onsdag 15 december 2010

Att springa eller rulla, det är frågan

"Now, here, you see, it takes all the running you can do, to keep in the same place. If you want to get somewhere else, you must run at least twice as fast as that!" (Ur Alice i underlandet)

Jag gillar inte att springa på löpband. Det har framgått av otaliga inlägg. Nu tror jag att jag vet varför. Det är bristen på variation som stjäl timmar av mitt liv i efterhand. Det låter kanske obegripligt, men jag ska försöka förklara.

Livet är på många sätt ett löpande band som vrider sina mekaniska hjul runt jobbet och hemmet. Det ger en illusion av rörelse; i själva verket står man nästan stilla och springer allt vad man orkar för att inte ramla av. Vi springer allt vad vi kan men hinner inte riktigt med. Vi skulle behöva springa dubbelt så fort, som den röda häxan sa till Alice i citatet ovan.

Sitta i en bilkö
En del dagar känns bilkön till jobbet mer som ett begravningståg, särskilt på måndagar. Vi är en samling halvsovande och halvdöda människor, statister i en ändlös rad av omtagningar. Stunden i bilkön läggs till liknande stunder i bilköer och försvinner mot bakgrunden av bristen på variation, ungefär som när man står mellan två speglar och ett kort ögonblick ser ett oändligt antal likadana ansikten försvinna i horisonten.







Jag var länge knappt medveten när jag körde mellan jobb och hem. Det var två av dagens stora minnesluckor. Jag tror faktiskt jag förlorade medvetandet, men det behövdes bara en liten förändring, som att en älg uppenbarade sig vid vägen, för att aktivera medvetandet igen. Men alltför många pendeldagar fick färderna att smälta samman till en enda färd. När man inte är engagerad i nuet, i verkligheten, då kollapsar det förflutna till ett vagt minne, ett slags genomsnitt av alla oengagerade timmar längs vägen mellan hemmet och jobbet, jobbet och hemmet.

För några år sedan började jag lyssna på ljudböcker medan jag färdades mellan punkt A och punkt B. En bra bok är något att minnas. Jag lyssnade på böcker av Conn Iggulden och av Khaled Hosseini. Tiden längs vägen blev en upplevelse. Jag var inte längre medvetslös. Nu ser jag nästan fram mot de stunderna.

Zen och konsten att springa på löpband
När man springer på löpbandet rör man sig men man förflyttar sig inte. Vi finns därför att vi rör oss, vi har utvecklat ett nervsystem därför att vi rör oss och löpningen får nya celler i hjärnan att gro. Men vad händer när man springer på ett löpband utan att komma någonstans? Det finns vissa fördelar, som att själva enformigheten gör det lättare att falla i meditativ trans. Bristen på intryck gör att man kan vända ögonen inåt och skåda sin egen själ, som man ska göra enligt zen. Men de flesta försöker tvärtom distrahera sig från själva situationen genom att lyssna på musik eller se TV. Då alienerar man sig från det man gör. Man försöker att lämna nuet. Det är inte ett nöje utan ett tvång. Ungefär som jag fyller öronen med böcker när jag åker bil. Man försöker göra löpningen till en icke-löpning. Det är tvärtom mot läran om zen och närvaro i nuet.

Springa ute eller inne
Just nu är det lite opraktiskt att springa ute, men det är det värt. Ute finns det olika vägar, det finns alltid ett val. Upplevelserna är olika, varje tur skiljer sig åt. Väder, vind, hundar och människor är mer oförutsägbara ute i naturen. På gymmet är vi alla lika, eller åtminstone snarlika. Hjärnan får inte lika många intryck. Vi blir det vi gör och ett beteende som upprepas dagligen förändrar hur vi upplever oss själva och världen. Vad blir man om man jämt springer på ett löpande band? Är man en löpare? Måste man inte förflytta sig för att vara en löpare? För mig är löpning, förflyttning och omväxling intimt förknippade, det är därför jag ogillar löpband så mycket. Det är bara en väg, ett medel för att bli en bättre löpare, vilket är målet.

Jag gillar olika och jag ogillar lik
Att springa på löpband och mäta tiden med tidtagarur och använda maskiner, påminner lite om industriell tillverkning från början av förra seklet. Man bygger muskler och producerar bättre människor på löpande band.

Personligheten spelar roll, vi är alla olika. En del uppskattar löpband med dess exakta inställningar av lutning, tid och hastighet. Man kan programmera löpningen, men bara till en viss gräns. Den riktiga mjukvaran finns inom oss.




