tisdag 22 februari 2011

Spegel, spegel i hjärnan där

Jag är nu inne på mitt fjärde år som skidåkare. Jag började åka i början av 2007 och sedan dess har jag tagit några stavtag framåt. En del i lärandet har varit att titta på hur duktiga skidåkare åker. Genom att se andra åka skidor lär man också sig själv att åka skidor. Det finns särskilda hjärnceller som ordnar detta. De speglar sin omvärld och kallas för spegelneuroner. Upptäckten av dessa neuroner är en av de viktigaste inom hjärnforskningen på senare tid.

Plötsligt språng i utvecklingen
Människans hjärna nådde sin nuvarande storlek redan för ca 250 000 år sedan. Det kanske även var människans intellektuella höjdpunkt. Livet var krävande och det var nödvändigt med en avancerad hjärna för att orientera sig och överleva i en sådan värld. Samtidigt fanns inget av det som vi räknar som högre intellektuellt liv. Det fanns ingen musik, ingen högre kultur, kanske inte ens något språk. Det vet vi inte än. Från de första apmänniskorna till denna första Homo sapiens hade utvecklingen gått ganska långsamt. Hjärnan hade tredubblats, men jämfört med dagens utveckling var det långt mellan framstegen. Det tog en miljon år att avancera från stenyxor med en enkel egg till grovt tillhuggna stenkilar. Barn lärde av föräldrarna som lärde sig av sina föräldrar hur man högg i sten. Generation efter generation, i tiotusentals generationer. Det finns fyndplatser som är översvämmade av stenyxor, alla likadana, lika enkla. Utvecklingen gick långsamt, enligt vårt moderna sätt att se.

Sedan hände något dramatiskt. För ungefär en kvarts miljon år sedan började Homo sapiens tillverka spjut, stenskrapor och så småningom pilspetsar. För ca 40 000 år sedan fanns det plötsligt vacker konst på grottväggar, kläder och bostäder. Hur kom det sig? Från grova stenyxor till detaljrika målningar på ett evolutionärt ögonblick. Sedan dess har utvecklingen bara fortsatt att accelerera.

Spegeln i hjärnan
För inte så länge sedan gjordes en viktig upptäckt som kan kasta ljus över denna gåta. Det handlar om nervsystemet och de neuroner jag nämnde i inledningen: spegelneuroner. Spegelneuronerna upptäcktes av Giacomo Rizzolatti vid universitetet i Parma 1995 när han skulle kartlägga vilka hjärnceller en apa använde när den sträckte sig efter en bit frukt som den ville ha. Forskarna fäste elektroder på djurets hjärna och såg till sin förvåning att samma hjärnceller aktiverades, oavsett om det var apan själv som sträckte sig efter frukten eller om det var forskaren som tog en bit frukt för att ge den till apan. När apan såg en rörelse, härmade dess hjärna med andra ord handlingen och aktiverade alla de neuroner som krävdes för att själv utföra rörelsen.

Motsvarande försök på människa visar att våra spegelneuroner är långt mer avancerade än apornas. Hos aporna kan spegelneuroner bara efterlikna hand- och munrörelser, medan de hos människan också kopierar fötternas sätt att flytta sig på. När jag tittar intensivt när Gebreselassi springer så rör hjärnan på mina fötter. I hjärnan flyger jag fram och det har jag nytta av då jag själv springer sedan.

Bland de kanske viktigaste fördelar som spegelneuronerna ger, märks förmågan att lära genom imitation. Observerar vi en person utföra handrörelser för att knyta en avancerad knop, kan vi snabbt lära oss att efterlikna rörelserna och själva göra knopen, eftersom de nödvändiga musklerna i våra händer aktiveras av spegelneuronerna, fast vi bara tittar på den utförda handlingen.

Hjärnforskarna uppskattar att även vår förmåga att kommunicera språkligt är knuten till spegelneuroner, som bildar ett direkt fysiskt band mellan två personer. Meningen med gestikulerande handrörelser och avancerade läpprörelser kan på detta sätt omedelbart förstås, utan att de först måste passera och tolkas i ett medvetande. Därmed blir det betydligt lättare att vidarebefordra budskap med hjälp av rörelser. Det går fort och det sker omedvetet.

