tisdag 28 december 2010

Jägare på distans

Idag fick jag mat på bordet trots att jag jobbar med något helt annat än att jaga, bruka jorden eller fiska. Fiskare, jägare och bönder utför arbete i ett produktivt möte med naturen, medan jag skriver kod och sitter i möten med andra likadana människor. Jag är så långt från naturen som man kan komma och inte känner jag mig särskilt produktiv. Det är jag på sätt och vis glad för, men det är nog därför jag springer.

Vi är dåliga på att bryta arm
Människan har varit jägare och samlare i miljontals år. Det unika med oss är att vi är bra på att springa långt och att vi kan kasta projektiler för att döda på avstånd. Förmågan att döda på distans är dock en ganska sen förmåga, kanske bara 40 000 år gammal.

Våra föregångare i Europa - neandertalarna - hade en anatomi där de nedre extremiteterna var förkortade - en anpassning till ett kallt klimat. De var robusta och gjorda för kraft, inte för löpning. I en studie från 2009 kom forskarna fram till att neandertalarna saknade en kastarm. De kunde inte kasta, åtminstone inte långt. I samband med klimatförändringar försvann skogarna från Europa och med dem försvann neanderthalarna (nästan - enligt senaste rönen är några av våra gener från dem). De var bakhållsjägare och närkampskämpar i tät skog där de kunde smyga på bytet. De var inte anpassade till öppna stäpper som liknade savannerna i Afrika. Det passade de nya européerna bättre - de kom ju nyss från savannerna och hade utvecklats där. Det nya folket - Homo Sapiens - kunde både kasta och springa långt och länge. 



Neandertalare: brutal närkamp 
Däremot var neandertalarna väldigt starka, så starka att inte ens världens starkaste armbrytare skulle ha en chans mot en genomsnittlig neandertalkvinna, åtminstone enligt antropologen Peter McAllister som i sin bok Manthropology jämför styrkan mellan en neandertalskvinna och en världsmästare i armbrytning.

Vi är bra på att kasta och springa
Benen som man funnit efter neandertalarna har genomgående utsatts för trauman och de är böjda av de krafter som de utsatts för. Man kan dra många slutsatser utifrån benfynd. De var starka i nyporna - varje finger var lika starkt - och deras högerarmar var starkare - högerarmen användes förmodligen för att stöta i spjutet. På nästan varje punkt var de bättre och starkare än det nya folket från södern. Utom två. De var inte lika uthålliga och de kunde inte kasta spjut. Vi kom först till bytet och vi var bättre på att fälla byten som sprang fort. Genom att döda på distans fick de nya människorna ett försprång som de jagade djuren var ovana vid.



Homer Sapiens: kasta och spring
Vi är den enda art som kan kasta med precision. En schimpans använder pinnar och stenar i strid med andra schimpanser, men de kastar underarmskast och stenen kan slå ned varsomhelst. Medan vi är otäckt precisa med våra projektiler och det är en färdighet som vi tränar upp från tidig ålder. Med lite träning kan vi redan som barn pricka hålet i en fågeholk.

Döda på distans
Kastvapen som spjut, atlatl och pilbågar, gav jägare ett övertag gentemot bytet. Jägare och byte brukar annars befinna sig i finstämd evolutionär balans, så att båda nätt och jämt överlever. Tack vare, eller på grund av distansvapen, utrotades djur i stora mängder. Det var bara djuren i Afrika som klarade sig någorlunda, de hade vant sig vid människan sedan miljoner år och höll avståndet. Det gjorde inte elefanter, hästar och lejon i Amerika (Amerika var som Afrika). De första indianerna kunde gå mycket nära dem och kasta sina spjut på djur som inte var vana att börja springa från något som var långt borta. När spanjorerna återinförde hästen på kontinenten var den sedan länge bortglömd. Däremot fanns det stora "boskapshjordar" av bison.

Jakten på distans blev allt bättre. En mongol kunde med en pilbåge träffa en liten flagga på 150 meters håll från hästryggen, sägs det. Dessutom fick de iväg en pil var femte sekund och det var i full galopp. De laddade om när hovarna slog i och sköt när hästen svävade i luften. Inte särskilt förvånande att de erövrade världen när de började kriga istället för att ägna sig åt jakt och nomadliv. Pilbågen hade dessutom en räckvidd på en halv kilometer

Sen kom skjutvapen med krut som ytterligare ökade förmågan att döda på distans. Djuren som blev dödade fattade inte vad som hände. En smäll och de var döda. Med skjutvapnen kunde människan konkurrera ut och nästan utrota andra jägare som vargar, björnar och pumor.

Jaga på Internet
Nu har människan flyttat avståndet till det absurdas gräns - det finns nämligen ideer om att döda djur via internet. Med hjälp av webbkameror är tanken att "jägare" mot en liten avgift ska kunna rikta och trycka av ett gevär mot djur som samlats vid en utfödningsplats. Det finns en jägaretik om "fair chase" och man kan ju hoppas att dessa ideer stoppas. Dessa "jägare" behöver inte jaga på internet för att överleva, det går ju att beställa pizzor online.