Det kanske är skönt att bara flyta med strömmen. Som ett lik i en flod, som i en bilkö mellan hem och jobb. För att utvecklas fysiskt och psykiskt måste man dock utmana sig själv, simma mot strömmen, till källorna.

Likström eller växelström
Vi förändras av våra upplevelser och jag är bokstavligen inte samma person som jag var för åtta år sedan. Jag tar in och släpper ut atomer och all materia i mig byts ut på ungefär åtta år. Ändå finns det en essens av mig kvar, ett mönster i denna ström av atomer, ungefär som en flod är samma flod fast det hela tiden rinner nytt vatten genom den.

Jag gillar förändring och omväxling. Bilköer och löpande band är som en ström av lik för mig. Varje dag blir den andra lik, vilket krymper upplevelsen av tiden. Jag föredrar växelström - nya upplevelser och erfarenheter töjer ut tiden med innehåll.

Men jag måste
Just nu springer jag på löpband en gång i veckan - inte för att jag gillar det, utan för att jag måste. Jag måste klara att springa på löpband för att bibehålla styrkan i fötter och vader som det tog nästan fyra månader att bygga upp med löpning i fivefingers. De går inte att springa ute med mina tunna kalla classic fivefingers. När våren kommer vill jag kunna springa med så lite skor som jag klarar av.

Jag hittade två övningar för löpning på band på marathon.se som jag ska springa den närmaste tiden. I den ena kör man 3 x 10 med 5 minuter joggvila emellan. De första 10 minutrarna kör man i snabb men kontrollerad fart, sedan lite tuffare andra och så hårt man kan de sista 10 minuterna. Eller så kan man köra en så kallad fartstege. Man börjar med en ordentlig uppvärmning. Sedan kör man stegen i en halvtimme där man ökar farten var femte minut.

Träningen
Idag körde jag styrketräning i en halvtimme, sedan sprang jag en sån där fartstege. Jag sprang de första 5 minuterna i 4:50 fart, sedan ökade jag var femte minut så att sista fem gick på 4:25. Det kändes bra, men så var det också första gången, det var nytt.

Igår körde jag ett tempopass på skidor och körde sträckan fortare än någonsin, trots att det var 20 grader kallt och kärv snö. Det gav en kick.


12 kommentarer:

  1. Hej! Ditt inlägg är väldigt intressant... Jag är en av de som springer på löpband och lyssnar på musik/ser på tv samtidigt och tycker att det är fantastiskt. Genom att koppla bort vardagen och hur hårt jag egentligen anstränger min kropp får mig att prestera bättre, dvs jag springer längre och snabbare utan att bli trött eller uttråkad. På sommaren springer jag utomhus och lyssnar även då på musik för att hamna i "trans". Men musiken gör inte så att jag distraherar mig utan tvärtom, den får mig att springa antingen snabbare eller mer kontrollerat (beroende på tempoväxling) Det musiken egentligen gör är fokuserar mig på utmaningen istället för att tänka på t. ex. vad jag ska laga till middag. Dock är det viktigt att poängtera att jag väljer musik med omsorg beroende på vilket resultat jag eftersträvar. Jag tycker att löpband är ett exceptionellt hjälpmedel på gymet och kommer aldrig sluta rulla.

    SvaraRadera
  2. Trevligt att höra. Det finns hopp:) Jag kanske kan komma över det där motståndet. Fast det har ju mycket med vilken typ av människa man är. Jag gillar att vara ute och det tog ganska lång tid innan jag tog mig till ett gym. Av de redskap som finns på gym gillar jag dock löpband och rodd bäst.

    Jag har prövat ibland att springa med musik, men får inte riktigt till det. Men det låter härligt när du gör det. Tack för kommentaren:)

    SvaraRadera
  3. Ett löpband, en fläkt rakt framför, en V8-motors brummande som spinner fram farten, eventuellt ett träningssällskap som sitter på testcykel strax framför och trampar orubbliga 97 rpm, små saker som gör ett löpbandspass lika tillfredsställande och givande som ett pass utomhus. Men något fattas oftast vid löpbandpassen, känslan av rörelse utan förflyttning blir ändå alltid lättast att hantera om det är kvalité på schemat. Något att hänga upp sinnet och minnet på. Så är det för mig, i alla fall...

    SvaraRadera
  4. Ja Frida, du har så rätt. Jag känner mig som en riktig surgubbe;) Ett sällskap vore nog det bästa. Tyvärr har vi bara ett löpband på gymmet och det blir lite trångt att springa två;) När jag börjar springa är det ofta mycket folk i gymmet och då går det lite bättre, men till slut är jag ensam kvar och då ekar mina steg så ödsligt i lokalen...

