller som avfyras i särskilda mönster.

Ett påfrestande, jobbigt lopp är ett trauma och hjärnan vill inte göra det igen. Men jag vill ju springa och mitt jag är min hjärna. Man kanske kan säga att mitt omedvetna håller tillbaka mig, medan mitt medvetna jag driver på. Fast jag tror det är så att även mitt omedvetna vill springa, det bara varnar mig lite överdrivet p.g.a. att jag misshandlade kroppen och sprang för nära min fysiologiska gräns alltför länge. Jag gav allt och var en nära en kollaps, enligt hjärnans sätt att se det.

Lidingöloppet
Nu har det gått snart tre månader och minnet har fogasts samman med allt annat och blivit en erfarenhet. Det kommer jag att ha nytta av nästa gång. Fysiskt är jag helt återställd och jag känner lust att springa. Det är nästan så att jag vill springa lite för mycket och måste lägga band på mig själv. De två senaste veckorna har jag sprungit 140 km. Det är rekord. Om fem veckor kommer jag att springa nära den fysiologiska gränsen igen i Lidingölopppet. Men efter det kan jag vila och börja ladda inför skidsäsongen.

Ett sätt att förbereda hjärnan är att titta på den här videon av loppet. Välj motionär eller elit. Särskilt sista biten kan vara viktigt att memorera. Hjärnan har utvecklats för att gissa framtiden och löpning är inget undantag. När vi bestämmer oss för att springa gör den en kalkyl och beräknar tempot. Har man aldrig sprungit banan förr är prognosen försiktig och bygger till stor del på vad man sprungit innan. En överraskande backe i slutet kan knäcka prognosen, vilket tvingar hjärnan att sakta ned farten på benen för att skydda kroppens homeostas. På slutet när utfallet är klart och prognosen spelat ut sin roll får man tillbaka en del av reservkrafterna och de allra flesta kan avsluta med en spurt om de vill.

Slöa babianer och kryddstark mat

Robert M Sapolsky är professor i biologi och neurologi och är en av världens mest kända vetenskapsmän. För nästan 20 år sedan kom han med boken Varför zebror inte får magsår (jättebra bok men magsår orsakas av en bakterie, vet man nu) och hans studier bygger oftast på babianer. Han brukar tillbringa somrarna i nationalparken Serengeti som ligger i östra Afrika. Alla naturfilmare verkar också vara i Serengeti. Vem har inte sett naturfilmerna där gnuer korsar en flod och blir slaktade av lömska krokodiler. Gnuerna står och tvekar innan en gammal gnu offrar sig och kastar sig i floden, brukar speakerrösterna säga. I själva verket blir han knuffad av yngre och starkare gnuer bakifrån. Livet är hårt på savannen.

Inte så stor skillnad på babianer och folk på rea.

Sapolskys studier av babianer har gett nya viktiga kunskaper om stress, vilket jag skrev om tidigare. Men Sapolsky har även noterat en skrämmande utveckling. I genomsnitt samlar babianer mat 40 % av dagen och de går omkring 8-15 km per dag. För några år sedan byggde man en soptipp för att ta reda på alla sopor som turisterna producerade. Soporna bestod till stor del av matrester…“processed sugars, fat, red meat, and cholesterol, our modern Four Horsemen of the Apocalypse”, som Sapolsky utryckte det.

Babianerna i området slutade söka mat. De väntade på sopbilen istället. De började äta västerländsk skräpmat. Deras nivåer av dåligt kolesterol steg, den typ som bygger upp plack i blodkärlen. Nivåerna av insulin var dubbelt så höga, vilket ökar risken för diabetes. Eftersom skillnaden i både kolesterol och insulin skilde sig mellan denna grupp av babianer och naturligt levande babianer runt om, måste orsaken sökas i deras livsstil - stillasittande och skräpmat.

Babianerna gjorde samma resa på en generation som vi gjort på några tusen år. Från savannen till soptippen i deras fall, från savannen till soffan i vårt fall.