Jag jobbar också på distans ibland. Men jag är ingen jägare. Inte ens en samlare. Jag vet nästan inte vad jag gör. Det jag gör syftar ytterst till att överleva. Jag har samma mål. Men jag varken spårar, springer eller dödar. Det är det någon annan som gör långt ifrån mig, på distans. Jag gör något obegripligt, men får pengar och de byter ägare längs marknadernas kringelkrokar och urgamla handelsleder och når till slut en fiskare och jag får en lax på julbordet. När jag är på jobbet är jag med i ett projekt, ett "jaktlag" som inte ägnar sig åt jakt. När jag sitter hemma och jobbar då är jag inte ens med i ett jaktlag. Då blir allt abstrakt och man håller kontakten via elektroner.

Jag tankar min dator
Tur att man kasta av sig hela civilisationsprojektet och springa ut i skogen efter en "tung" arbetsdag vid datorn. Jag bygger konstruktioner som aldrig får en fysisk form. De är tankar, elektrokemiska mönster som får tusentals neuroner att signalera tillsammans, som via min kropp omvandlas till elektroner i en dator. Mina fingrar, ett av evolutionens mest finmotoriska mästerverk, slår in en kod som både elektroner i datorn och neuroner i hjärnan kan översätta till sina respektive språk. Det är fingrarna som utför arbetet, det är de som leder tankarna över klyftan mellan människa och maskin.

Jag "tillverkar" mönster och system av ettor och nollor. Jag skapar inget materiellt, jag bara formar om materian. Datorn blir inte tyngre av detta skapande, lika lite som en hjärna blir tyngre av att man läser en bok. När jag tar bort en fil försvinner den från filhanteraren, men filen är kvar. Den går att återskapa. Att försvinna betyder bara att det blir tillåtet att använda (skriva över) minnet där filen lagrats. Det kan vi inte göra med hjärnor. Vi kan inte ta bort en tanke (än). Om någon säger åt mig att genast sluta tänka på glass så tänker jag på glass tills någon annan tanke byter plats med glassen i arbetsminnet. Det problemet har inte en dator. Den gör exakt som man säger. Men den förstår mig inte.

Löparen inom mig
Man springer av många anledningar - för att förbättra sin hälsa eller för att slå personliga rekord - men jag springer nog mest för att känna mig mänsklig och för att bli en bättre människa och när jag springer känns allting rätt. Hälsan förbättras också och jag slår fortfarande rekord, men det är mest en positiv bieffekt.

Ju mer vi avlägsnar oss från det som en gång gjorde oss mänskliga, desto större blir vårt behov av vårt ursprung, tror jag. Vi har alla ett behov av att röra oss och att tänka med våra hjärnor som de har tänkt.


3 kommentarer:

  1. Det är väl fusk att låta en neanderthalkvinna armbrytas med världens starkaste man. Det begriper väl vem som helst att tanten från neanderthal vinner. Men låt min gamla morsa möta världen starkaste neanderthalare i armbrytning - då ska du få se vad den gubben får pisk.

    Ska man jämföra, så måste man jämföra rättvist.

    En liten protest angående på hur länge det funnits kastvapen. 380-400tusen år anger denna källa http://www.archaeology.org/9705/newsbriefs/spears.html för spjut. Sen kan man fråga sig hur gamla de äldsta kastyxorna kan vara.

    Upptäcker vad våra förfäder och andra "människoarter" kunde göra kommer slag i slag, tidsmässigt så flyttas det mesta längre och längre tillbaka i tiden. Man har ju länge haft en syn på att den moderna människan varit överlägsen våra föregångare (som på sin höjd kunde grymta och visa snåppen) och att det är först sista tio-femton tusen år som det varit något med människan.

    Man har funnit spår av "mjöltillverkning" som är 30tusen år, man har funnit stenverktyg på Kreta som dateras 130tusen år tillbaka i tiden - och det skulle betyda att sjöfarandet är äldre än vad man trott. Man har länge tvekat om neanderthalarna kunde tala utan mest grunta och groka, men ny forskning talar för att de hade talförmåga. Det här är givetvis intressant och roligt, och egentligen ganska fantastiskt att man kan hitta något överhuvudtaget som är så gammalt. Jag som ibland har svårt att hitta något jag la undan för en timme sedan... ;)

    SvaraRadera
  2. Hehe, en supermorsa. Då har du bra gener. Kanske några neandertalgener rentav. Lite synd att vi inte är lika starka. Vi behöver ju bara jämföra oss med en liten schimpans så får vi storstryk. De kan väl i princip göra armhävningar en hel eftermiddag.

    Den där länken som du skickade tycks avse spjut. Det står inget om kastvapen. Men som du säger är det nästan omöjligt att veta och trenden tycks vara att allt flyttas längre och längre tillbaka.

    SvaraRadera
  3. Hmm, spjut kan väl kastas, fråga vilken finne som helst. Finnar borde veta, de är ju ett urgammalt folk som har rötter tillbaka till tidigt 1900tal, minst!

    SvaraRadera