    Jag får försöka hitta någon som vill cykla bredvid eller så väljer man ut bra genomtänkt musik att springa till. Jag har fått lite uppslag här till att överleva vintern. Tack för det:)

    SvaraRadera
  5. Klockrent som alltid! Och Alice i Underlandet har ratt manga bra repliker man kan fundera pa.

    SvaraRadera
  6. Håller helt klart med om att bandet inte är det mest inspirerande man kan uppleva och ser det precis som du som ett måste. Men en sak som jag personligen tycker att du glömmer att ta upp är att förväntningen förstärker våra sinnen den dag vi kommer ut igen. Luften kommer med all säkerhet vara friskare, naturen skönare och ljudet från den knarrande snön mer gemytlig. Vi behöver ju alltid förändring för att uppskatta små detaljer i vardagen. Att stå på löpbandet och drömma sig bort till en knoppande skog med en vit matta av vitsippor gör att framtiden blir mer intressant, Vi lurar oss själva att uppskatta det som många tar för givet.

    SvaraRadera
  7. Du säger hjärn-fysik, jag säger: just precis! Jag tror att många utpräglade utelöpare har ett inbyggt motstånd mot löpbandet, och sedan dessutom lägger ribban för högt för de första bandpassen. Med ett tydligt, enkelt, kort och hanterbart första löpbandpass så kan du successivt bygga upp en positiv(are) tanke- känslo-miljö kring löpbandslöpandet, och på så sätt lyckas hamna i det "trance"-tillstånd och nå de positiva upplevelserna även på bandet. Det gäller bara att börja som ett litet barn, det är mer roligt att lyckas krypa än att ramla och slå sönder sig för att man direkt försöker att stå och gå....

    SvaraRadera
  8. Bra jobbat med löpningen =)

    SvaraRadera
  9. Visst är det allra, allra bäst att vara ute! Men om jag bara har lite att "pyssla med", som t.ex. olika intervaller, pulszoner, hastigheter o.s.v. Så brukar hjärnan ställa i sig ganska fort. Faktum är att det är upp- och nedjogg som brukar vara tristats men då tänker jag att det är "bara 20 min. av mitt liv" och det blir hanterbart. ;-) Jag brukar med ha som mål att efter si och så många intervaller/min. får jag dricka. Då har skallen lite mer att fundera på. Gilla läget, var här och nu, tänk att du har själv valt det och kommer att ha stor glädje av de där timmarna när barmarken kommer. :-) Bra jobbat!

    SvaraRadera
  10. Petra: Tack:) Jag gillar Lewis Carrols absurda historier, fast jag tyckte Alice i Underlandet med Johnny Depp och Burton var lite väl skruvad. Boken är ju nog skruvad som den är. Som sagt, många odödliga citat.

    John: Jag måste bli mer positiv till löpbandet om jag ska härda ut. Men vad härligt det ska bli till våren när man får ge sig ut.

    Frida: Jag är gnällig som ett litet barn inför löpbandet, kanske jag ska försöka vara mer öppen och positiv. Det kändes iaf lite bättre senast när jag hade ett program, en ide.

    Adam: Tack:)

    Ingmarie: Jag ska bättre mig och gilla läget. fast man vet teoretiskt att man inte ska tänka negativt så är man sådär likafullt ibland och tänker som en surgubbe;)

    SvaraRadera
  11. Att träna till musik kräver lite övning och tanke (och det gillar ju du).
    Musiken måste passa den rörelse man utför (takten måste stämma exakt). Tänk på C:s gympa. Varje rörelse passar perfekt till musiken, dvs takten, och ska utföras i rätt takt. När takten är rätt smälter liksom rörelsen och musiken ihop och träningen blir meditativ, där hjärnan känns helt frikopplad. Man glömmer liksom att det är jobbigt också. Känns som att killar har lite svårare med detta (eller också har de gått på mindre gympa...). Man ser ofta på gympan duktiga idrottskillar som gör övningarna hyfsat rätt men i helt fel takt. Då har de ju ingen användning av musiken utan den blir som ett bakgrundsljud, ungefär som de spelar musik i en butik. Välj rätt musik och lyssssssna på takten, så kanske det även funkar på löpbandet.

    SvaraRadera
  12. Hej fröken A;) Mm, jag kanske ska vara med lite mer på uppvärmingsgympan då och träna taktkänslan. Hon ledaren ser ju ut att ha så kul åt oss. Lite märkligt att alla tjejer håller takten så mycket bättre än killarna. Jag brukar också ha lite kul åt alla killarna där utan takt, men nog trodde jag att jag höll takten perfekt ...;)

    SvaraRadera