Gurkmeja och andra kryddor
Enligt en ny studie kan ett ämne som finns i indisk curry erbjuda en ny behandling för de som lider av seninflammation/tendinit. Ämnet är curcumin, som också ger gurkmeja sin gula färg. Curcumin tycks motverka inflammationer i senorna. 

Senor är viktiga för all rörelse eftersom de överför kraft från muskel till ben. De är dock känsliga för skador, inte minst hos löpare som tränar hårt. Tendinit är en form av seninflammation som orsakar smärta och ömhet i närheten av lederna och är särskilt vanligt i axlar, armbågar, knän, höfter, hälar eller handleder. Dessutom har en studie på möss har gurkmeja satts i samband med minskad risk för alzheimer. Förekomsten av alzheimer är också mycket låg i Indien där man av tradition äter mycket gurkmeja. Så färga maten gul med gurkmeja. Gult ris ser dessutom godare ut.

Det är mycket prat om antioxidanter. Själv är jag skeptisk till att överkonsumera antioxidanter i pillerform, däremot är det svårt att äta för mycket om man äter en varierad och kryddad kost. Mat är mer sammansatt än piller och vi är gjorda för att äta mat. Enligt ORAC-tabellen som mäter matens antioxidativa effekt har kanel ett värde på 130 000, vilket kan jämföras med blåbär (4500) och kiwifrukt (900).

Nu har forskare funnit att två teskedar kryddor minskar den oxidativa stressen efter en fettrik måltid med upp till 30 %. Man gav två grupper med något överviktiga personer samma mat men i den ena gruppen fick man tillskott av olika kryddor som rosmarin, oregano, kanel, gurkmeja, svartpeppar, kryddnejlika, vitlökspulver och paprika. När man jämförde grupperna fann man att den antioxidativa aktiviteten ökat med 13 % och insulinsvaret minskat med ca 20 %.

Dagens distanspass
Nu har jag haft två bra träningsveckor och jag har kört hårt med intervaller. Förra veckan sprang jag 80 km och den här veckan blev det kring 60 och varje vecka har innehållit tre kvalitetspass. I morse steg jag upp tidigt och sprang 24 km över stock och sten utan strumpor och skor. Jag fokuserade på andningen och kom flera gånger in i ett zenliknande tillstånd där jag sprang i ett ständigt närvarande nu. Det kanske är så det är för Diane Van Deren - kvinnan utan minne.

För mig är långa distanspass både ett sätt att bygga upp uthållighet och ett sätt att nå medvetenhet om ögonblicket. Meditation genom löpning är därmed ett direkt möte med oss själva, med vår djupaste sida. Genom att fokusera på andningen blir löpningen en instinktiv uppfattning om vår existens fri från medvetna tankar. Det låter flummigt, men jag snuddar alltid de där tankarna när jag springer långt. Men jag vet ingenting om zen så jag kanske bara pratar strunt :)

När jag kom tillbaka började gatan vakna upp. Sprungit långt? frågar en granne. Ganska, det blev 24 km, sa jag. Han tittade lite misstroget på mig och mina fötter. Jag har nästan glömt hur långt det låter för en som inte springer. Jag minns att jag tyckte att de som sprang flera varv runt eljusspåret, alltså minst 6 km, var en aning fanatiska. Så långt kan man ju inte springa, tänkte jag … Nu längtar jag till nästa söndag. De långa passen är mina favoritpass, det bådar gott inför ultradebuten.

De vänsterhäntas dag

Lördag den 13/8 är de vänsterhäntas dag. De vänsterhänta har länge varit en försummad minoritet. Varför det varit så är höljt i historiens dunkel. En hypotes är att romerska soldater var tvungna att hålla skölden (sköld och vänster var samma ord) med vänster och svärdet - gladius - med höger hand. Alla måste vara lika i den välorganiserade, regelbundna romerska armén. Sedan spred sig detta genom den romerska kulturen. Kanske det var så, kanske det är en myt. Jag tror det är en myt och att orsaken går längre tillbaka. Språkforskare har undersökt ursprungen till höger och vänster och har kunnat rekonstruera ordet för höger som var något i stil med dexi. Däremot har man inte hittat något ord för vänster. Det tyder på att ordet för vänster bytt namn flera gånger, ungefär som vi byter namn på "känsliga" ord. Att vara vänsterhänt har helt enkelt varit lite av ett tabu. Begreppet vänster uttrycks med ett stort antal olika termer, medan begreppet höger har varit stabilt i både tid och rum. Höger heter t ex destro på italienska och desni på serbokratiska, vilket är väldigt likt den ursprungliga protoindoeuropeiskan. Jag har tidigare skrivit om hänthet och alla de myter som omger det.