Skillnaden mellan en apa och en människa
Enligt V.S. Ramachandran är upptäckten av spegelneuron en av de viktigaste i vår tid eftersom den gör det möjligt att förstå skillnaden mellan djur och människor. (Det är ingen stor skillnad, kanske snarare en gradskillnad och att vi människor lägger fokus på detta beror kanske på att vi är människor.)Tack vare människans förmåga att imitera så kunde vi överträffa evolutionen. När t ex klimatet i Europa blev kallare så gynnades djur med bättre möjligheter att reglera kroppstemperaturen, t ex genom att bära en tjock päls. Men att utveckla tjock päls kan ta miljoner år och många djur fryser ihjäl på vägen, medan det för en människa med spegelneuroner räcker med en snilleblixt. De tidiga människorna som var utrustade med ett stort knippe spegelneuroner kanske observerade ett djur med tjock päls i en snöstorm och fick en snilleblixt - jag dödar djuret och tar djurets päls och bär den som skydd mot kölden. Då fryser jag inte längre, precis som det där tjockpälsade djuret. Sedan kunde han kommunicera detta till resten av flocken och alla sprang iväg och dödade djur och klädde sig i päls. Människan behövde inte vänta på att evolutionen skulle odla en päls. Sedan började andra människor härma denna flock och med hjälp av språket spred sig de nya upptäckterna. 


Vi härmas från tidig ålder


Det gör apor också
Apornas spegelneuroner är begränsade till att bara kunna efterlikna rörelser, där det finns ett föremål involverat. Spegelneuronen aktiveras om en annan apa skalar en banan eller kastar en sten, men inte om apan bara låtsas göra det. Där finns en stor skillnad mellan apa och människa. Vi är bättre på att låtsas. En schimpans som får syn på en banan kan inte låta bli att ge upp ett matskrik, trots att det lockar andra till platsen. De försöker kväva skriket genom att hålla för munnen när den vill ha bananen för sig själv. Skriket kommer som en ren instinkt. Det hade varit jobbigt om vi lät som schimpanser när vi gick genom ett varuhus. Vi skulle skrika hela tiden.

Så som i en spegel

Många äldre par bli alltmer
lika efter ett långt liv där de speglat varandra .
Fota taget av Chau, Luxembourg garden, Paris
Det är inte bortkastad tid att titta på bra skidåkare eller bra löpare. Genom att titta på förebilder ställer hjärnan in skärpan och fokuserar bilden. Teveserien med Erik Segerstedt som Hellner är underhållande och genom att försöka efterlikna Hellner blir Segerstedt mer som Hellner. Spegelneuroner är nog viktigt i undervisning och lärande också. Det är viktigt att härmas. Vi har utvecklats från härmapor och spegelneuronerna i våra hjärnor programmeras från det ögonblick vi föds. Tack vare dessa celler i hjärnan förstår vi utan att tänka hur andra människor tänker, vilka ju är en ganska otrolig egenskap om man tänker efter. 


Le och världen ler mot dig. Vi speglar också omedvetet dem vi gillar och vi gillar omedvetet dem som speglar oss. Det är en ordlös smittsam direktkommunikation mellan hjärnor, från en hjärna till en annan. Det är därför känslor är så smittsamma, de infekterar hjärnan och får oss att anpassa oss till varandra, vilket underlättar samvaron oss människor emellan.

Gääääsp. Nu är jag trött. Gäspade du också? Det var dina spegelneuroner som aktiverades, kanske för att det är dags för hela flocken att gå och lägga sig nu ;).

2 kommentarer:

  1. Fantastiskt intressant med spegelneuroner! Nu skall jag titta på varenda lopp som finns dokumenterat med Gebreselassi!

    Men visst vore det lite kul ifall vi alla gick omkring och skrek så fort vi såg något ätbart!?!

    SvaraRadera
  2. Du kommer att bli farlig till göteborsvarvet, John;)

    Inte så kul tror jag. Det räcker med skriken från apbarnen på godisavdelningen på lördagar. Ungefär så skulle det bli fast tusen gånger värre;)

    SvaraRadera