Vänster- och högerhjärna
Vår hjärna är symmetriskt delad i två delar där den vänstra styr den högra delen av kroppen och tvärtom. Vi är inte höger- eller vänsterhjärnor, trots att olika tester på internet påstås kunna avgöra det. Alla komplexa beteenden och kognitiva funktioner kräver integrerade åtgärder av flera områden i hjärnan och dessa finns utspridda i båda hjärnhalvorna. Halvorna fungerar mer som komplement än som substitut. Däremot har de båda hjärnhalvorna till viss del specialiserat sig på olika saker. Vi har t ex en benägenhet att bedöma ansikten utifrån deras vänstersida. Se bilden nedan:

Båda ansiktena är lika mycket manliga och kvinnliga, men på olika sidor. Vi bedömer efter vänster sida så det övre ansiktet ser manligt ut medan det nedre ser kvinnligt ut, vilket motsvarar den ansiktshalva som sitter till vänster.

Bilden nedan visar samma effekt. Eftersom vi lägger mer märke till den vänstra sidan så avgör uttrycket till vänster om personen ser glad eller sur ut. Det är också vanligare att man stöter i föremål till höger och att man placerar mittpunkter en aning för mycket till vänster.

Att förlora halva sin värld
Vad gör de som förlorat sin vänsterhet en dag som denna? En stroke eller en skallskada i den högra delen av hjärnan kan leda till att man förlorar den vänstra delen av världen. Syndromet kallas neglect. Det är inte så att den drabbade bara tittar åt höger hela tiden. De tycks inte alls inse att det finns något vänster överhuvudtaget. De äter bara maten som ligger till höger på tallriken, klär halva sidan av kroppen och de rakar eller sminkar bara halva ansiktet. Det är svårt för oss med intakta hjärnor att begripa detta. Vi tror att man kan begripa allt, även efter en stroke som slår ut de färdigheter som är ansvariga för att begripa. Faktum är att halva världen är borta för dessa människor. När en person med neglect ombads rita av föremålet till vänster såg det ut så här: 

Källa: http://psychology.jrank.org

I vissa fall förnekar patienterna att den vänstra delen av deras egen kropp tillhör dem. Ett fall beskriver en kvinna som efter en stroke ombads peka på det vänstra benet. Då pekade hon på det högra. Läkaren pekade då på hennes vänstra arm och frågade vem den tillhörde. Den tillhör henne i sängen bredvid, sa kvinnan. Men hon kände att hon behövde förklara varför någon annans hand låg på hennes mage. Jag bad henne lägga sin hand på min mage för jag frös lite, förklarade hon. När läkaren nöp hennes hand, sa hon bara: Jag känner att du nyper handen på kvinnan i sängen bredvid.

Läkaren kunde sagt: She's all right now. (sorry ...)

En ny bok om neglect
Syndromet finns dessutom gestaltat i en utmärkt bok av författaren Lisa Genova. Genova är utbildad neurolog och hennes tidigare bok Fortfarande Alice, som handlar om en framgångsrik kvinna som mitt i karriären drabbas av Alzheimer, var en stor försäljningsframgång. Lisa Genovas kunskaper om hjärnan kom återigen till väl användning i hennes nya bok Left Neglected. Boken handlar om Sarah Nickerson, en framgångsrik kvinna som är en expert på multitasking. Hon jobbar 80 timmar i veckan samtidigt som hon håller ordning på barn, familj och jobb.

En morgon då hon kör till arbetet, blir hon distraherad av mobiltelefonen och kraschar. När hon vaknar upp har allt som finns till vänster försvunnit. Sarah hittar t ex inte sin efterrätt som ligger på den vänstra sidan av matbrickan. Hon har drabbats av neglect.

Konsekvensen av skadan är att hon blir helt oförmögen att uppfatta det som ligger till vänster, inklusive sin vänstra arm, sitt vänstra ben och vänstra halvan av sitt ansikte. Sarah - superkvinnan, som nyligen rusade genom livet - får svårt att gå när hennes hjärna bara uppfattar ett ben. Det blir en plågsam väg tillbaka. Trauman får ofta människor att omvärdera sina liv. Även en högpresterande person som Sarah tvingas omvärdera och omprioritera. Hon försöker återta livet och allt hon försummat innan olyckan, som familjen och sig själv.

Det slutar med någon slags försoning. Hon lär sig uppskatta livet genom att leva det, inte genom att klämma in så mycket som möjligt i livet. Hon lär känna sina barn bättre, lyssnar mer till sin intuition. Hon försonas också med sin mor. Sarah har hela sitt liv känt sig försummad av sin mor sedan den dag hennes far och bror drunknade.

Man kan säga att boken är en metafor för allt det viktiga i livet som alltför lätt glöms bort och försummas, avsiktligt eller oavsiktligt, medan man rusar runt i ett utbytbart ekorrhjul som bara är en liten, liten kugge i det stora samhällsmaskineriet.

PS Beräkna hur mycket vänster- eller högerhänt du är
För att beräkna sin hänthet behöver man en piltavla, ett linjerat papper, en penna, en pincett, 12 små trådar och fem burkar med lock. Sedan gör man följande övningar med respektive hand:

Kasta tre pilar på en piltavla. Räkna ihop avståndet från bull´s eye.

Mät den tid det tar att skriva alfabetet, sex gånger. Börja med den hand du normalt skriver med och vila i 1 minut innan du börjar med den andra handen.

Mät den tid det tar att dra en linje mellan två av linjerna på ett linjerat papper. Lägg till ett straff på 2 sekunder för varje gång din linje tangerar en av linjerna.

Använd en pincett och mät den tid det tar att plocka upp och flytta 12 bitar av tråd från en behållare till en annan.

Mät tiden i sekunder som det tar att sätta lock på fem burkar.

Sedan tar du alla summor och lägger in dem i formeln nedan:

(Vänsterpoäng - högerpoäng) / (Högerpoäng +Vänsterpoäng) x 100

Om resultatet blir positivt är man högerhänt och blir det negativt är man följaktligen vänsterhänt. Det är en glidande skala och därmed är egentligen frågan om man är höger- eller vänsterhänt fel. Man kan vara både och också och det finns en mängd placeringar längs skalan.

Backintervaller

I går krängde jag på mig tådojorna och joggade ut mot havet för att springa backintervaller i en ungefär 300 meter lång backe. Man känner sig liten när man står vid foten av ett berg. Det är David mot Goliat. Ett sisyfosarbete. Men den typen av tankar måste bort. Det är jag som attackerar backen, inte den som attackerar mig. Anfall är bästa försvar. Jag frustar till och rusar upp mot toppen. Varken för fort eller för långsamt. Jag kortar ner stegen en aning jämfört med om jag springer på ett plant underlag. Jag tänker på hållningen - något måste man tänka på så att man inte tänker på att ge upp. Jag försöker hålla upp huvudet och springa rytmiskt. Jag rusar upp och joggar ner under 20 minuter. Den sista tjurrusningen går på ren vilja. Sedan samlar jag ihop resterna av mig själv och joggar hem i maklig takt.

Det känns alltid härligt efteråt. Vissa dagar känns det som om man lunkar till en tortyrkammare. Det gör ont, men man vet att det är skönt efteråt. Jag försöker alltid tänka på efteråt före.

Nyttan med backintervaller
Jag gillar att springa där det är flackt, men det är inte lätt att hitta flacka ytor hemma. Det är bergigt område. Samtidigt är det en oerhört bra träning att springa upp och ner. Det ger variation och det tvingar kroppen att anstränga sig mer.

Backintervaller stärker muskulaturen i lårmuskeln (quadriceps), den fyrhövdade muskeln på lårets framsida. Det ger ett snabbare steg och förbättrar löpekonomin. Det kardiovaskulära systemet stärks också. Man blir helt enkelt en starkare, snabbare och friskare löpare av backintervaller. Dessutom märker man resultat väldigt snabbt.

Backintervaller tvingar musklerna i höfter, ben, vrister och fötter att kontrahera på ett samordnat sätt och samtidigt ge stöd åt kroppsvikten. I en uppförsbacke jobbar man mot gravitationen, vilket tvingar musklerna att kontrahera mer kraftfullt för att skjuta kroppen uppför berget. Resultatet är mer kraft ned i marken, vilket i sin tur leder till ett kraftfullare och snabbare löpsteg. Det är gravitationen - tyngdlagen - som är hemligheten bakom backintervaller. Ju brantare backe, desto mer kraft krävs för att flytta kroppen uppåt och den kraften kommer från små proteiner som vrider sig runt varandra i benmusklerna. I grunden handlar allt om fysikens lagar.

I en stor studie som gjorts på maratonlöpare upptäckte man att 12 veckors backintervaller två gånger i veckan förbättrade vältränade löpares effektivitet med tre procent. Det motsvarar sex minuter av ett maratonlopp.

Forskning som utförts av professor Bengt Saltin har visat att löpare som tränar backintervaller har mycket höga halter av vissa aeroba enzymer i sina lårmuskler jämfört med de som tränar i flack terräng. Dessa enzymer får muskler att arbeta med hög intensitet under lång tid.

De som tränar backintervaller har också visat sig vara mindre benägna att förlora kondition när de tar ledigt från träningen. Och många forskare tror att backintervaller kan förbättra elasticiteten i muskler, senor och ligament, vilket gör att dessa vävnader kan utföra mer arbete med mindre ansträngning.

Till sist finns det också en väldigt viktig psykisk effekt. Efter ett tufft backintervall vet man att man kan besegra berget. Berget känns lite mindre nästa gång man ska springa uppför det. Hjärnan lär sig också mer om kroppens fysiologiska gränser och flyttar fram trötthetströskeln en aning till nästa gång.

Hur man tar backar i tävling
En studie från förra året visar att de flesta löpare gör två viktiga misstag när de springer i backar: De försöker springa för fort uppför och springer inte tillräckligt snabbt nedför. I snitt sprang löparna i studien 23 % långsammare uppför och 13,8 % snabbare nedför och det tog drygt en minut sedan att anpassa sig till den normala löphastigheten. I flack terräng är hastigheten i allmänhet begränsad av förmågan att transportera syre till musklerna i benen. Om man försöker att behålla samma hastighet uppför en backe, måste man andas mer för musklerna kräver mer syre. Problemet är att när man kommer till backens topp, då behöver man tid att återhämta sig från denna extra ansträngning. I studien behövde löparna i genomsnitt 78 sekunder för att komma upp i sin ursprungliga hastighet - en försening som raderar vinsten med att springa snabbt i uppförsbackarna, enligt forskaren Andrew Townshend vid Queensland University of Technology.

Forskarna fann också att det motsatta gällde om man sprang nedför. På grund av att det är ganska svårt och riskabelt att springa nedför så springer de flesta löpare inte så snabbt som de egentligen kan i förhållande till syretillgången.

Slutsatsen är att man ska försöka träna på att sakta ned i uppförbackarna och på att öka farten i nedförbackarna och testa det med olika grad av ansträngning tills man hittar en balans som ger ett flyt i löpningen.

Ny film och en ny tidning

Första dagen på jobbet avklarad och jag överlevde. Efter ett tag var det som en vanlig måndag. Elva månader till nästa semester ...

I söndags sprang jag ett långpass på 22 km i fivefingers. Jag tror jag kan ha dem på Lidingöloppet. De känns bra även på grus med småsten. Det är härligt att springa de där långa, långsamma distanspassen på söndagsmornarna. Jag stannade t o m och åt några blåbär på vägen för att få lite energi. Allt som allt blev det omkring 80 km under veckan. Det var lite mer än planerat. Nästa år ska jag springa ett lopp på mellan 50 och 100 km och det känns inte som en omöjlig uppgift. När jag bestämde mig för drygt ett år sedan kändes det nästan som en fantasi, men nu tror jag verkligen att det ska gå.

Tidningen Nordic Ultra
Det blir rätt mycket fokus på ultralöpning framöver med tanke på att jag ska springa ett ultralopp nästa år. Jag blev glad när jag hittade en ny, snygg och läsvärd gratistidning om ultralöpning. Mannen bakom tidningen är en ultralöpare som heter Andrew Tutt-Wixner. Han kommer från Australien men bor i Sverige. Det är hans svenska fru som fixat den proffsiga layouten. Jag är riktigt imponerad av första numret. Klicka på bilden och läs.

Open publication - Free publishing - More denmark

Filmen Source Code
I helgen såg jag filmen Source Code. Det var en spännande film med bra skådespelare. Dessutom intressant fysik. De som följt den här bloggen vet att jag är intresserad av naturvetenskap och inte minst fysik. Löpning är framför allt fysiologi och fysiologi bygger på biologi. Biologi är i sin tur baserad på kemiska processer som följer fysikens lagar. Alltså är både löpning och hjärna fysik.

Filmen handlar om en tid då människans teknologi fått tillgång till en parallell verklighet som om man undersöker den tillräckligt noga ger oss information som kan påverka framtiden. Teorin om parallella universum framfördes redan 1957 av fysikern Hugh Everett. Det Everett gjorde var att han tog bort slumpen från kvantfysiken och gjorde den till en fråga om perspektiv. Varje val leder till en klyvning av universum. I en värld kan det framstå som en slump, men i ett universum med många världar fylls alla möjligheter upp och bildar en väv där allt hänger samman. Teorin har ganska många anhängare, bl a den svenska fysikprofessorn Max Tegmark som kommer ut med en bok om många-världar-teorin i höst.

Vad vet vi egentligen? Nästan ingenting. Vi begriper kanske lika litet av universum som en fluga förstår av det som händer på jorden. Hjärnan gör världen begriplig, den skapar logik och sammanhang i kaos. Sakta men säkert kartlägger vi universums kuster, men där bakom finns oändliga rymder av Terra Incognita: darrande strängar, mystiska partiklar, vita fläckar och mörk materia. Jorden har fått ögon som ser miljarder ljusår bort, öron som lyssnar efter liv och fjärrstyrda armar som gräver i planeter. Men det är suddigt, otydligt och vi gräver bara i grannskapet än så länge. En sak hör radioastronomerna i alla fall: resterna av Big Bang. Men det kanske krävs en smäll av den storleken för att signalen ska nå ända hit genom tid och rymd.

Jorden lyssnar. Foto av user:Hajor, 2004.

Fysikern Michio Kaku ger sin syn på fysiken bakom filmen Source Code i videon nedan:

Spring längre på choklad

Jag tror att jag kommit över att jag missade Höga kusten marathon igår. Jag upptäckte alldeles för sent att det gick någon vecka tidigare i år än i fjol och den här helgen var redan uppbokad. Hur kan man vara så korkad? Jag skröt om att jag hade en tidsuppfattning i förra inlägget, men det stämmer ju inte alls. Man kan inte ta för givet att åren liknar varandra. Jag borde läggas in på något hem. Puckojohan!

Ett pucko ...

Jag har nog varit lite småbutter hela helgen. Inte nog med ett missat maraton: Jag börjar jobba på allvar i morgon också. Det har regnat i två-tre dagar och dessutom är kvällarna märkbart mörkare. Det norra halvklotet lutar sig allt längre från solen.

Men: jag är butter men inte bitter. Bitterhet är kanske det mest destruktiva beteendemönster som finns. En bitter människa projicerar orsaken till sina misslyckanden på andra. Det leder ingenstans. Jag skyller inte på någon annan än mig själv och jag ska bättra mig.

Choklad producerar mitokondrier
Bitterhet är inte bra, däremot är en bit bitter mörk choklad bra - den förbättrar uthålligheten enligt nya forskningsrön. Blir mörk choklad nästa grej efter kreatin och rödbetsjuice? Det är för tidigt att säga, men en del intressanta resultat fick man fram. Man har länge känt till att mörk choklad har vissa hälsoeffekter, såsom minskad risk för hjärtsjukdomar. Däremot har det fram till nu inte gjorts några studier på chokladens effekt på träning. I den nya studien gav man några stillastittande möss epicatechin, ett ämne som finns i kakao. Epicatechin tillhör gruppen flavonider och har en mycket stark antioxidativ verkan.

En ask Alladin. Bild från Wikipedia

De slöa mössen delades in i två grupper där den ena fick epicatechin och den andra vatten. Grupperna delades igen och hälften av mössen i respektive grupp tränade medan den andra hälften fortsatte sitt slappa liv. Efter 15 dagar testades mössen. De som druckit vatten hade sämst kondition. Näst sämst var de möss som druckit vatten och motionerat. Mössen som inte motionerat men fått tillskott av epicatechin hade bättre ork. Överlägset bäst var dock de möss som både ätit epicatechin och motionerat.

Efter en muskelbiopsi fann man att de möss som ätit epicatechin hade fler kapillärer och att det bildats nya mitokondrier. Mitokondrierna är cellens kraftverk och är avgörande för cellens metabolism, inte minst när man behöver mycket energi som vid träning. Det märkliga var att även de stillasittande mössen som fick epicatechin producerat fler mitokondrier, det tycks alltså som att ämnet i sig ger en fysiologisk reaktion i kroppen.

En mitokondrie som simmar runt i en cell.

Huruvida det ger samma effekt hos människor återstår att bevisa. Vi är rätt lika. Det är dock viktigt att äta just mörk choklad. När choklad bearbetas förstörs epicatechin. Mjölkchoklad saknar nästan helt flavonider. En sak till. Den mängd som mössen åt motsvarar fem gram mörk choklad. Det är inte mycket. Enligt forskarna var mer inte bättre. Tvärtom, det kanske är så att stora mängder epicatechin överbelastar musklernas receptorer och snedvrider kroppens respons på ämnet. Som så ofta handlar det om att äta lagom och i detta fall rejält i underkant.

Vi har svårt att ta en liten bit. En ask med Alladinchoklad är antingen full eller tom. Det är sällan man ser en halvtom (eller halvfull ...) ask. Börjar man äta choklad så slutar man inte förrän det är slut och de godaste bitarna äts upp först. Mörk choklad har dock en lite bitter smak och det är inte lika lätt att äta för mycket. Den bittra smaken är naturens signal för gift.

För några dagar sedan blev jag bjuden på lite mörk choklad av en person som också kände till hur nyttigt det var. Vad skönt att man kan äta någonting med gott samvete, sa hon och svalde sedan chokladkakan på några sekunder. Jag äter flera stycken i veckan. Mmm, mörk choklad är både gott och nyttigt, sa jag.

Fem gram är inte mycket. Det är en bit av en liten bit. Det är en 200 grams chokladkaka delad på 40 personer! Det kräver nästan överjordisk viljestyrka. Jag köpte den dyraste chokladen jag kunde hitta så att jag inte ska glufsa i mig den. Den ska räcka till den 17:e september, tänkte jag.

Se framåt
Nu ska jag glömma regnet, det missade loppet och det ofrånkomliga mörkret. I morgon börjar en ny härlig arbetsvecka och jag får träffa mina underbara kollegor igen. Att springa i ett svalt regn är härligt. Snart får jag plocka fram skidorna. I morgon bitti - måndagsmorgon - ska jag stå framför spegeln och säga att allt det där och le. Bekräfta mig själv och affirmera goda känslor. Ungefär som Jessica i videon nedan :)

Uppdaterat

Ny artikeln i DN